Foto: Flickr/rolands.lakis (CC 2.0) 

Dödlig, odödlig

Jag är dödlig. Länge var jag omedveten om min dödlighet, länge trodde jag mig vara odödlig.

Men livet har tvingat mig att inse att dess lagar gäller mig. Att också min kropp vissnar, att potensen avtar, håren faller av och tänderna glesnar. Tvingat mig acceptera att det inte längre är lustfyllt att springa, att konditionen inte räcker till, att vackra kvinnor inte längre angår en och att livet har ett slut.

Jag har förlorat, jag inser att jag måste kapitulera, anpassa mig. Trotset är numera meningslöst, utan kraft. Numera återstår återtåg och avsked. Att hålla huvudet högt under reträtten och skiljas från inkarnationen med värdighet  och heder i behåll.

Och ändå hoppas på odödlighet. Hoppas att något inom en är av evighet och kommer att ingå i evigheten. Ändå hoppas att man har en själ, har en odödlig själ med sig in i döden och att  själar är eviga och ingår i något större. Att ande står över materia och att den andlighet man har vigt sitt liv åt, ingår i en större andlighet som styr över världsligheten.

Och då, när man skall ta steget, när man skall lämna, kanske man tänker att detta liv, denna resa i tiden har varit spännande. Att vara barn, att bli tonåring, att vara ung, att vara man, att vara medelåldrig, att åldras, att arbeta, att resa, att se, att höra, att lukta, att möta människor, att älska, att ha barn, att lida, att vara lycklig, att erfara.

Och kanske tänker man att det skulle vara roligt att resa igen. Tänker att man skulle vilja vara barn igen, se på världen med rent sinne och vara öppen för allt.

I en annan tid.

Av Jan Wiberg 21 okt 2013 08:38