"Efter att han kört över mig med bilen krossar han mina fingrar"

Petra Kjellner intervjuar Maria, en av de kvinnor som drabbats hårdast av en våldsverkande man i Sverige. Det här är första gången hon ställer upp på en djupintervju sedan den ödesdigra dagen som förändrade hennes liv för alltid.

Hej Maria. Du är en av de kvinnor som drabbats allra hårdast i vårt land av en våldsverkande man, och det är första gången du ger en djupgående intervju om det som hände dig. Jag förstår att det är mycket svårt för dig att tala om det du upplevt, men du släppte in en ny man i ditt liv, som du hade en relation med i ett och ett halvt år. Kan du beskriva den?

Ja – mannen var väldigt trevlig,social, lättpratad och mycket uppvaktande. Han kom in i mitt liv successivt.

Jag märkte snart att han ofta blev arg på sådant jag inte gjort, och att han hade svårt att hålla sig till sanningen själv om det var något han behövde stå för. Jag var aldrig tillräckligt bra och han bodde hos mig under några månader, men betalade inte en krona.

Han ville helst inte heller att jag skulle ha vare sig mina kvinnliga eller manliga vänner kvar, och ofta hittade han på saker vi nödvändigtvis måste göra så att jag inte kunde träffa dem, annars skulle han vara med och då ägnade jag inte nog med tid åt honom. Om jag pratade med någon manlig bekant eller vän så trodde han att det var något emellan oss. Han kontrollerade mig ofta, genom att ringa flera gånger per dag eller sms:a oräkneliga gånger, upp till 90 gånger en och samma dag. Han försökte medvetet trycka ned mig i skorna, han knuffade mig, kastade saker efter mig och började slå mig. Jag blev mycket osäker på mig själv och kände mig mindre värd, och jag hade ingen i min omgivning som jag kände att jag kunde berätta om vad jag utsattes för, eftersom jag tyckte att jag själv försatt mig i situationen. Han fick mig att ta på mig skulden. Jag försökte flera gånger avsluta relationen, men han hängde sig kvar och respekterade inte min vilja.

Den bild du tecknar visar att män som misshandlar de kvinnor de lever med har ett mönster som upprepas om och om igen. Du kunde inte veta vad det var för en människa du släppte in i ditt liv – eller hur han skulle komma att påverka dig. Vad var det som hände den där dagen och kvällen då du nära nog miste livet? Kan du berätta om det?

Ja, han hade flera gånger under veckan frågat om vi kunde träffas. Jag kände att jag inte riktigt orkade, då jag jobbade kväll, så jag sade att vi eventuellt kunde ses under fredagen, men jag lovade inget. Fredagen kom och han frågade igen. Då hade jag pratat med en väninna på jobbet och vi bestämde att jag skulle åka hem till henne när jag slutat. Eftersom vi bara träffas vid skiftesbytet tyckte jag att det var trevligt. Jag talade om det för honom och sade att vi kunde träffas någon annan gång. Medan jag sitter hos min väninna och hennes man ser de en bil utanför och jag förstår vem det är.

Han har då letat upp min väninnas adress på datorn för att kunna spana på mig. Jag går ut och pratar med honom och säger att: “Jag stannar kvar och du kan åka hem.” Han åker iväg och jag går över gatan, men innan jag kommit över har han vänt bilen, accelererat den, tagit sikte på mig och kör rakt över mig. Det enda jag hinner se är hans otäcka svarta ögon genom bilrutan innan jag träffas av bilen.

Jag kommer inte ihåg så mycket från själva olyckan, men efter han kört över mig (jag låg och rullade under hela bilen), stannar han bilen, kliver ur, går fram till mig där jag ligger, och stampar på min högra hand - antagligen för att han vet att jag gillar att måla och vill skada så mycket som möjligt. Tre av mina fingrar krossas därmed. Jag ligger på gatan och blöder medan mina vänner rusar till och försöker hjälpa mig.

Ambulansen kommer och jag förs först till närmsta sjukhus och sedan i ambulansflyg till Göteborg, eftersom mina skador var så omfattande och livshotande. Det visade sig att mitt pannben krossats och att jag fått en hjärnblödning. Mitt käkben krossades också, och jag har skador på två övre ryggkotor. Bröstkorgen gick ur led vilket orsakade att ligamenten i båda axlarna är borta, samt att ledband är av. Höger arm sitter numera ihop med en plåt. Mitt bäcken krossades på tre ställen, vilket även gjorde att benet gick av. Min ländrygg sitter ihop med plåt och en ny svanskota är tillverkad. Tre fingrar krossades. .

Jag har tillbringat två och en halv månad på sjukhus och opererats ett flertal gånger. När värken blir för svår måste jag ta smärtstillande,

liksom sömntabletter för att kunna sova. Troligtvis kommer jag aldrig mer kunna återgå till mitt gamla jobb på grund av de allvarliga livslånga skadorna. Jag kan klara en del, men inget fullt ut egentligen...

Psykiskt sett mår jag inte bra längre och jag har inget bra självförtroende. Jag sover väldigt oroligt men har inte haft mardrömmar på länge. Tilliten till andra människor har fått sig en ordentlig knäck. Någon ny man har jag inte ens tänkt på, men tror jag skulle ha väldigt svårt att lita på någon.

Nu har jag snart varit sjukskriven i ett år och det märks tydligt på ekonomin.

Mannen som beslöt sig för att göra mig detta, sade i rätten att han fått en “blackout” och inte minns något. Han dömdes till åtta års fängelse, men överklagade och jag orkade inte gå in i rätten med honom igen, så han fick straffet sänkt till sex års fängelse. Skadeståndet har jag inte fått ut ännu. Det är en summa som inte på långt när kan kompensera mig för handikappet och det inkomstbortfall jag får.

Vad som händer i framtiden vet jag ju inte i nuläget, allt är väldigt osäkert. Jag känner att jag inte duger lika bra som förut.

I sjukvården måste jag säga att jag blivit mycket väl bemött . I och med att jag låg inne så länge och även fortsatt på dagvård har jag hela tiden haft dem i närheten. Myndigheter är det sämre med, det är svårt att bli hörd. Jag anser att gärningsmannen borde få betala mig ett stort skadestånd, för det handlar om resten av mitt liv – och jag är bara i femtioårsåldern nu. Han har tagit ifrån mig rätten till mitt eget friska och aktiva liv helt.

Män som utövar våld mot de kvinnor de lever med borde följas upp resten av livet av samhället, och jag tycker mannen som körde över mig kom alldeles för lindrigt undan.

Tack Maria, din berättelse är så stark och berörande att tårarna kommer, jag saknar ord - och jag tackar dig för att du har modet att berätta, så att andra utsatta kvinnor kan läsa och bli styrkta till att befria sig. Om du ser till ett samhällspolitiskt plan då det gäller kvinnomisshandel i vårt land, ser du det som lämpligt att kvinnomisshandlare och stalkers får genomgå en utedning för att fastslå om de har en psykisk störning?

Nej, skadar de kvinnan så måste de bli straffade för det.

När tycker du att en utsatt kvinna har rätt till överfallslarm och rätt att få ett kontaktförbud utfärdat mot mannen? Hur länge skall hon ha möjlighet att ha dessa skyddsåtgärder?

En kvinna måste kunna få känna sig säker och borde själv kunna få bestämma när och hur länge skydd behövs.

Om du hade en väninna eller familjemedlem, som du fick veta utsattes för en misshandlande man, vad skulle du då vilja göra och säga för att hjälpa henne?

.Berätta om mina egna erfarenheter, och råda till att anmäla och naturligtvis lämna mannen.

Anser du att vi genom vårt gemensamma rättssamhälle gör tillräckligt och satsar tillräckliga resurser för att genomdriva nollacceptans mot kvinnomisshandel?

Nej man borde kunna göra mycket mer. Det känns inte som det tas på allvar.

Om du ser till att 300.000 kvinnor misshandlas varje år av sina män i vårt land varje år och att närmare 20 kvinnor blir mördade av den de lever eller levt med. Vad tror du att det beror av för typ utav syn på kvinnan och hennes likaberättigande som samhällsmedborgare?

Det kanske är som förr, att kvinnan ses som ett lägre stående väsen...

(Maria heter egentligen något annat.)