Konventionell ateist i kyrkovalet

Åtta och en halv av de tio budorden delar jag, men inte i tron: att de skulle ha dikterats av människor som haft kontakt med ett högre väsen; endast tack vare att sunda förnuftet gör de rättfärdiga.

I förra veckans nummer av ICA-kuriren stod det om kyrkovalet. Nya partier finns tillgängliga. Ett tag var jag inne på att rösta blankt. Sedan på Kristdemokraterna, tack vare min körledare som lovar mer sång och musik i kyrkan. Som anat har varken Vänsterpartiet eller Miljöpartiet något att erbjuda med kristen anknytning: samma politik som de för i de övriga demokratiska församlingarna. Deras skarpaste motpol är här Sverigedemokraterna: dessa har förvisso ingenting att erbjuda för en god och troende kristen heller; samma gamla rasism och främlingsfientlighet, men i kristna kläder. Socialdemokraterna kör med all respekt, den vanliga jämlikhetstanken; för samkönade äktenskap inom Svenska kyrkan. Folkpartiet en liberalare hållning i form av ökat ifrågasättande av åsikter och värderingar. Moderaterna lyser med sin frånvaro: nej; det finns ett borgerligt alternativ som vill öka kyrkans internationella arbeten, ungdomsaktiviteter och konfirmationer.

Bland de nya partierna finns:
• Seniorpartiet – ökat kyrkligt värnande om både ga mla och unga (seniorer och juniorer).
• Frimodiga kyrkan – vill ha direktval i kyrkoförsamlingar och opartipolitiska nomineringsgrupper: Inte helt fel, trots att man är konventionell ateist.
• Öppen kyrka för alla – kyrkan ska verka för en tillgänglighet för samtliga dess medlemmar och tillåta prästvigning av kvinnor: Inte för att en konventionell ateist och humanist behöver reta sig på idealiserande försvar av konservatism, inom institutioner man inte tror på; men har jag ännu inte gått ur den kan jag lika gärna göra det med ett bidrag för jämlikhet.

Hur vore Sverige och världen om inte kristen demokrati fanns som alternativ? Troligen lika om inte hopplösare än idag. Religiösa människor har tro, hopp och förväntningar. Medan en konventionell ateist och pessimist lever i, kontrollerar och analyser, nuet. Det finns inget liv efter döden, men det är inte detsamma som att vara likgiltig till den.

Förvisso firas kristna traditioner, men endast av pragmatiska skäl, längtan efter ett icke-religiöst alternativt firande är stor. Sista julen saknade adventsljusstakar i fönster, helgen framstår mer som ett kommersiellt jippo eller vänligare; en social, familjär ceremoni.Är det en social ceremoni värd att bevara? Länge har jag sökt alternativ, att sticka iväg med likasinnade människor, som vill bort från släkt och vänner, för att träffa nya, intressanta människor. Hur är mitt förhållande till det kyrkliga samfundet? Jag har största respekt för troende och religiösa människor och kyrkans verksamhet. Jag föredrar att stödja icke-religiösa välgörenhetsorganisationer, men inser att i en värld bestående av bara dessa, skulle mycket lidande inte kunna motverkas; religiös medmänsklighet behövs som komplement för en bättre värld.

Är jag en kristen ateist; som tror på gud – delar kristendomen och dess högtider - men lever som om den inte fanns? Nej, jag tror inte på gud och saknar hängivenhet för kristna traditioner. Åtta och en halv av de tio budorden delar jag, men inte i tron: att de skulle ha dikterats av människor som haft kontakt med ett högre väsen; endast tack vare att sunda förnuftet gör de rättfärdiga. Visserligen sjunger jag sedan fem år tillbaka, motvilligt, i en kör med kristen anknytning, varav nio av tio sånger hänvisar till gud och kristendomen: men; vad göra när ingen profan kör finns tillgänglig där jag bor. Det var nog mitt enda skäl som konventionell ateist att rösta igår i kyrkovalet: för en kyrka som verkar för, kristen tro, humanism och jämlikhet, även om det känns som ett enda stort självbedrägeri och mitt val blev Frimodig kyrka.

Yohannis Petersson 16 sep 2013 09:09