Karusellen kring Monica Z

Filmen om Monica Zetterlund är ett realistiskt porträtt i detaljerna, där handlingen ibland känns för tätt komprimerad.

Titel: Monica Z
Regi: Peter Fly
Manus: Peter Birro
I rollerna: Edda Magnason, Sverrir Gudnasson, Kjell Bergqvist, Vera Vitali m.fl.

Utan större förhandskunskap om Monica Zetterlunds liv är Monica Z en omtumlande film att se på. Ja, det har sagts otaliga gånger de senaste månaderna - huvudrollsinnehavaren Edda Magnason är verkligen lik Monica och hon kan sjunga också! Vi får följa Monica som ung och frånskild telefonist i Hagfors via ett amerikanskt misslyckande till och förbi det totala kaoset i hennes slott i Stockholm. Hur hon gjorde jazz på svenska populärt och tog sig in i det svenska folkhemmet.

På riktigt tog det 11 år från första flytten till Stockholm till giftermålet med Sture Åkerberg för Monica Zetterlund. I filmen porträtteras det som en kortare period, bara runt ett år, då filmskaparna valt att hålla dottern Eva-Lena, som är i åttaårsåldern, i samma ålder filmen igenom. Det känns lite väl tätt komprimerat ibland. Karusellen kring Monica går snabbt.

Efter att Arne Domnérus orkester tidigt i filmen anländer i Stockholm och Monica med hjälp av Beppe Wolgers visar att det går sjunga jazz på svenska så följer framgångarna på varandra. Den växande karriären och alltmer festande gör att bråken med hennes män kommer tätt. Snart märker man som tittare att missbruket eskalerar med rasande fart tills att hon en morgon ligger okontaktbar på golvet i badrummet.

Filmen igenom försöker Monica få sig själv att framstå som självständig, självsäker, att hon inte behöver någon, något som är uppenbart felaktigt för alla utom henne själv. Jag tycker om att se ett porträtt av en kvinna som känns realistiskt, att de tänker på detaljerna. Hon får falla samman, gå sönder utan att hon framställs som hysterisk. Hon går sönder lite i taget, en missräkning här, ett bakslag i karriären. Sambon Vilgot Sjöman flyttar ut, hennes nya karl är otrogen. Glas följer på glas och håruppsättningen blir alltmer rörig. Dock går det efter sammanbrottet lite väl snabbt, här märks det komprimerade formatet igen. Plötsligt är hon helt lugn. Hon slutar dricka, har full kontroll på sig själv och karriären och tar ansvar. Här kommer också det jag minst gillar med filmen.

Det som i slutet ”räddar” Monica i den här kraftigt sammanfattade versionen av hennes liv är mäns kärlek. Hennes pappa erkänner äntligen att han är stolt över henne, det som hon strävat efter. Hon får killen som man redan första ögonkastet dem emellan visste att hon skulle få och det gör henne lycklig. Nu var ju Monica Zetterlund gift flera gånger och äktenskapet med Sture Åkerberg tog slut efter nio år, så filmens slut där hon gifter sig med prinsen och lever lycklig i alla sina dagar känns lite för klyschigt. "Jaha, alla dessa problem bara löste sig, vilken tur att männen i hennes liv äntligen kunde ge henne harmoni", ungefär.

Om det låter lite hårt vill jag ändå säga att jag verkligen rekommenderar filmen. För den som inte vet mycket om Monica Zetterlund är det en fascinerande sammanfattning både av hennes liv och av Sveriges kulturelit under 60-talet, då många av dem porträtteras eller skymtar förbi i filmen. Och Sakta vi gå genom stan är verkligen en fantastisk låt, fortfarande.