Alliansens arbetsmarknad - en blå terror

Dagdrömmerier om att allt var bättre under Göran Perssons dagar får någon annan stå för, men efter sju, nästan åtta, långa år av liberalkonservativ allians så står många personer helt utan kontroll över sina egna liv.

"Du ska hamras i form".

Det är beskedet Alliansen har gett människor som har svårigheter att komma in i arbetslivet. Det var säkert av de bästa av anledningar de ville befria dessa, nästan lika mycket värda, medborgare från sitt grymma bidragsberoende.
Vissa omständigheter ligger bortom den blåa arbetsmarknadspolitiken. Omständigheter som ofta är bortom riksdagspolitikens räckvidd. Ändå tvingas man anpassa sig efter den nya regimen.

För många människor har man tagit bort den enda säkerhet de har och ersatt den med stress, forcerad anpassning och helt orimliga krav. Istället för att kunna bidra till samhället blir många utbrända och cyniskt skeptiska inför det system som i den bästa av världar borde hjälpa dem.

Dagdrömmerier om att allt var bättre under Göran Perssons dagar får någon annan stå för, men efter sju, nästan åtta, långa år av liberalkonservativ allians så står många personer helt utan kontroll över sina egna liv.

Man får inte nyttja sin egen kreativitet och man är underordnad arbetsmarknadens oligarki; det är inte sällan fritiden är fylld av ångest för att man inte lever upp till kraven. Personlig frihet har ersatts av toppstyrd dominans; en blå terror.

Tro det eller ej men många människor är inte socialt strömlinjeformade entreprenörer. Alla klarar inte av att gjutas i den form Alliansen valt att människor ska gjutas i. Istället för att möjliggöra har man ofta omöjliggjort människors potential för att skapa mervärde i samhället.

Det mervärdet kan inte alltid mätas i timmar arbetade; det måste också räknas i välfärd, sociala relationer och ickebetalt jobb. Vad kostar en vänskap? Vad kostar det att hjälpa sin familj?

Unga människor utsätts oftast hårdast för den borgerliga omformningen. Liten erfarenhet innebär ofta att man inte vet vad man är värd på arbetsmarknaden, och i sin underposition blir man bearbetad. Alliansen ser potentialen och har försökt omforma den efter sina egna syften.

En liberalkonservativ idé om frihet har resulterat i en arbetsmarknadsdiktatur med jobbcoacher som statssanktionerade kommissarier.

Många tvingas in i ovala former trots att dem är högst rektangulära. Men om den ovala formen är det marknaden efterfrågar så är ens rektangulära egenskaper inte värda mycket.

Regeringen hade säkert tänkt sig en annan utkomst. Men det har blivit smärtsamt uppenbart att arbetsmarknadspolitiken är misslyckad. Det är smärtsamt uppenbart att mycket potential kvävs av rigida åtgärder.

Ilsket röd, nästan konspiratorisk, idealism har aldrig varit min kopp té. Endast en blåögd cyniker misslyckas se att den förda politiken har skapat lidande och inte välstånd.