En valfrihet som inte gäller alla

"Valfrihet" är slagordet för den nya skolan. När skolor läggs ner och förtvivlade elever gråter ut dyker det ofelbart upp som svar på hur det kunde bli så här; det är viktigt med valfrihet. Men för vem? För alla?

Den svenska skolan drabbas av den ena chocken efter den andra och gymnasievalet präglas numera för många av osäkerhet och ångest. Det handlar inte längre bara om att välja den skola som verkar bäst, utan också att hitta en skola som är seriös, som faktiskt kommer att finnas kvar för hela utbildningen. Större valfrihet, absolut. Men bättre?

Det verkar heller inte vara riktigt alla som omfattas av denna valfrihet. I våras sände SVT ett debattprogram med titeln Inte samma chans med syftet att belysa skolsituationen för döva och hörselskadade i Sverige.

Statistiken över hur många av dessa elever som blir behöriga till gymnasiet, är enligt Måluppfyllelse för specialskolor alarmerande. För individplacerade elever är siffran 78 procent och endast 38 procent för elever som går specialskola, jämfört med övriga grundskolors snitt på 90 procent. Lika dyster är statistiken över hur många som sen fortsätter till högskola, 10-15 procent av döva och hörselskadade elever, jämfört med 45 procent av hörande elever. Vad är det som gör att skillnaderna är stora?

Ett problem som tydligt framkom vid debatten var att det finns pedagoger inom specialskolan med ett för dåligt teckenspråk som varken kan kommunicera med eleverna på deras egen nivå eller hänga med i samspelet i klassrummet .

Petra Örlegård deltog i tv-debatten och hon har själv har erfarenhet från specialskola. Örlegård som idag arbetar på företaget Döviana menar att det måste till en satsning på teckenspråkig kompetens hos pedagogerna. Ett förslag är att redan under lärarutbildningen parallellt erbjuda teckenspråksundervisning. Men det kanske viktigaste är att skolledningen ställer krav på både pedagogisk och teckenspråkig kompetens redan vid anställningen och inte ser det som något man kan lösa allt eftersom. Om skolledningen själva inte har kunskap nog att bedöma om en lärare har ett gott teckenspråk, bör man skapa en referensgrupp, med både hörande och döva, för att ge olika perspektiv på vad som behövs i klassrummet.

Örlegård nämner också att låga förväntningar påverkar elevernas prestationer. Om man känner att förväntningen inte är att man ska klara av att nå några högre betyg, krävs det en enorm styrka för att ändå tro att man kan och kämpa för det.

En elev med hörselnedsättning har själv rätt att bestämma om hen vill gå i någon av de specialskolor som finns i Sverige eller integrerat i en hörande klass med tolk. Om en elev väljer det senare är det hemkommunens skyldighet att bekosta tolkning av elevens skolgång.

I Finland ser man idag en oroande utveckling där kommunerna för att spara på denna kostnad väljer att anställa en assistent till integrerade döva elever istället för en tolk. Detta innebär en lägre kostnad för kommunen, men ingen garanti för den språkliga nivån. Det innebär också att en elev som endast behöver hjälp med kommunikationen bedöms behöva en assistent för att klara av sin skolgång. Hur påverkar det självkänslan och utvecklingen mot självständighet?

Det finns idag inget regelverk i Sverige som tvingar kommuner att anställa utbildade tolkar, det är helt enkelt upp till varje kommun att bedöma från fall till fall vilken insats eleven ska få. Med den konkurrenssituation som uppstår mellan de olika privata tolkföretag som finns i Sverige är det numera även möjligt för en kommun att försöka hitta ett bolag som kan dra ner på tolkkostnaderna. En tolk som arbetar med för hög arbetsbelastning kommer att göra ett sämre jobb på sikt. Vad händer med de elever som vill gå integrerat om de inte får en fullständig och korrekt tolkning av lektionerna? Vilken chans har de då att nå goda resultat? En del kommuner har mycket god kompetens för att sköta skolfrågor för döva och hörselskadade, men det gäller tyvärr inte för alla kommuner. Det kan inte vara rimligt att det ska handla om att bo på rätt ställe för att man ska få bra stöd.

Idag kan hörande elever i kommunala skolor välja att läsa teckenspråk som modernt språk och sedan 2012 ger det också meritpoäng inför högskolestudier, vilket är ett framsteg. Men döva och hörselskadade elever som valt att gå integrerat i samma skolor har ofta inte möjlighet att läsa teckenspråk på sin, mer avancerade, nivå. Det är att jämföra med att en hörande elev inte skulle anses behöva läsa svenska och det drabbar självklart den språkliga utvecklingen.

Alla barn i svenska skolan har samma rättigheter. Behoven ser olika ut och även vägen till resultatet. Att få sämre förutsättningar bara för att ditt modersmål är ett annat än majoritetens i Sverige är inte acceptabelt. Om vi på allvar börjar diskutera vad som håller på att hända med den svenska skolan, måste vi se alla grupper, inte bara majoriteten. Det är inte en riktig valfrihet om det inte finns goda alternativ att välja mellan för alla elever.
Och Sverige som land har inte råd att neka en grupp unga människor att nå sin fulla potential.