Hur många kan vara Kawa Zolfagary?

Vissa personer är helt enkelt på rätt plats i rätt tid. De passar in i tidsandan, de blandar exhibitionistiskt tweetande med långa marxistiska analyser av dagsläget.

Att börja en text med att försvara sig ser dåligt ut. Så därför gör jag just det: Jag är ingen idealist. Mitt hjärta är inte rött som blod även om det är rödaktigt. Det är viktigt för mig att påpeka att jag inte tänker med mitt hjärta.

Missförstå mig inte, jag ser det positiva på vänsterkanten men det är viktigare att se problemen och att prata om dem. Det är viktigare att tala om ideologi istället för att tala om vilken ideologi man sympatiserar med. Att prata om principer istället för att slänga ur sig någon slentrianmässig kärleksparoll om klasshat.
"Capitalism is the only revolutionary system", sade Christopher Hitchens provokativt trots sitt långa socialistiska engagemang. Sätt det i sammanhanget som är vår moderna värld och det finns en poäng i det.

Vissa personer är helt enkelt på rätt plats i rätt tid. De passar in i tidsandan, de blandar exhibitionistiskt tweetande med långa marxistiska analyser av dagsläget. Man är webbdesigner, intim, rolig, social och dåligt betald. Man talar om rasism och sexism men är onekligen priviligerad. Att kunna tala om sånt är ett privilegium. Man får både äta kakan och ha den kvar. Vara trendig men ändå ses som lite av en underdog; ett alternativ, iPolitics.

Man tjänar onekligen på att tala om vissa saker. Inte finansiellt men det ger en socialt kapital om man uttalar sig rätt; vissa är jävligt bra på att göra det. Good for them. Man kan göra karriär på att ha rätt kompisar, bli associerad med rätt folk och att odla sitt varumärke. Att retweeta rätt personers tweets och vara en del av det konsensus som råder. Att säga rätt saker.

Att vara eftertänksam ger en tid att inte behöva ta ett ställningstagande. Det kan kännas fegt och veligt; det är en känsla som jag ofrånkomligen kommer tillbaka till i mitt liv. Även om jag föredrar att överse mina alternativ. Och andra sidan hindrar det inte folk från att vara tvärsäkra på vad man tycker. Ibland behöver man inte ta diskussionen för att den är tagen åt en; det är ett fenomen som inte är blockexklusivt.

Jag lever nog hellre i gråzonen än måla mitt hus i prefabricerat rött. Hellre misstänkliggjord än att tvingas in i ett hörn. Ställ frågor som till synes är irrelevanta i sammanhanget om dem är relevanta för dig. Ställ frågor som får dig att se dum ut. Bryt normerna inom både icke-normen och normen. Var socialt obekväm. Ha fel.

Hur många kan egentligen vara Kawa Zolfagary eller Nanna Johansson? Vilka kommer bli vår generations "vita kränkta män"? Visst är vissa jävligt bra att nämna det uppenbara, snyggt, om och om igen?

Kanske gynnas samhällsdebatten av frånvaro av enighet? Sen när har en ryggdunk gjort skillnad? Det är en våldshandling maskerad med välvilja.