Foto: flickr/p_a_h (BY CC 2.0) 

"Leave Britney alone!" - en liten krönika om musikaliska fördomar

Jag bemöts ofta med fördomar. De grundas på min övervikt, på mitt kön, på var jag är född, på hur jag är klädd, på mina åsikter och på säkert en miljard andra grejer. En av fördomarna jag oftast bemöts med är hur min musiksmak borde vara. Eftersom jag enligt vissa är rent kommunistisk i mitt tänkande borde jag bara lyssna på progg. Eftersom jag är tjej borde jag inte lyssna på hårdrock. Eftersom jag är svensk borde jag kunna Sveriges nationalsång utantill. Men jag har insett en sak: jag passar verkligen inte in i någon mall.

Ett exempel: jag älskar schlager. Jag har aldrig riktigt problematiserat kring detta, jag har ju alltid älskat schlager och Melodifestivalen har alltid varit något jag sett fram emot. Inga konstigheter med det, tänkte jag. Tills i år. Helt plötsligt blev jag ifrågasatt: hur kunde jag som är så mycket vänster älska något som är så kapitalistiskt och kommersiellt? Va? Hur kunde jag svika min ideologi så totalt? Och jag satt som ett komplett frågetecken. Det är ju bara musik?

Ett annat exempel: i lågstadiet hade vi varje fredag nån variant av ”Roliga Timmen Light”. Det innebar att en elev i klassen, vi gick enligt ett roterande schema, tog med sig en cd-skiva och fick spela en låt för klassen. Det var mycket Backstreet Boys och Spice Girls. Men jag, jag lånade en Helloween-skiva av min storasyster. När jag berättar det här i vuxen ålder, ni vet som en sån där lite rolig anekdot, så är det många som fnyser och påstår att jag gjorde det för att posera. För att vara speciell. Tydligen är det konstigt att en tjej i lågstadiet kan älska metal? Och jag sitter varje gång som ett frågetecken. Det är ju bara musik?

Men musik är såklart aldrig ”bara musik”. Musik är så otroligt laddat med känslor, tankar och förutfattade meningar. Musik kan också, såklart, vara väldigt politisk. Men framförallt är musik personligt och vi värderar det på olika sätt. Mina vänner vet att det sällan är tyst där jag är: antingen så lyssnar jag på musik eller, om det är nån jag är riktigt bekväm med, så sjunger jag själv. Mina vänner vet också vilken spretig musiksmak jag har. Jag älskar schlager, The Ark, Alice Cooper, Dope, jag lyssnar på country, hiphop, dansband, reggae... ja, typ allt. Och jag önskar så att jag fick göra det utan att någon ska ifrågasätta det eller anklaga mig för att försöka göra mig speciell.

Vad jag vill ha sagt med den här krönikan? Tja, jag vet inte. Kanske en önskan om att vi ska börja acceptera varandras musiksmak. Att vi slutar förlöjliga vissa musikstilar, att vi slutar fnysa åt vissa fans, att vi slutar skratta åt vilken musik vissa väljer att lyssna på. Och visst, jag är inte så mycket bättre själv då jag alldeles för ofta raljerar om hur värdelösa Takida är. Detta trots att jag har en Takida-låt i en av mina playlists. Musik är för många djupt personligt och det borde rimligtvis inte vara någon annans ensak vad man lyssnar på. Så jag tycker att vi försöker bli bättre på att acceptera varandras musiksmak. Det är kanske bara ett litet steg på vägen mot tolerans av ”det annorlunda”, men ett litet steg är bättre än inget steg alls.

Och till de som tycker att jag inte borde lyssna på schlager eftersom jag är vänsterpartist vill jag bara säga detta:

”Jo, jo, man värjer sig och fäktas i det längsta
Men, men, mot känslor kämpar gudarna förgäves har man sagt”

Av Anny Berglin 12 aug 2013 11:53