Katten Oskar

Jag känner att katten Oskar måste komma till tals. Han var av kattrasen "manx", som är svanslös och han kom till oss som kattunge. Min dotter Eva kom en dag och lade honom på köksbänken och sa bedjande: "Den här kan vi väl få behålla mamma? De är så elaka mot honom!"  Kattungen hade blivit behandlad så illa, bland annat hade han kastats ut från ett fönster på övervåningen. Eva var där och såg detta och tog med katten hem. Min man Ture kontaktade familjen och de godkände att vi fick överta katten. Vi höll just då på att flytta ut på landet och där kunde det säkert behövas en bra råttkatt, dessutom hörde till huset en stor tomt med skog.

Som sagt, jag tog katten med i bilen på alla mina flyttningsrundor och han vande sig snabbt med att åka bil, han satt så snällt bland flyttningskartongerna och så liten kattunge han var stod det inte länge på innan han tog sin första råtta och blev den bästa råttfångare man kunde önska sig. Ture lindade han kring sin lillfingerklo och sov alltid i hans säng. Vi kastrerade katten frampå vintern och han var aldrig borta utan höll till i omgivningarna.

För min del tänkte jag väl inte mer på honom än att jag såg till att det fanns mjölk och mat i skålarna som stod på golvet vid spisen och lyfte ut honom om han var i vägen när jag skulle ta ut mattorna, då hängde han som en trasa på armen tills jag släppte av honom utomhus. Ibland kunde jag höra Eva skrika från övervåningen att jag skulle komma och hämta katten, för han hade då satt sig nedanför hennes säng och tittat stint på henne en lång stund och hon kände sig faktiskt uttittad, vilket jag tyckte var klurigt, men gick i alla fall upp och hämtade katten. 

 Så här i efterhand kan jag tänka mig att det roade katten Oskar att göra detta, så förståndig som han var och han skulle aldrig ha vässat en klo mot någon i familjen. Men troligen fanns det en annan sida hos honom också, han hade en dag  gått in till grannen när dörren stod öppen och när han då skulle lyfta ut katten bet han honom i handen. Barnen nämnde också att ibland när någon av deras kamrater kom och skulle gå in kunde katten ställa sig i dörren och släppte inte in kamraten förrän någon av barnen kom och gjorde vägen fri och faktiskt glunkades det också om att katten kunde göra på samma vis även om det kom någon vuxen.  Jag trodde inte riktigt på detta då. 

Ja, han växte upp till en stor och fin katt trots den omilda behandling han blivit utsatt för i början av sin levnad. Hade vi alla varit borta under en hel dag satt han alltid på verandaräcket och det kändes välkomnande. 

Detta måste jag berätta, det var en förmiddag, Oskar var inne och ställde sig vid dörren som han brukade när han ville ut. Jag öppnar dörren och får se en stor jakthund komma gående och nosandes från vägen in mot verandatrappan. "Herregud och katten som slunkit ut så fort, hur ska detta gå?" tänker jag och ropar "Kom in tillbaka!" för det såg ut som om han skulle hinna in igen om han sprang fort och han måste ju bli jätterädd när han får syn på den stora hunden. Men hoj vad jag bedrog mig, Oskar gör inte minsta ansats till att han vill in igen , han varken ser eller hör mig utan kröker ryggen och börjar sakta närma sig hunden, självsäkert och bestämt ( inte ilsket utan han utstrålar att här ska inte vikas en tum, här är det jag som bestämmer. 

Hunden låtsas inte se honom utan nosar ivrigt efter vägkanten "oj, oj, vad händer när de möts" jag kan bara stillatigande åse det hela från verandatrappan. Hunden fortsätter sakta framåt men nu nosandes på motsatta sidan av vägkanten, (han kom ju lite längre bort från katten på så vis) När hunden gått förbi ändrar katten taktik och börjar springa efter honom, men hunden låtsas inte om detta heller, utan lunkar på i sin gamla takt nosandes.

Men nu kommer katten i stora språng mot honom bakifrån och jag tror att om inte hunden i rasande fart sprungit ut till vägen hade katten hoppat upp på ryggen på honom och klöst sönder ögonen.Sedan när hunden väl kommit ut på vägen till tomtgränsen vänder Oskar lugnt om mot huset igen. 

Vi var som sagt förskonade från råttor men en gång hade en stor råtta tagit sig in och kunde hålla sig undan ett bra tag. Ibland hördes på nätterna råttans hasande steg efter golven men ingen råtta syntes till efter de många gånger vi fått gå upp för att försöka fånga besten. Men till sist lyckades Ture en natt stänga in råttan i köket och jag sprang upp ur min sköna bädd för att beskåda vidundret. Nu skulle katten Oskar komma väl till pass så han hämtades omgående ur sin sköna slummer och släpptes ner på köksgolvet i tron att nu skulle storråttan snart vara ett minne blott. Men icke, fast råttan var i närheten av honom låtsades han inte se henne, vi visade och pekade men han bara drog sig undan och visade tydligt  att detta angick inte honom. Vad göra, nu stod även dörren till kammaren öppen så råttan fick nu ännu större svängrum, hon var brun och gråktig med sträv päls, usch hon såg hiskelig ut så det var lätt att förstå katten Oskar, men den stora hunden då, detta gick inte ihop. Vi slutade att förlita oss på Oskar, nu slulle råttan tas av daga, kosta vad det kosta ville. Ture hämtade en yxa och gick i närkontakt med besten, medan jag darrande stod uppflugen i sängen och åsåg det hela. Ture trängde på något sätt råttan in i ett hörn och lyckades där få in ett välriktat hugg mot henne, så hon sjönk ihop och väl ute på backen gjorde han sedan processen kort och skickade råttan till de sälla jaktmarkerna, medan katten Oskar återgått till sin sköna slummer.  

Katten Oskar blev 9-år gammal. Jag la märke till att jag fick slänga bort mycket av kattmaten som jag portionerade ut och att Oskar var mycket avmagrad, det såg vi ju alla. Veterinären kontaktaktades och han sa att katten troligen fått råttgift i sig. Det enda som skulle hjälpa var om han fick någon vätska i sig så att tarmrörelserna kunde komma igång. Jag satte mig med honom i knät på golvet och försökte få i honom lite grädde med en tesked men det lyckades inte så bra, det mesta rann ut igen. Det gick någon dag och katten hade så ont ibland så han skrek, Ture var ute och gick med katten på nätterna, däremellan låg han i Tures säng. Till slut var katten så svag så han knappt kunde stå på benen. I det läget ringde jag till en jägare som bodde närheten, under hela tiden jag pratade i telefon stod Ture bakom mig och bönade och bad för att jag skulle avstyra det hela. Jag förstod ju att Ture i det längsta hoppades att katten skulle bli bra igen men jag insåg att nu var det ingen återvändo, katten skulle bara plågas till döds. Jägaren kom någon timma därefter och i samma veva kom även min far Isidor och Hildur. Jag hämtade katten Oskar och ställde honom vid äppelträdet där jag förut ställt en skål med grädde som inte behövdes, för nu kunde katten knappt stå på benen, han svajade när han stod upp. Skottet gick av och Oskar ramlade ihop, inte en lem rörde han. Vi begravde katten Oskar bakom boningshuset.

Frid över hans minne.    

Av Ingalill Söderström 30 jul 2013 08:25