Vattenfall-affären blir historisk

Alliansen gick 2006 till val på att minska statens bolagsägande. I september 2007 inrättade regeringen "Rådet för försäljning av aktier i bolag med statligt ägande".

Under 2008 sålde staten bl a Vin & Sprit och Vasakronan samt statens aktier i OMX. Samma år bildades dock de två statligt helägda företagen Vectura och Svevia, som tidigare ingått i Vägverket och Banverket. Samma år beslöt Posten Danmark och Posten Sverige att bilda en gemensam koncern och staten deltog dessutom i nyemissioner i Nordea och SAS.

I februari 2009 köpte Vattenfall det holländska energibolaget Nuon för 8,5 miljarder euro.

Den 16 mars 2011 stötte Alliansen på patrull när riksdagen beslöt att ta tillbaka regeringens tillstånd att sälja delar av Telia, Posten och SBAB.

Det var just då som oppositionen också fick igenom sitt krav om att energiföretaget Vattenfall skulle förbli helägt av staten.

Argumenten för och emot statligt ägande följde på den tiden de ideologiskt förväntade och blockskiljande positionerna. Oppositionen menade att det var lönsamt för staten att behålla företagen medan regeringen ville sälja ut och betala av på statsskulden och sänka räntekostnaderna.

Under SAABs långa svanesång håll regeringen emot för nytt statligt företagsengagemang, inte minst med ideologiska argument.

Idag står staten och vi andra med facit i hand på Vattenfalls dåliga affär. Idag framställer sig oppositionen som kritiska företagsägare och anklagar regering för passivitet.

Men frågan om statligt företagsägande är inte på samma sätt som förr en abstrakt ideologisk fråga ovanför väljarnas huvuden. Idag är aktieägande vardagsmat bland den halvannan miljonen medborgare (1 450 999 i slutet av juni 2012) och den ideologisa plakatpolitiken väger allt lättare mot saklig diskussion om aktieägandets risker och förtjänster. Konsekvenserna av såväl privat och som statligt risktagande som företagande är numera uppenbart för flertalet.

Vattenfallsaffären lyfter frågan om statligt ägande till den principiella nivå där den hör hemma. Socialdemokraternas och Moderaternas agerande dessa dagar avslöjar deras ännu klena engagemang i det statliga ägandets villkor och konsekvenser. Och detta trots att de båda beskrivit frågan som den stora vattendelare dem emellan. Men faktum kvarstår: S och M har visat prov på passivitet.

Varken S eller M kan ensamma göra anspråk på makten och i dag blåser nya politiska vindar. Socialdemokraternas och moderaternas slentrianpolarisering i vänster- och högerblocken är alltmer irrelevant. Det beror inte på ideologiernas död. Det beror – i första hand – på att de väljer en strategisk avideologisering för att vinna mittenväljarna.

Konsekvenserna av affären Vattenfall handlar dock om riskabelt och i västa fall tärande statligt företagsägande i en välfärdsstat som brottas med stora demografiska utmaningar.

Både S och M flaggar för samarbete med något av partierna utanför den traditionella blocktillhörigheten. S och M har bundit sig hårt för att  hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Under det nu överskådliga opinionsläget kommer ingen av dem undan alternativet att ”gå över blockgränsen”.
 
Statligt ägande som valfråga 2014 kommer att tvinga V, MP, C, FP och KD till tydlig profilering. Det vitaliserar visserligen det offentliga samtalet men det vikigaste är att det kommer att tvinga regeringen in spe efter 2014 till en målmedveten strategi för det statliga företagsägandets omfattning och syfte.

Onekligen ett bra men oväntat resultat av att Alliansen 2006 gick till val på att minska det statliga företagsägandet. Bl a på det löftet fick man egen majoritet. På vilket vallöfte i denna fråga går Moderaternas blockrelaterade allians till val 2014?

Av Ulf Lönnberg 26 jul 2013 08:53