Det olösta statsministermordet - Del 1

Den 14 juli i år så har det passerat 10 000 dagar sedan Olof Palme mördades. Ännu är ingen mördare dömd trots lika många dagars grävande, spekulerande och spanande av såväl officiella utredare som journalister och privatspanare.

En stor mängd mer eller mindre hisnande teorier har uppstått och byggs ut och nästlas ihop med varandra i en enda härva. Från början hade jag tänkt skriva en kort sammanfattning om alla spår och turer som utretts och inte utretts under dessa 10 000 dagar, men jag insåg ganska snart att materialet av uppgifter är alltför stort för att ens kunna sammanfatta på ett vettigt sätt. Därför tänkte jag istället fokusera på det spår som alla privatspanare med förståndet i behåll är inne på, och som alltfler tunga auktoriteter med stor kunskap om mordet sällar sig till, som t ex Leif G W Persson, Göran Lambertz, Lars Borgnäs, Willhelm Agrell och flera av de som ingått i granskningskommissioner om Palmeutredningen, som Inga-Britt Ahlenius, Jörn Svensson och Gun-Britt Mårtensson. Ännu mer intressant är det att det finns flera som jobbat i själva palmeutredningen som är djupt kritiska och tycker man ska titta närmare på samma spår, som till exempel chefsåklagare KG Svensson och poliserna Alf Andersson och SL Petersson.

Spåret brukar kallas polisspåret och palmeutredningen (PU) har konsekvent förnekat att man ens jobbar mot ett sådant spår, även om enskilda poliser har förhörts. Det är förvisso ett olyckligt namn eftersom det kan tolkas som att man syftar på polisen som organisation, medan det i själva verket handlar om några enskilda poliser med högerextrema åsikter, och möjligtvis även personer ur militär och säkerhetstjänst. En bättre och mer korrekt benämning är landsförrädarspåret, men mycket pekar på att palmeutredarna inte ens jobbat med ett sådant spår.

Det är ett trassligt nystan som är svårt att ta sig ur om man väl gett sig in i det, så jag tänkte bjuda med er på en tur i raketfart rakt igenom detta snåriga spår som trasslas ihop med såväl Sydafrikaspåret, PKK-spåret, 33-åringen och fantombilderna och mycket annat. En del menar att det finns kopplingar även in i näringslivet och CIA, men jag har bedömt de uppgifterna som ytterst osäkra och spekulativa. Istället har jag försökt sålla ut de mest intressanta och trovärdigaste uppgifterna som man vet med stor sannolikhet har hänt. I den mån det är osäkra uppgifter kommer jag försöka att vara tydlig med det.

För att komma in i härvan så måste vi runda Christer Pettersson som likt en trafikpolis stått och blockerat vägen in i härvan i flera decennier. Sätt på er foliehattarna nu och ta några åksjukepiller, för den här resan kommer bli snabb, hisnande och krokig. En mängd lik kommer också att ramla ur garderoberna.

För att få upp farten lite och både komma igenom härvan och förstå sig på den, så börjar vi med att backa tillbaka i tiden till de närmsta åren före mordet.

I början och mitten av 80-talet så var Palme lika mycket älskad som hatad. Han var, och är, kanske den svenska statsminister som blivit mest känd i omvärlden. Han var en stark kritiker till den rasistiska apartheid-regimen i Sydafrika, han tog initiativ till Palmekommissionen som diskuterade nedrustning av kärnvapen mitt under kalla kriget och förespråkade dialog och samarbete mellan supermakterna USA och Sovjet.

Under åren 1982-83 skakades Sverige av ubåtskränkningar som man tog för givet kom från Sovjet (på senare år har det kommit fram att det förmodligen rörde sig om Nato-ubåtar). Sverige låg dock bara ett stenkast från den stora kommuniststat som föregående decennierna invaderat och tagit över flera av dess tidigare grannländer. Särskilt på högerkanten fanns en stor rädsla att Sverige skulle bli nästa offer. Palmes flathet när det gällde ubåtskränkningarna kritiserades. Att Palme blivit god vän med den sovjetiska toppolitikern Arbatov under nedrustningssamtalen i Palmekommissionen lugnade inte direkt kritikerna. När det sommaren 1985 blev känt att Palme skulle resa till Moskva i mars 1986 för att träffa president Gorbatjov så eskalerade kritiken och Palme-hatet, inte minst i grupper långt ut på högerkanten.

I slutet av sjuttiotalet hade Palme varit fredsmäklare mellan Iran och Irak, men 1984 uppdagades Bofors-affären, dvs att Sverige brutit mot vapenexportlagen och sålt tungt artilleri till Indien där risken att vapnen skulle användas i offensivt syfte var väldigt stor, vilket fick många att ifrågasätta Palmes roll som fredsförespråkare eftersom han som statsminister sågs som högst ansvarig för affären.

Första halvan av 80-talet var alltså en omtumlande tid och Palmeregeringen kritiserades hårt i den borgerliga dagspressen. Några av de hårdaste kritikerna och artiklarna fanns i tidningen Contra, vars politiska artiklar och krönikor idag ligger ungefär i linje med Sverigedemokraternas åsikter.

Hösten 1985 är ilskan över Palmes sätt att hantera ubåts-kränkningarna så stor att tolv marinofficerare går ihop och skriver en starkt kritisk debattartikel riktad mot Palme med kommendör Hans Von Hofsten som initiativtagare. Palme bemöter kritiken med att kalla officerarna för omdömeslösa, vilket knappast lugnar dem.

Just denne Hans besökte någon gång 1983-1984 ett privat sällskap som regelbundet sågs över middagar och diskuterade bl a säkerhetspolitik i form av det kommunistiska och socialistiska hotet från öst, och bjöd in föreläsare i olika ämnen. Sällskapet innehöll personer långt ut på högerkanten, där kärnan utgjordes av poliser från Norrmalms A-tur och B-tur, men det sägs även ha varit ledare för det internationella högerextrema EAP-partiet och flera andra personer inom högerextrema kretsar. Vid mötena ska vissa poliser ha gjort Hitler-hälsningar, spelat marschmusik och uttryckt stark kritik och till och med hat mot Palme och diskuterat honom som ett säkerhetsproblem och landsförrädare.

Poliserna vid Norrmalms A-tur och B-tur, som deltog på dessa kamratfester var också de som utgjorde baseball-ligan i början av 80-talet, och som misstänktes ha misshandlat flera missbrukare och utsatta människor, ibland så svårt att de avled av skadorna. De drog på sig väldigt många anmälningar, men ingen dömdes trots att det tycktes finnas uppenbara bevis. En tidigare medlem, Michael Lundh har på senare år gått ut och berättat om misshandeln som förekom frekvent, och om de högerextrema åsikter som fanns i gruppen. (På Sveriges Radios hemsida finns en dokumentär om baseball-ligan som är väl värd att lyssna igenom)

Hädanefter kommer jag att i vissa fall använda mig av 1999 års granskningskommissions kodbeteckningar för de personer som ingår i vissa spår, men som inte själva gått ut offentligt med det. En av dessa personer, polisman B var initiativtagare till de kamratmöten med mestadels högerextrema poliser som ägde rum i början av 80-talet. Denna polisman B ska tillsammans med polisman A ha blivit skjutsade till Amerikanska ambassaden cirka ett halvår efter mordet, av ett befäl på en radiobil som vittnat om att polismännen ska ha sagt att de visste vem mördaren var och att det aldrig går att få reda på. Det hade lätt kunnat viftas bort som en missuppfattning eller rent påhitt om det inte varit så att dessa poliser förekommer i flera andra märkliga sammanhang, och vi kommer att få tillfälle att träffa på dessa polismän flera gånger lite längre fram.

Flera av ovan nämnda poliser, bland andra A, B och C och en viss Åke som var lärare på polishögskolan med nazistiskt förflutet hade en klubblokal på Wallingatan 34. Åke som även var medlem i den rasistiska pro-apartheid-föreningen Sverige-Sydafrika och aktiv i WACL (World Anti-Communist League), påstås ha varit initiativtagare till en hemlig grupp, kallad ”Leon-gruppen”, som sägs bedrivit egen spaning på Palme och tagit på sig någon roll som en fristående bevakare av statsmakten och spanade bland annat på högt uppsatta politiker. Denna grupp har bekräftats eller kommenterats av tidigare Säpo-chefen Olof Frånstedt, Sten Andersson som var utrikesminister i Palmes regering och journalisten Åke Ortmark. Vi kommer att återkomma till Åke senare, men vi tar oss först tillbaka till lokalerna i Wallingatan 34. Där huserade även WACL och Baltiska kommittén som båda var högerextrema organisationer.

Flera av poliserna som träffades på Wallingatan var medlemmar i det högerextrema partiet Demokratisk Allians (DA). En av ledarna i DA var Anders Larsson, som också var medlem och delaktig i flera andra extremhögergrupperingar som EAP och vän med flera av nyckelpersonerna i högerextrema tidningen Contra. Han var också svensk representant för WACL och hade därför sin arbetsplats i ovan nämnda lokal.

Åtta dagar innan mordet lämnade Larsson en varning i pappersform med titeln ”Olof Palme död” till Sten Andersson på UD och senare samma dag till Rosenbad adresserat till Olof Palme. Anders Larsson säger sig ha fått information om att någon med anknytning till Säpo planerade att mörda Palme, vilket han hört från vännen Bo Ståhl som ägde ett antikvariat nära polishuset. Även Ståhl rörde sig i högerextrema kretsar och hade även kontakter inom Säpo och sägs ha fått uppgifterna från någon Säpo-man, men dog två år efter mordet endast 43 år gammal av ”illa skött diabetes” och har aldrig kunnat höras. Anders Larssons varning togs aldrig på allvar och diariefördes aldrig på Säpo. År 1991 blev han intervjuad i Lars Borgnäs radioprogram ”Kanalen” där han återigen redovisade vad han hört. Dagen efter blev Borgnäs uppringd av två kända högerextremister som bedyrade att Larsson var en virrpanna. När Borgnäs ringde upp Larsson några dagar senare svarade han hysteriskt att det han sagt inte var sant. Trots det hade Larsson vid denna tid börjat skriva ner sina egna teorier om mordet. Ett halvår efter hans medverkan i programmet så hittades han död i sin lägenhet bara 52 år gammal. Dödsorsaken sägs ha varit brustet magsår. Efter hans död ska hans privata papper, arkiv m.m. ha bränts av för släkten okända personer. Kan tilläggas att Säpo sedan länge bevakat Larsson och vid våren 1987 försökt att få ut Larssons sjukjournaler av någon anledning.

Ett helt annat möte med högerextrema poliser ska ha ägt rum i Norrköping kort tid innan mordet, där man uttryckt att Palme var en säkerhetsrisk och måste undanröjas. En person som var närvarande vid mötet tipsade Säpo, men inte heller detta tips finns diariefört på Säpo.

Vi skyndar oss raskt vidare och kör rakt emot morddagen, så håll i er nu. Den här resan kommer att innehålla många fler mystiska dödsfall och en härva av hisnande teorier och trassliga samband. Men först tar vi en rastpaus och njuter av sommarvädret. Del 2 kommer senare i sommar.