Känn ingen sorg för mig, Göteborg

Bor man i Göteborg och sågar Håkan-filmen kan man väl vänta sig ett upplopp klätt i Broder Daniel-patches och sjömansskjortor, beväpnade med tygpåsar fulla av skivor, nästa gång man går ut. Tänk om jag skulle tycka att den var dålig?

Titel: Känn Ingen Sorg
Regi: Måns Mårlind och Björn Stein
I rollerna: Adam Lundgren, Disa Östrand, Josefin Neldén, Jonathan Andersson, Tomas von Brömssen med flera.

Först vill jag bara nämna att jag inte är särskilt förtjust i Den Mystiska Kvinnan, hon den vackra, (oftast) mörkhåriga som underskönt långsamt och undvikande drar sina röda naglar över någons kind och du vet att snart kommer hon gå, utstuderat långsamt och låta dig studera hennes rygg på väg bort från dig.

Med det ur världen så har jag sett Håkan-filmen! Eller ja, Känn ingen sorg, som den egentligen heter. Jag har varit lite rädd för det här. Bor man i Göteborg och sågar Håkan-filmen kan man väl vänta sig ett upplopp klätt i Broder Daniel-patches och sjömansskjortor beväpnade med tygpåsar fulla av skivor utanför ytterdörren nästa gång man går ut. Tänk om jag skulle tycka den var dålig?

Jag ryckte dock upp mig och tänkte att worst case scenario är den en lite sämre variant av Mamma Mia. Solsken och sånger man kan sjunga med till, fast på Järntorget istället för i Grekland.

Och ja, någonstans är det väl lite så. Fast inte sämre. Alla som väntar sig Göteborgsromantik får sitt lystmäte av Älvsborgsbron omvälvd av disigt morgonljus, kranar som sträcker sig mot skyn och livsfarligt snabba cykelfärder nerför Avenyn. Filmens Håkan, den unge Pål (Adam Lundgren som nästan men inte riktigt ser ut som Håkan Hellström) verkar ha det ganska fint. Han festar runt på Andra Lång med sina vänner Lena och Johnny (Josefin Neldén och Jonathan Andersson) och trots att hans farfar (Tomas von Brömssen) verkligen vill att han ska skaffa ett jobb och få en stabil framtid istället för att drömma om musiken som aldrig händer verkar han trivas ganska bra.

En kväll på Jazzhuset träffar han dock Eva (Disa Östrand) och blir närmast förtrollad. Den romantiserade bilden av kvinnan som inte vill vara någons flickvän drar med honom i sitt band, trots att han inte kan spela utan ögonbindel. Musiken som varit precis utom räckhåll kommer närmre under dekadenta fester med för mycket champagne och utsikt över Röda Sten och bron som räcker ända till Rio. Johnny, barndomsvännen med lite för mycket pengar, bjuder Pål och Eva till Köpenhamn och inget är vad det verkar vara och samtidigt i periferin kämpar Lena för att få kontakt med Pål under tiden hon tränar och tränar för den viktigaste matchen hittills.

Drömmar byggs upp och krossas, Älvsborgsbron faller i älven, solen går upp på andra sidan bron och över allting ligger ett raster av Håkan. Låtarna vävs in, både i bakgrunden och mer rakt på. Dialogen byggs på citat, vilket i kontexten funkar bra med några undantag. Jag vet inte om jag skulle kategorisera det musikal, eller musikfilm. Jag nöjer mig nog med att kalla den Håkan-filmen. När Pål i slutet kör mot Rio på andra sidan bron så är det nästan så att man tror att trots alla anledningar till det, så känner han ingen sorg.

Höjdpunkt: Ebbot & Freddie Wadling som lodisar på Stigbergstorget.

Lågpunkt: VARFÖR är inte "Minnen av aprilhimlen" med? (Ja, det kanske är min Håkan-favorit.)