Fridolin satsade på mysfaktorn

”Låt företagare vara företagare” sades det, och hade Fridolin kritiserat alliansen för deras klimatpolitik kom här snarare en liten flirt inför hösten. Minska krånglet för svenska företagare, var budskapet.

Tisdag. En dag uppkallad efter den fornnordiska guden Tyr. Dagen som kommer efter måndag och före lill-Lördag och således inte är den charmigaste. Tisdag är i år även Miljöpartiets dag i Almedalen. Förra året talade Åsa Romson, i år var det Gustav Fridolins tur.

Och tja, han skötte det ju rätt bra. I början åtminstone. Han gick ut hårt genom att prata om festivalsommaren och att den inte alls är död, till skillnad från vad som påståtts de senaste månaderna. Varför? För att ”Almedalen är som vilket rockparty som helst”. Han fortsatte sedan genom att måla upp en storslagen bild av allt människan lyckats åstadkomma, allt från vingar på en Cadillac till att vi rest till månen. Anledningen till att vi lyckats med det är att vi alltid hyst en dröm om att ta oss dit vi inte varit. Talet var så här långt starkt och fyllt av känslor.

Talet i sig var uppbyggt kring Almedalsprogrammet som Fridolin läste igenom och sedan utvecklade sina resonemang kring. Det var ett smart grepp, det kändes både roligt och otippat och gav dessutom talet en röd tråd.

Men vad handlade själva talet om då? Tja, det var alltifrån kritik mot FRA, till en utläggning om folkbildningens skola, till att det ska vara ordning och reda i klimatpolitiken (med kritik mot alliansen). Ja, och så handlade det om skolan. Och lite om skolan. Jag tror att han tog upp skolan också.

Stort fokus lades också på företagarnas roll i Sverige, ”låt företagare vara företagare” sades det, och hade Fridolin kritiserat Alliansen för deras klimatpolitik kom här snarare en liten flirt inför hösten. ”Minska krånglet för svenska företagare”, var budskapet. Det var nog mången småföretagare som klappade i händerna hemma i TV-soffan. Eller ja... de kanske har bättre saker för sig än att titta på tal från Almedalen?

Nåväl. Det kanske märkligaste under talets gång var när Fridolin pratade om Dawit Isaak och fick publiken att skandera ”Free Dawit” om och om igen. Det blev liksom lite för... mycket. Och det var inte bara jag som fick lite, jag vet inte, sektkänsla? Det är förstås ett väldigt viktigt ämne och det är väldigt fint med något som enar alla våra partier men man kan lägga fram det på ett annat sätt.

Men det är min högst personliga åsikt.

Apropå det här med att ena, så tror jag att Fridolin lyckades charma folk både från höger och vänster. Ja, förutom Sverigedemokrater då förstås, som tycker att Miljöpartiet är ett hemskt och extremistiskt parti. De är, såvitt jag vet, fortfarande positiva till ett femte jobbskatteavdrag. Något som Fridolin däremot skarpt kritiserade med meningen ”Det jag lärt mig från The Big Bang Theory är att om en metod inte funkar, då försöker man med en annan.”

Talet avslutades med en dikt, vilket i början gav väldigt fin stämning och hög mysfaktor. Men tyvärr kändes det som att dikten var lite, lite för lång och iallafall jag började kolla Twitter istället för att lyssna koncentrerat. Min sammanfattning av talet var att han började starkt, men sedan liksom falnade det. Nånstans där mitt i fann jag mig själv tänka på något helt annat. Och jag tänker inte avslöja vad.

Dagens garv: När Fridolin adresserade publiken med ”Världsmedborgare, Sverigevänner”. Klockrent. Och kanske ett bra första steg för att ta det där ”Sverigevänner” tillbaka?

Dagens applåd: ”Min antirasism växer inte ur nationalekonomin, nationalekonomin ger stöd åt min antirasism”

Dagens gäsp: Talet som hölls som någon slags presentation av Fridolin, den som alla var där för att höra. Ett tal som var lite, lite för långt. Och väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt tråkigt.

Betyg: Två tapirer i det gröna, plus en sömnig katt för ”The Big Bang Theory”-referenserna.