Foto: Luca 

Demokratikris - samhällets skuld

Sänk tröskeln för att få komma in i arbetslivet och sänk kraven för att folk ska få engagera sig politiskt. Politiska partier och samhällsformande företag ska inte få vara monoliter som utesluter de mest utsatta. Arbetslösa, sjuka, flyktingar och funktionshindrade får inte bli en parentes i samtalet.

Människor som på gräsrotsnivå organiserar dessa grupper måste hörsammas mer. Personer högre upp på samhällsstegen vet sällan vad det handlar om att ha ett funktionshinder eller vad det innebär att vara flykting. Gräsrotsorganisationer måste därför aktivt få vara med och påverka i samhället för att skapa system som lyssnar till det individer behöver, och inte det någon annan upplever att de behöver.

Även mer de progressiva organisationer som jobbar för förbättringar inom samhället bygger till viss del på samma typ av uteslutning; olika former av hierarki står i vägen. Det är ett hinder för de organisationer och människor som i grund och botten ämnar att hjälpa de mest utsatta. Man anammar tendenser som man ofta beskyller det så kallade etablissemanget för att besitta.

Man kan dessvärre inte tala åt dessa människor utan man måste låta dem tala själva; deras relativa underläge kan inte få stå i vägen för att de ska bli inkluderade i samtalet. Oberoende och demokrati är intimt förknippade med varandra och att då tvingas leva i beroendeställning är tecken på en uppenbar demokratikris. En kris som i mångt och mycket ligger på samhällets samvete.

I stort är det endast arbetarklassen och makthavarna som är samhället. Det är de som påverkar besluten. Det är deras skuld.

Av Johan T-Katiska 12 jun 2013 06:00