Måttet är rågat!

En glädje som inte vederfars frilansare, till skillnad från fast anställda, är att kunna stövla in på chefens kontor, slå näven i bordet och SÄGA UPP SIG.

Ah, så skönt det måste vara, detta att dra ett definitivt streck, resa en järnridå mellan sig och sitt gamla jobb, och inte minst att ryta som ett lejon.

En frilansare har inte mycket att säga upp sig från. Jobbet varar kanske 1-2 dagar, en vecka, på sin höjd ett par månader. Det är något helt annat än att sitta på samma stol i tjugo år.

Dessutom, och detta är sakens pudelkärna, är maktstrukturen helt olika för frilansare respektive fast anställd.

Den senare har bredare marginaler, och större trygghet. Han kan vara lat, trög, föga kompetent, men lyfter ändå lön varje månad. Frilansarens nästa jobb däremot hänger på en tunn tråd och är beroende av hur han sköter sin nuvarande uppgift. Är han lat och oskicklig står tio konkurrenter i kulisserna som gärna tar över stafetten.

Och saken handlar inte bara om skicklighet utan också om att vara en "nice guy". Frilansare lär sig tidigt att buga och bocka; när nästa smula är osäker tar man inga risker med nuvarande lilla munsbit.

"Ryktet går" betyder för frilansaren att redan hans nästa jobb kan vara i fara. En anställd med rumpan stadigt parkerad på kontorsstolen däremot måste prestera långt flera tabbar och få mycket sämre rykte innan han lever farligt. Jag behöver knappast påpeka att han ofta är en hon.

Nå, den här inlärda buga och bocka-reflexen befrämjar knappast frilansarens vitalitet och fria andning. Ibland vill han sjunga, dansa på bordet, sväva som en örn - men kryper ihop när han inser sin beroendeställning till arbetsgivaren och fattar att han balanserar på en smal planka, att ett enda felsteg leder ner i plurret.

Jag vet vad jag talar om. Jag har observerat orsak och verkan, sett hur förflugna ord från min mun fick ett stort musikjobb som jag hade i min hand att flyga sin kos och min diet att krympa.

Som frilans behöver jag alltså göra två saker: A ett mycket kompetent jobb, varje gång, B vara en "nice guy".

Så annorlunda, och grönare, det är på andra sidan staketet. Titta på sura slarviga sekreterare som sitter på ekonomiavdelningen och schabblar bort min lön. "Jo du förstår, lappen hamnade på fel bord / någon råkade vara bortrest i två veckor / den kom helt mystiskt bort..."

Tro inte att en *individ bär ansvaret för detta eller att en individ förlorar nattsömn över detta. Nej, det var helt enkelt ekonomiavdelningens fel. Ingen ska pekas ut. "Alla för en" är avdelningens musketörsmotto. Och det är inte jag som är "en".

Detta att fast anställda schabblar och slarvar är inget konstigt, det är en förväntad normalitet som ingen höjer på ögonbrynet åt.

Om jag frilans däremot kommer en timme för sent till repetitionen, har glömt noterna, eller inte övat, då höjs inte bara ögonbryn, då flyger det gnistor kan jag lova!

Men - man kommer inte från att ens inre örn vill flyga. Ibland längtar frilansaren något oerhört efter att, som man säger i USA, släppa ut sitt hår, ta bladet från munnen och vara kompromisslöst ärlig.

Jag skriver ibland brev till tidskrifter, institutioner och teatrar där man kan behöva mina tjänster. Ibland får jag ett artigt nej till svar, mera sällan ett "javisst". Alltför ofta får jag inget svar alls.

Härom veckan skrev jag till Internetdagarna. Där har jag uppträtt förut, nån gång på 90-talet tror jag under IT-ruschens gladaste dagar. Jag kollade upp kontaktpersonen. Han var ung, hade en kaxig Twittersida, spelade i ett band. Hm, tänkte jag, det här ser lovande ut, och skrev en presentation.

Mitt brev blev mer personligt än annars. Jag till och med titulerade mig "bråkstake", vilket jag sällan gör men rätt ofta är.

Så kom då svarsbrevet. Notera att det KOM ett svar; det hade kunnat komma ingenting. Men vad står det i mailet? Ordagrant så här:

"Hej och tack för ditt mail. Jag ska detta sic i åtanke."

Jag fick omedelbart en OEMOTSTÅNDLIG lust att säga upp mig. Men - det kan jag ju inte. Jag är ju inte anställd!

Visst ja...

Icke desto mindre kände jag en intensiv längtan efter att stövla in på kontoret, slå näven i bordet så papperna yrde och rök, och slänga igen dörren med en smäll.

Frilanstvivlet knackade omedelbart på dörren. Kan jag riskera det? Har jag råd att göra så? Ryktet går, och så vidare.

Men nej! Basta, låt nu den unge mannen tänka på SITT rykte. Jag har föga eller intet att förlora. No more Mr Nice guy.

Dessutom bläddrade jag strax efter denna händelse i boken "Vagrancy" av Philip O´Connor. I denna fantastiska bok om dagdrivare faller mitt öga på följande rader:

"He had kept something intact, something related to his careful and successful avoidance of employment by another person; the aristocraticism of the I suppose extinct gipsy. Though he could sell -- rather, hire out -- his personality, he lacked the prostituted charm of the decent citizen. His own vitality, as well as other matters, had kept him immune to the fallacy of respecting people with money enough to employ him."

Misstaget att se upp till folk som har råd att anställa en... Detta, insåg jag, var ett orakelsvar på min vaga, halvt oställda fråga: "Måste en frilansare respektera en potentiell arbetsgivare?"

Nåväl, jag beslutar mig för att säga upp mig! Jag besvarar den unge mannens "Jag ska detta i åtanke" med:

"Det behövs inte. Ditt svar indikerar ett så ljumt eller ickeexisterande intresse att jag plötsligt helt tappat lusten att medverka hos er.

Håll något annat i åtanke.

Vänliga hälsningar, etc."

Och för ett ögonblick kände jag mig nästan som en fast anställd...

Av Ladislaus Horatius 30 maj 2013 06:00