Fler bilder

EU:s ekonomiska samarbete med al-Qaida

För någon månad sedan, närmare bestämt den 27 april, kunde man i den ansedda amerikanska dagstidningen The New York Times läsa en artikel om krigsoroligheterna i Syrien. På grund av sin uppriktiga och till synes ärligt kritiska granskning av den amerikanska syrienpolitiken både förvånade och engagerade den 1. Artikeln var undertecknad Ben Hubbard och hade som rubrik "Islamist Rebels create Dilemma on Syrian Policy". Enligt Hubbard tycks åtminstone en sak vara fullständigt klar. De förhoppningar om att upproret mot tyrannen al-Assad bärs upp av sekulära, moderata krafter inom den syriska nationen - och som inledningsvis, sett ur ett västligt perspektiv, tycktes självklara - har kommit på skam. "Ingenstans inom rebellkontrollerat område i Syrien finns det någon sekulär styrka att tala om a secular fighting force to speak of", skriver tidningen och hänvisar även till Elizabeth OBagy som arbetar inom The Institute for the Study of War: "Min uppfattning är att det inte finns några sekulära ickereligiösa krafter." En åsikt som hon baserar på sina många resor inom Syrien, och på intervjuer av befälhavare inom de olika rebellfraktionerna.

Vad som i stället framträder allt klarare är bilden av en upprorsrörelse som i stor utsträckning kan identifieras utifrån religiösa, islamistiska förtecken. Allt ifrån Muslimska brödraskapets kanske mer moderata grupperingar, till de obevekligt fanatiska fundamentalisterna i terroristorganisationen al-Qaida. "Vi vill alla ha en islamitisk stat", som en rebellaktivist uttryckte sig, "och vi vill att Sharia-lagarna ska vara gällande."

Men det utan tvekan mest skrämmande i dagens situation är den kraftfulla radikaliseringen av kampen mot den syriska regimen, vilket på kort tid har skapat ett allt större manövreringsutrymme för de mest fundamentalistiska och extrema jihadistkrigarna. Den islamistiska fronten Jabhat al-Nusra anses idag vara den starkaste oppositionsgrupperingen inom den väpnade koalition som slåss mot al-Assads alltmer utsatta regimstyrkor. Jabhat al-Nusra utgör helt klart en filial till al-Qaida vilket också bevisades nyligen då dess ledare svor trohetsed till Usama bin Ladens efterträdare Ayman al-Zawahiri. New York Times nämner ytterligare en grupp, Ahrar al-Sham, som slaviskt delar Jabhat al-Nusras islamistiska ideologi och som dessutom är högt respekterad för sitt mod och skicklighet på slagfältet, parat med en modern och slagkraftig vapenarsenal.

För att nu göra saken än mer komplicerad, och hotfull utifrån ett önskvärt fredsperspektiv, så meddelade Abu Bakr al-Baghdadi - ledaren för al-Qaidas irakiska gren, benämnd Iraks islamiska stat - att hans grupp och Jabhat al-Nusra hade förenats för att än kraftfullare kunna slåss för ett efterlängtat Storsyrien, en islamitisk statsbildning grundad på extremt fundamentalistiska principer. Det innebär naturligtvis också att ytterligare ett stort antal stridande jihadister kommer att välla in över gränsen från Irak till Syrien för att sättas in i kampen mot den hatade alawiten al-Assad 2.

Det är också ett beklagligt faktum att Jabhat al-Nusra, vid sidan av andra ytterst extrema al-Qaidagrupperingar, har intagit ett flertal av de olje- och gasfält som ligger i den östra delen av Syrien, på gränsen mot Irak. Här ligger huvuddelen av Syriens oljefält, framför allt i provinserna Deir al-Zour och al-Hasakah. New York Times återigen: "I de oljerika provinserna Deir al-Zour och Hasaka har Nusra-krigare intagit regeringsstyrda oljefält och ställt dem under kontroll av lokala miliser, medan andra administreras i egen regi." Saken är helt enkelt den, enligt vad en lokal rebelledare påstod under en intervju över Skype: "De al-Nusra utgör den starkaste militära styrkan i området. Vi kan inte förneka det." Enligt den brittiska dagstidningen The Guardian fastslår ännu en av dessa "al-Nusra fighters" - Abu Albara - i en intervju från Deir al-Zour att "de flesta av oljekällorna är nu i händerna på rebellerna" 3.

Mot bakgrund av allt detta är det därför naturligtvis ytterst förvånande att EU:s utrikesministrar på sitt möte i Luxemburg 22/4 hävde de dittillsvarande oljesanktionerna mot Syrien. Beslutet innebär att EU:s medlemsstater hädanefter får tillstånd att köpa olja från rebellkontrollerat område i Syrien och dessutom investera i de olje- och gasfält som står under rebellernas kommando 4.

Vi kan alltså, i ett möjligt "värsta-scenario", förvänta oss att EU, inbegripet Sverige givetvis, köper olja från terroristkontrollerade oljefält. EU skulle då ingå i ett sorts oljekonsortium med al-Qaida och därmed i både materiell och ekonomisk mening finansiera en av de värsta terroristorganisationer som världen skådat alltsedan de tragiska händelserna 9/11, och som vi i andra sammanhang - både militärt och genom stränga terroristlagar - bekämpar med näbbar och klor. Joshua Landis - mellanösternexpert med arbetsplatsen förlagd till The University of Oklahoma - ska enligt ovanstående artikel i The Guardian ha sagt följande om EU:s märkliga syrienpolitik: "Den logiska slutsatsen utifrån detta idiotiska beslut är att Europa kommer att finansiera al-Qaida."

En absurd situation, givetvis, vilken ur straffrättslig synvinkel bör kunna bjuda på en hel del pikanta konsekvenser.


Källor:

1: Islamist Rebels Create Dilemma on Syria Policy

2: Göteborgs-Posten GP, 28/4 2013: Arne Lapidus, Al-Qaida försvårar balansgången.

3: EU decision to lift Syrian oil sanctions boosts jihadist groups

4: EU häver oljesanktioner mot Syrien

Av Leif Karbelius 28 maj 2013 06:00