Vikten av riktning och mål

Ungdomsarbetslösheten är skyhög i stora delar av Sverige idag. Därför finns det enligt mig anledning att närmare granska jobbpolitiken i förhållande till de politiska idéer som styrt historien.

Tittar man närmare på detta förhållande ser man att en framgångsrik jobbpolitik har åtföljts av nationella mål för levnadsstandard och välstånd, såsom utbildning, medicinsk vård eller materiell standard. I Sverige har vi under merparten av 1900-talet kunnat åtnjuta en hög sysselsättningsgrad tack vare denna framgångsrika symbios där sådana målsättningar underbyggt jobbpolitiken.

Idag ser det dock annorlunda ut. Socialdemokraterna under 1980- och 90-talet tappade bort sina tidigare vassa målsättningar för välstånd och utveckling, och fokus blev istället på att hålla uppe alltför kostsamma bidragssystem. Under alliansen har dessa alltför stora utgifter blivit mindre, men man har ändå inte satt upp liknande nationella mål som med lika stor träffsäkerhet varefter jobb- och skattepolitiken utformats. Istället har skattesänkningar fått ett egenvärde som samhällsinvestering, något som ur ett långsiktigt perspektiv ter sig väldigt underligt. Använder man som argument att en tusenlapp mer i plånboken kommer öka personens levandsstandard, ja då måste man också anta att samma analys gäller i sänkta skatter för företagen. Med andra ord finns det inget självklart samband att nya jobb som varar långsiktigt skapas genom skattesänkningar av arbetsgivaravgifter, bolagsskatter och så vidare. Att dessa pengar i huvudsak skulle tillfalla nya anställningar för arbetslösa istället för att gå till en ägares egen konsumtion eller andra löneökningar motsäger alltså alliansens liknande argument för skattesänkningar för hushållen.

Då kan man fråga sig, är detta en långsiktigt jobbpolitik? Enligt mig bidrar den bara till att bibehålla de jobb som redan existerar i en ständigt utvecklande ekonomi. Att då hävda att dessa kommer att växa fram som enbart resultat av konkurrens tror jag är en mycket grov förenkling. Marknaden kan bidra till att nya idéer kommer fram, men likväl bidrar kapitalismens makt till att bibehålla de idéer som redan besitter ekonomisk makt. Det som istället behövs enligt mig är att den så kallade jobbpolitiken alltid åtföljs av långsiktiga sociala och samhällsmässiga mål. Har man en arbetslinje utan långsiktiga och samhällsmässiga mål, ja då kommer strategin att förgöra sitt syfte.

En gång i tiden hade politiken tydliga syften för samhällets utveckling, för skolan, för friskheten och för vålståndet. Under en tid då arbetslösheten var låg och jobben blev fler. Idag lever vi i ett Europa som inte lever upp till sin forna glan; les trente glorieuses som fransmännen kallar åren mellan 1945-1975, "utvecklingsåren". Istället verkar blickarna vara riktade mot att endast bevara det som finns, inte mot vad framtiden kan erbjuda. Europas politik sätter sin tilltro till att spara och härda ut, väldigt få vågar tala som att satsa på nya idéer och långsiktiga strategier. Detta är självmord, inte bara för politiken, utan också för framtidens välstånd. Låt oss rikta blickarna mot Brasilien samt flera afrikanska stater som idag ser en fantastisk tillväxt och låg arbetslöshet. Detta är självklart en förtjänst delvis tack vare företagare, men hade aldrig varit möjligt utan stabila, demokratiska statsbildningar med tydliga mål för ekonomin, industrin, skolan och sjukvården. Deras jobbpolitik är i symbios med deras visioner för det goda samhället.

Om vi åter vänder blickarna mot vår egen kontinent och tänker: Vad kan bli tjugohundratalets strategier för välstånd? Vad kan motsvara 1900-talets välfärdsmål och framgångsrika socialliberalism i vår tid? Vad kan bryta cynismen och rädslan hos Europas politiker och åter ge politiska idéer vikt för samhällets riktning och mål? För mig finns det en tre mycket tydliga utmaningar som genomsyrar all annan politik och som skulle kunna bli för avgörande betydelse för framtidens jobb och välstånd: Bristen på naturresurser, klimatförändringarna och miljöproblem i världens skogar och hav. Dessa områden är utmaningar vi måste ta oss an och som skulle kunna bli en språngbräda in i en nya sorts ekonomi, där vi lämnar industrialismens välfärdsbygge och ger mark åt ett ekologistiskt välståndsbygge.

Alla samhällen behöver riktning och mål och det är vår uppgift att se till att det finns. Idag är Europa i nedgång, slaget av kriser, i politisk och ekonomisk recession och saknar den politiska kraft som finns i Brasilien, Mexiko, Namibia, Angola. Europa har alltid varit först in i framtiden tack vare sitt intellektuella klimat för nya idéer. Låt oss ta vara på den traditionen.

Av CV Reimers 23 maj 2013 06:00