Ungdomarna ropar på hjälp

I dessa områden där ungdomarna agerar ut, så är det hög ungdomsarbetslöshet, låg utbildningsnivå och många som är beroende av staten för sin försörjning och får försörjningsstöd det som tidigare kallades för socialbidrag. Det är ungdomar som är uppvuxna i familjer där det finns en trasighet och ett utanförskap i samhället.

Jag tror inte på att vi löser detta genom fler poliser i dessa områden, eftersom grundproblematiken inte handlar om antalet poliser. Grundproblematiken handlar om frustration över ett utanförskap - och då agerar man ut sin frustration. Detta är ungdomar som mår dåligt, ungdomar som är i affekt, inte ungdomar som tänker om vad de har att vinna eller förlora på sitt agerande. De agerar ut sina känslor över samhällets misslyckande.

Under flera år har klasskillnaderna i det svenska samhället ökat, där de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare. Vi har Försäkringskassan där många har slagits ut, där sjuka tvingas jobba och reglerna för samhällets stöd har blivit hårdare och därmed exkluderas allt fler människor. Vi har den ökande rasismen där invandrare och flyktingar blir en underklass som är utsatt för allt hårdare tryck och en tuffare samhällsretorik. Den svenska välfärdsstaten nedmonteras i snabb takt. Stora samhällsklyftor leder till ett civilsamhälle med större risk för konflikt.

Lösningen är en samhällspolitik och ett ekonomiskt system som även ger ungdomar möjlighet att uttrycka sin kreativitet, vara behövda i samhället och göra nytta. Ett samhälle som inkluderar allt fler människor istället för exkluderar. Detta är vägen för fred, att se att alla människor har ett värde och ett ljus i sin själ.

Ett samhälle där ungdomar mår så dåligt att de agerar som de gör i Stockholms förorter just nu, det är ett samhälle som har glömt bort något väldigt viktigt - att barnen och ungdomarna är vår framtid. Jag ser dessa ungdomars agerande som ett rop på hjälp och en viktig signal om att nu är det dags för samhället att göra på ett annat sätt, det behövs en ny politik och ett nytt ekonomiskt system.

Jag tror på ett samhälle där vi människor blir sedda, blir möta, och ges möjlighet att använda och uttrycka sin kreativitet. Ett samhälle där vi hjälper varandra, och då behöver skapa förutsättningar så att så många som möjligt kan vara med - ett inkluderande samhälle där vi ser att varje människa är en syster eller en broder, oavsett etniskt ursprung, social status eller inkomster, oavsett arbetssökande eller företagsledare, oavsett frisk eller sjukskriven.

Ett samhälle där människor känner sig värda, viktiga och nyttiga. Då skapar vi också förutsättningar för ett samhälle i trygghet. Vi alla kan hjälpa till i vår egen vardag med detta, genom att se ljuset i varje människas själ. Här och nu, från idag och fortsätta med detta varje dag, alla dagar. Låt kärleken övervinna hatet.

Av Raphael Mabo 23 maj 2013 14:23