Husby kräver en rättvis rapportering

Rapporteringarna från Husby började med journalister som vände sig till endast polisen som förstahandskälla. Den information de får blir då att polisens agerande är helt enligt lagen, och att medborgarna är våldsamma. Redan här ger mediernas ensidiga rapportering tolkningsföreträde åt till exempel Avpixlat, som är snabba på att döma ut händelserna som "invandrare är vandaler".

Det är en av konsekvenserna när den mediala makten fokuserar på en sida av en berättelse och glömmer källkritiken.

Rapporteringen fortsatte med att man frågade medborgare på Twitter om händelsen. Reportrar undrade vad som egentligen hände i Husby; varför brände människor ned bilar? Ingenstans fanns frågorna om polisens agerande. Inte ens när medborgarna tweetade om polisvåldet där batonger och hundar släpptes loss.

Alltså - för att rapportera om händelserna bestämde sig flertalet journalister från stora nyhetstidningar att fråga medborgare på Twitter. Deras anledning att inte åka dit var att det inte fanns tillräckligt med resurser, inte ens för dem som jobbade för en av Sveriges största nyhetstidningar. Det är beklagligt hur resurser fördelas inom nyhetstidningarna om detta är sant.

Självklart är det en fördel att använda sig av medborgarnas röster när det gäller nyhetsrapportering. Det som däremot gjorde att de människor som befann sig i Husby började ifrågasätta vart alla reportrar befann sig, måste tas på allvar. Vart fanns ni? Var det verkligen resurserna som inte räckte till, eller vad var anledningen?

Expressen skrev att polisen stoppade journalister ifrån att komma in i Husby. Men var det inte en rekommendation ifrån polisen till journalister att hålla sig borta för sin egen säkerhet? Är det inte skillnad på att vägra släppas in och inte rekommenderas inträde i ett område?

Idag har flertalet tidningar rapporterat om händelsen och Oisín Cantwell på Aftonbladet skriver om “drifter och sanningar". Men han glömmer att demokrati kan inte uppnås med våld vars rapporteringar sägs vara objektiva. Saker måste kallas för vad de är.

Jag får mail av en person som tycker att jag ska skriva "sanningen" om Husby. Källa? Avpixlat. Tolkningsföreträdet har givits till dessa åsikter som sprider sin propaganda om farliga invandrare som kastar sten på polisen.

Arin Karapet MUF, ledamot i distriktsstyrelsen Stockholm samt Moderaternas företagarråd väljer att verkligen skuldbelägga och peka ut människor som stenkastare. Han talar för alla som var i Husby, tar sig rätten att tolka alla som vandaler. Att han själv sov när händelserna begav sig är något som vi inte ska skuldbelägga just honom för. Detta är nämligen talande för den människosyn de har.

Det är ingen som försvarar vandalismen. Men hur kommer det sig att det anses mer legtimt att fokusera på människors frustrationer som tar sig uttryck i den form som sker I Husby, medan polisens agerande anses legitimt? När blev det okej att bruka våld i ett demokratiskt land som Sverige?

Det som har hänt i Husby måste ses i ett större perspektiv än vad många av de etablerade medierna, Avpixlat och företrädare ifrån Moderaterna väljer att skriva om. Det är en berättelse om frustration över en man som skjuts ihjäl, en person som dödas. Vandalismen är en konsekvens av utestängning och brist på demokrati.



Följ Sara Abdollahi på Twitter

Av Sara Abdollahi 20 maj 2013 18:27