Fantastiska Lena Nyman

Någon i mina nyhetsmedia nämner boken som skrivits med hjälp av material efter Lena Nymans dagboksanteckningar. Samtalet driver in över Lenas finkulturella teaterkarriär på 1960-talet på Dramaten i Alf Sjöbergs regi. Ingmar Bergman med sin aptit på lammkött uppskattade också Lena Nymans insatser för finkulturen på nationalscenen. Men när någon påstår att Lenas utveckling stannade av under perioden som komedienne från början av 1970-talet med Hasse och Tage måste jag protestera.

Har något satt större intryck i folksjälen än sketchen "Vad har du i fickan Jan - är det en jättebanan?" mot Gösta Ekman. Eller "Svea Hund på Göta Lejon", "Fröken Fleggmans mustasch" och hennes roll som Den Lilla i "Släpp fångarna loss". I "Ronja Rövardotter" har hon en bärande roll som Ronjas mor och ordningsman och även i "Morrhår och ärtor". Och i "Sopor" och "Petterson & Bendel" räddades flera scener som gick på tomgång av fröken Nyman.

Hon upptäcktes, för att förenkla historien, av Vilgot Sjöman som behövde en ung dam med framåtanda till rollen som intervjuande journalist i hans projekt "Jag är nyfiken gul" 1967. Med Börje Ahlstedt i den manliga huvudrollen. Den största uppmärksamheten fick kanske några ur finkulturens etablissemang, bland andra den sedan länge bortglömde författargiganten Arthur Lundkvist, som på kultursidorna diskuterade Lena Nymans rumpa och dess former och storlek. Lena tog mycket illa vid sig av att bli så missförstådd på grund av en enkel nakenscen. Hennes storartade insats i rollen kom genom finkulturens tramsiga artiklar helt i skuggan av hennes rumpa.

Denna nära nog världssuccé följdes upp med "Jag är nyfiken blå". Men då var rumpan färdigdiskuterad och mediastormen hade bedarrat.

Som betraktare "underifrån", ur så kallat gräsrotsperspektiv, av Lena Nymans insatser som skådespelare så lämnar hon mig andlös. Hennes insatser på finkulturens tiljor har jag bara läst om och snuddat i någon teaterroll. En komedienne av detta format föds inte varje århundrade. Hon var ingen storväxt person men hon tog en stor och välförtjänt plats och fyllde TV-rutan i sina roller. Hur hon trivdes med Gösta Ekman och Tage Danielssons regi, hur härlig hon var som Den Lilla i par med Tage Danielsson i "Släpp fångarna loss" från 1975. Eller som den finska sångerskan Sirkka i Hasse & Tages "Picassos äventyr" med Gösta Ekman från 1978.

Vi som har minnets gåva och åldern inne minns henne som briljant barnskådespelare i "Farligt löfte" från 1955. Lilla Lena otäckt illa ute och jagad av en mördare på taket till ett höghus i Vällingby.

Varför jag funderar över fenomenet Lena Nyman är påståendet att Lena hamnade i någon sorts konstnärligt bakvatten när hon började jobba med Hasse och Tages komedigenre 1973. Att hon saknade Alf Sjöbergs och Ingmar Bergmans fiiina salonger. Helt fel, är min teori. Hon upptäckte sig själv i roarens roll, hon tyckte om rollen som den som fick vardagsmänniskan att koppla av och få ett gott skratt. Och hon förstod snart att vi älskade henne.

Villkorslöst, så som Dramatenpubliken aldrig förmått.

Av Lennart Lundwall 16 maj 2013 06:00