Möten som berikar

Som alla lördagar var jag och veckohandlade och utanför affären stod det några personer från en välgörenhetsorganisation och samlade mat till kvarterets fattiga människor. Burkmat, pasta, ris och skorpor är mat som samlas in med jämna mellanrum i hela Italien och denna välgörenhetsorganisation har lager där de förvarar maten som sedan delas ut till familjer som inte har tillräckligt med inkomster för att köpa mat. Under några år var jag mycket aktiv och hade två familjer jag tog hand om. Vi var en grupp människor som jobbade ideellt tillsammans och mannen jag beskrev ovan vi kan kalla honom Mario var också med tillsammans med sin fru. Jag hade inte träffat dem på länge och blev glad av att se honom fast jag kände inte de andra personerna.

"Mario, vad roligt att se dig!", utropade jag

"Annika! Detsamma!", svarade han.

Han var röd i ansiktet och svettig av att dela upp maten i lådor och lyfta dem på varandra. Som vanligt hade konsumenterna varit generösa.

"Hur står det till med dig och familjen?", frågade jag.

En dimma föll över hans blick och hans ögon tårades. Han berättade att alla i familjen mådde bra och att dottern väntade barn. Jag undrade då varför han var ledsen och frågade vad som inte stod rätt till. Mario tog mig åt sidan och berättade. Förra året förlorade han arbetet på ett företag där han hade jobbat som revisor i flera år samtidigt som man märkte att han hade problem med hjärtat. Han opererades och blev tillsagd att ta det lugnt i några månader. Han berättade att han nu mådde bra men att han inte lyckats hitta något jobb.

"Jag har letat i över ett år nu" sade han, "men ingen vill ha mig för jag är för gammal."

Jag sade att jag inte alls tycker att han är gammal men han berättade att när man är femtiofem som han så är det ingen som vill anställa en längre. Trots att han har en lång arbetslivserfarenhet och kan bokföra både manuellt och med de mest moderna software så föredrar arbetsgivarna att anställa yngre personer. Det enda arbete han blivit erbjuden under den här tiden var att ta hand om ett företags bokföring svart för en lön på 300 euro i månaden. Han skulle befinna sig på företaget hela dagarna, fem dagar i veckan. Jag frågade hur detta hade känts och han sade att för att bevara sin självkänsla och självförtroende så hade han tackat nej. Han hade först pratat igenom det med sin fru och med sonen som fortfarande bor hemma. Detta innebär att Mario idag inte har någon inkomst alls och jag frågade hur de klarar det rent ekonomiskt.

"Som tur är så har min fru ett fast jobb, som du vet", svarade Mario. "Hennes lön räcker till oss båda. Min dotter har flyttat hemifrån och min son jobbar. Vi har precis betalat av lånet på lägenheten så jag ska inte klaga. Det jobbiga är att gå och känna sig onyttig. Jag har alltid arbetat och mitt arbete kändes viktigt för mig. Som tur är har jag organisationen. Här finns det alltid att göra och att hjälpa andra är underbart."

Jag säger att jag har svårt att förstå arbetsmarknaden idag. En person med arbetslivserfarenhet borde ju kunna hitta jobb, rent logiskt. Tyvärr är det andra saker som spelar in när ett företag väljer personal. Om man väljer en person under 32 år hjälper staten till att betala skatt och detta är en av orsakerna till att så många företag i Italien inte anställer personal över den åldersgränsen.

Så kom hans fru ut från affären. Hon hade också veckohandlat. Hennes varma leende spred sig över ansiktet när hon såg mig. Jag beklagade de svårigheter de nu genomlevde. Hon svarade:

"Visst är det tråkigt, men det finns så många människor som har det värre än vi. Vi har ju min lön att leva på och nu behöver jag inte gå och oroa mig för att Mario ska överanstränga sitt hjärta i den stress han levde med på sin gamla arbetsplats. "

Sara tittar upp på sin man och ler. Han ler tillbaka. Jag känner mig berikad. En känsla av kärlek fyller min själ.

Av Annika Widén 13 maj 2013 06:00