Slutar barnfattigdomen finnas om vi blundar för den?

Uppdrag Granskning sänds i Sveriges Television, som har till uppgift att sända program för allmännyttan, så kallad public service, vilket ger SVT ansvar för att vara till för alla - oavsett politisk färg. SVT kallar sig för politiskt oberoende och kallar sig på grund av detta inte heller för statlig TV.

I januari 2013 undersökte Janne Josefsson barnfattigdomen i Sverige och hävdade då att Rädda Barnen, Bris och Majblomman haft felaktigheter i presentationen av statistiken. Hans slutsats blev att det inte finns barnfattigdom i Sverige och att dessa organisationer överdriver. Han drog bland annat upp en kampanj som Rädda Barnen hade lyft, men även lagt ned under 2011. Josefsson hävdade bestämt att dessa organisationer höll på med bluff och båg; barnfattigdomen finns inte. Sedan dess har debatten fortsatt och olika uppgifter har lyfts fram. Hur definierar vi fattigdom och hur kan man undersöka den?

Janne Josefsson valde att, som metod, själv göra en resa och söka upp fattiga barn och vuxna, letandes efter dem som lägger sig hungriga, inte har råd att åka på semester och som går i foppatofflor. Han förstår inte att det finns en skam i att vara fattig, i att erkänna fattigdom. I reportaget intervjuar han flera som bor i fattiga områden, tvingar dem att ta sitt ansvar och tycka att Sverige är ett land som ger alla möjligheter. Människor som troligen känner en skam över att deras misslyckanden ska sändas på TV över hela landet.

Vad säger då den verkliga statistiken? Jo, även om hushållens inkomster har ökat under de senaste åren, så har klyftorna mellan de som tillhör den fattiga tiondelen och de andra grupperna blivit större. Enligt Statiska Centralbyrån var 280 000 barn i Sverige utsatta för barnfattigdom år 2008 - Rädda Barnens utfall var 220 000, vilket visar att barnfattigdomen visst existerar, samt att Uppdrag Gransknings kritik mot Rädda barnen och att de skulle överdriva siffrorna, är fel. Hur kan ett samhällsprogram som sänds på en kanal som säger sig vara oberoende och till för allmännyttan, låta sakfel - när det gäller en sådan viktig fråga i vårt samhälle som barnfattigdom - passera?

Fattigdom är dessutom mer än bara siffror. Fattigdom handlar om människor och deras utsatthet som bör analyseras för att kunna bekämpas. Det Josefsson istället gjorde i programmet var att granska de organisationer som försöker hjälpa barnen i samhället, hitta luckor i deras arbete, och när han hittade felen gjorde han utspel om att barnfattigdom bara är en myt. Han anslöt sig till det tvångsperspektiv som finns kring fattiga människor, där de kontrolleras och anses ha satt sig själva i situationen.

Ett exempel var den mamma i reportaget som trädde fram och vågade säga att hon var fattig och inte kan betala sitt barns skolresa. Josefsson valde då att kritisera henne för att hon röker en ask cigaretter om dagen. Situationen påminner om hur Laila Bagge skrev ett upprört blogginlägg om en hemlös som ägde en mobiltelefon.

Josefsson verkar alltså ha en tydlig bild av vad barnfattigdom är, och förnekar de fakta som pekar på dess existens och ökning. Han hade kunnat granska om organisationer som BRIS, Rädda Barnen och Majblomman verkligen gör vad de lovar, det vill säga hjälper barnen. Istället valde han att angripa dessa organisationer på felaktiga grunder, och dra slutsatsen att barnfattigdomen är ett påhitt. Det är synd att företrädarna för dessa organisationer inte finner några ord, men vem gör det när Janne Josefsson dyker upp utanför dörren och i förväg redan har dömt ut en som omoralisk? Varför sparkar han på dem som redan är svaga?

Uppdrag Granskning och Janne Josefsson valde att inte se barnfattigdomen, de valde att inte se de ökade klyftorna mellan de rika och fattiga hushållen. Men bara för att de väljer att blunda för fakta försvinner inte alla de utsatta barnen. Det får vara sluttramsat för Josefsson och hans missbruk av den enorma mediala makt han besitter.

Den sociala och ekonomiska utsatthet som drabbar barn i Sverige behöver tas på allvar, med eller utan Josefssons godkännande. SVT som säger sig vara till för allmännyttan bör granska den agenda som de program som sänds hos dem har. Hur vinklar Uppdrag Granskning egentligen journalistiken i sina program? Vad är syftet med Josefssons utspel om att barnfattigdom överdrivs, när verkliga siffror och mänskliga sammanhang visar på att den ökar? Hur påverkas tittarna när programmet bagatelliserar problem som barnfattigdomen?

Jag anser att SVT och Uppdrag granskning har ett ansvar att fundera över vilka signaler de sänder genom att ta sig rätten att förneka barnfattigdom. De fattiga barnen försvinner inte bara för att Janne Josefsson väljer att inte se dem. Så enkel är inte verkligheten.

Av Sara Abdollahi 04 maj 2013 06:00