Objektet, subjektet och jämställdheten

Jag har under de senaste dagarna läst Katrine Kielos bok "Våldtäkt och Romantik". Utöver att jag är väldigt fast i den välskrivna boken, har den lett in mig på följande tankebanor:

Objektifiering av män förekommer i feminismdebatten. Notera att jag inte ämnar utmåla män som någon systematiskt utsatt grupp. Däremot ser jag det som ett problem att beskrivningen av könsmaktsteorin på många håll genomsyras av attityden att män är objektet som våldför sig på subjektet: kvinnan.

Jag förnekar inte att det finns problem med jämställdheten när det kommer till förhållandet mellan män och kvinnor i samhället. Men genom att använda den mer stereotypiska förklaringsmodellen, könsmaktsordningen, tror jag att man alienerar en stor grupp människor som egentligen sympatiserar med sakfrågan. Könsmaktsordningen är ett lite väl trubbigt föremål för att beskriva något så pass samhälleligt komplex som jämställdhetsproblem.

Utöver att den är svår att falsifiera så målar ofta användandet av ordet diskussioner i en konspiratorisk färg. Och på pappret så har jag svårt att tro att en person som inte är insatt i de språkliga jargonger som finns inom feminismen så blir hela frågan just det; konspiratorisk. Mytisk, det stora svarta annalkande hotet.

Den förutsätter att det ingår i mäns könsroll att vara instrinsikalt dominant. Den förutsätter att män antar denna könsroll och den förutsätter att könsmaktsordning är den kraft påtvingar denna struktur. Den förutsätter att människor är så gott som oförmögna att slita sig ur normerna.

Man vill ha ett svar på alla orättvisor och könsmaktsordningen är ett lockande svar.

Människans egen rätt att välja glöms ofta bort. Alla talar över huvudet på personen och det förutsätts att så gott som ingen kan undgå att bli påverkad. I de mer långtgående argument för teorin jag läst är det snarast så att män behandlas just som "fientliga objekt" som man måste akta sig för. Kvinnor måste gömma sig för dessa överväldigande mängder dominerande hjärndöda män; en hord av zombies.

Att demonisera män på det här sättet tror jag leder till att man börjar se sin position i världen som hjälplös och deterministisk. Att den jämställdhetslucka som finns mellan kvinnor och män inte går att fylla på grund av de glorifierade onda krafter samhället tillåter män att besitta.

Någonting orsakar mäns våld och kvinnornas underordning. Det är könsmakt; varifrån denna kommer är mindre viktigt. Precis som hypotesen om Gud förklaras ofta könsmaktsordningen som något man inte kan ta på. Den har alltid funnits och kommer alltid finnas. Den behöver ingen ytterligare förklaring.

I sin värsta form är könsmaktsordningen just det. Deterministisk och omnipotent. Det kvinnliga subjektet är alltid offer, det manliga objektet är alltid förövaren. Allt på grund av denna mytiska mäktiga agent.

I mer liberala kretsar ser man kvinnan som den fritänkande agenten. Hon är i kraft att bryta sönder normer, inte leva efter dem. Omforma dem. Att inte tillåta sig vara det "andra könet". Termen "det andra könet" blir irrelevant i hennes ögon.

En person som inte behöver fråga varken patriarkat eller de kontrarevolutionära rörelser som kämpar emot patriarkatet om lov. Någon som avmystifierat hela den världsbild som presenterats och skådar världen i dagens ljus istället för nattens paranoida mörker.

En person. Normerna och statistiken till trots.

Om könsmaktsteorin är en vetenskaplig teori, är inte då den här personen den falsifikator som falsifierar teorin?

Av Johan T-Katiska 15 apr 2013 06:00