Flickorna och skammen

Jag var fjorton år när jag var tillsammans med min första pojkvän. Jag minns det som bland de bästa tiderna i mitt liv. Det var då jag förstod hur stark en kärlek kan vara, hur passionerad man kan vara på grund av en annan människa. Men jag minns det även som en av värsta tiderna i mitt liv.

Det var då jag insåg vad det innebär att vara kvinna.

I en liten förort som vår gick det massvis med rykten. Och de spred sig fort. Vi var tonåringar, och vi stod i livets startgropar. Kärlek och förhållanden var relativt nya begrepp, men sex var ännu nyare.

Mitt ex hade velat imponera på sin kompis och överdrivit saker han och jag gjort tillsammans. Kompisen hade berättat för i princip alla i hans närhet. Så spreds det. Föraktet mot mig. Jag kallades "vidrig". Kunde inte gå i närheten av hans skola, som jag tyvärr var tvungen att gå förbi ofta eftersom förorten var så liten, utan att blickarna följde mig. Och skratten. Utsattheten.

Ungdomarna i min egen förort skulle få mig att förstå att jag var avskyvärd. Min pojkvän möttes inte av samma respons, trots att det var VI som varit med varandra. Han och jag.

Jag var ju tjej. Äcklig tjej. Tjejer ska hålla på sig. Tjejer ska inte visa någon form av sexualitet. Helst inte ha någon alls.

Jag minns hur vi vandrade in på en pizzeria och några bekanta till min före detta pojkvän satte sig bredvid oss. De började prata om mig med min pojkvän i tredje person. Om vad vi gjort, eller vad de trodde att vi gjort. De skrattade. Hånade mig. Jag fanns inte. Jag var en äcklig tjej.

Jag förtjänade inte respekt.

För några år sedan skedde en våldtäkt på en skola i Bjästa. På skoltoaletten. Han tvingade in sitt könsorgan i hennes mun. Han inkräktade på allt som var hennes. Han tog sig olovligt in i hennes kropp. Han förstörde hennes liv.

På orten skylldes det på flickan. De var arga för att hon vågat väcka åtal. Han var ju en så snäll kille. Trots att han med flit förstört hennes liv. Hennes vänner drog sig undan. Han var hjälten i dramat. Det enda hon gjort var att markera att det var fel. Istället blev hon boven.

I staden Steubenville i Ohio fick två unga pojkar för sig att förstöra en flickas liv. Efter en fest då flickan blivit medvetslös våldtog de henne. Kissade på henne. Som om det inte vore nog filmade de händelserna och tog nakenbilder. De skickades runt, mellan telefoner, på Internet. Andra gjorde filmer där de skämtade om våldtäkten och offret. Förnedrade henne inför hela världen.

När händelsen nått ut via Internet visade mänskligheten hur vidrig den kan vara. Människor uttryckte sin sympati för killarna, eftersom de blev straffade. De fick stöd. Flickan, offret, fick genomlida dödshot, hån och skambeläggning. Hon var ingenting värd. Trots att det var hennes liv som blivit förstört.

I ett ungdomsrum i Kumla satt för ett par veckor sedan en 13-årig flicka och skrev till en försäljningschef med vädjan om att han inte skulle publicera de lättklädda bilder han hade på henne. Hon berättade om att hon planerade att ta sitt liv. Han brydde sig inte om det. Han sa åt henne att ta av sig kläderna.

Förstår ni ångesten hon måste ha känt innan tåget avbröt hennes sista andetag? Förstår ni skammen hon bar på när hon tog sina sista steg mot döden?

Det jag förstår är att det är dags att ta allting tillbaka.

Allt som aldrig borde ha varit skam, alla tårar vi fällt över saker vi inte behövt skämmas för, allt som slutshaming-samhället tagit ifrån oss.

Varannan dag går jag förbi förtryckarna som tillät sig själva att skratta och lägga skammen på mig. Men jag vägrar acceptera deras hån mer. Vägrar acceptera det från någon.

Vi måste ta det tillbaka. Allt som är vårt.

Av Angela Larsson 23 mar 2013 06:00