De kränktas hierarkier

Jag gillar verkligen hans sätt att skriva på, Jonas Hassen Khemiri. Ett öga rött är en av mina favoritböcker genom åren. Så, det jag funderar över här i detta inlägg, är inte honom eller hans författarstil. Det jag funderar över är ett visst fenomen.

För; om man byter ut det här med människor med utländskt utseende till "kvinna med kort kjol", så kan vi läsa hela den här texten utifrån ett genusperspektiv också.

Jag inser att det nu kan låta som att jag vill skrika "Jamen jag då, mina problem då?" men då läser man antingen fel, eller så skriver jag inte tillräckligt klart. Men i alla fall, tillbaka till mina funderingar:

Jonas H.K. blir hyllad unisont för sin text om utsattheten. Hans öppna brev goes viral under tiden jag skriver detta inlägg.

Min fundering: Om detta istället hade rört sig om genusperspektivet, så hade det blivit bemött på ett helt annat sätt. Det tycker jag är oändligt sorgligt. För det allt egentligen handlar om, det är allas rätt till sitt eget liv, respekten för sin person och rätten till friheten.

Medan den hierarki som styr finns kvar, så kommer vi ingenstans. Alla vi som vill ha friheten i att inte bli ifrågasatta för vårt klädval, vårt kön, vår hårfärg, vårt ursprung, våra livsval, våra partners etc. Vi kommer behöva fortsätta belysa alla orättvisor. Tills hela samhället ser det som det är, en enda allvarlig sjukdom med en massa olika symptom.

Kan vi börja behandla sjukdomen istället för att tjafsa om vilket symptom som ska ha vilken medicin?

Av Hanna Lans 19 mar 2013 06:00