Hettan, tre

Hettan




den tjugoåttonde hettan

Avsnoppad; lismande taggtrådspiraler gör mig inte ett dugg längre,
nedåt ångest,
nedåt apman vilt hitåt gamling,
blomma upp och sno en knut och vandra vandra
i det tolvtusenåriga träsket över ljusets bitterfaddhet.


Dina tårar är neonänglar på ett snuskigt hak,
dina barn av kosmos genanta bakdelar
som silkesmaskar lämnar blixtarna tidlösa spår i luften,
du är sårad.


Kan inte somna utan dina uppenbarelser
du har alltid sett mig som den exkrementhövding jag är
en ny törnekrona för varje tidsenhet,
kunskapen är tydligen outtröttlig,
du fick faktiskt båda mina ögon.



den tjugonionde hettan

Fega asätare, moraliska giganters radiovågor,
mentala virus med spindelnätsuppsyn,
blåser girigt upp sig i illaluktande herpesblåsor
med tillhörande känsliga töcken
vid trädtopparnas vidgade blodvitespupiller,
tänker mig att du tänker;
hellre en trasig livmoder
än något som skär sig i blodet.


Du måste inse hur jag visar dig hur viktig du är
utan att visa det; du måste tystna
om jag skall växa som person.


?Alla är inte sanna nog för att höra sanningen.?


den trettionde hettan

månskäran genom havsblicken ett med naturen blekfeta höfter blöder
jag är så falsk att jag inte har några speglar hemma svarta madam
kom fram kom fram torrare än sahara råder kalabalik i kalahari
hyenors kvinnliga hyenors klitoris stora som stora kukar
tycker det är obehagligt hur de plågar männen hur de plågar mig
hur jag plågar mig själv satans jävla andetag
varför kan jag inte bara ge upp sist jag talade till någon
så var det en vägg springa huvudet mot väggen
och fly genom skallfraktur ut över snöiga tanters vulvor
aldrig andas i närheten av något gammalt bakterier
som på bussar leopardens gracila snabbhet
genom vener av vener av vener jag har ingen aning
men det gör förbannat ont ändå
att inte känna att känna så mycket att man måste sluta känna


II



Opiatens Testamente

Inlåst i psyket, det sjunkande hemmet
Jag är den sovande genomskinliga tanten
Och den stirrande tanken, spegelvattnet.


Tvär och karg och sned fast sned
Över sidan i västen;
Den som är blå med svärdet långt upp i halsen
Det nuddar vid min hjärna.


Ritualistiskt förfall, skuggspel, skuggjag.


Ögonvitor ? halvapor med händer över brösten
Vaggande i ofrivillig transcendensrytm,
Fastkilade i silverselar ylandes uråldriga hymner,
Demonisk elektricitet.


Det tisslande ekot från inälvorna, skampålefurste, susande bort;



Ihålighetens skelett. Dansar i dimman
Sjunger som en sandstorm.

Vilar, stirrar dödstrött.

II

Karpatiska klippor en bredaxlad man
Ingenting i själen annat än mörker som inte går att beskriva
En tomhet är att tomheten inte finns, men se;
Den unge ingenting det är hans ögon,
Ögon bakom blicken, i det blodiga regnet
Bland stenar och känslovatten
Lyser något som sakralrök.

Underjorden är åt höger och sen finns det annat
Livmodrar hänger som lampor
Bedragerskan är spetälsk!

Och alla skrattar.


bland när han gör vad som helst då är det vackert.


Som en snöstorm i kast med sabel och tortyr;
Ödeläggande är en typisk orsak,
En backe under en grav,
Ett glatt barn och alla de andra vuxna vinner.


Deras huvuden rullar ned för stupet
En vind viner outhärdligt efter
Kalasar på kadaver
Vänder sina ögon ut och in.


Under lång lång tystnad ursinnig köld
Grönsvarta marmorhänderna
Svagt beslöjade av döende parasiter,


Döda fåglar men vackra för de stinker,
Iskalla fingrar runt halsen, tvångsfantasi,
Fantomsmärta.


Biblioteket bland molnen

Det ligger ett vårmorgondis över hamnen, fiskare och dess båtar vadar i blodrött,
vattnet slår saktmodigt mot träbryggorna, omständigheterna gör som jag ville sig
hörda, det bultar hårt i ett hemligt hål, mitt hjärta.

Hamn, morgondis. Havet som slår väcker sitt förpuppade minne i mig; om så bara
för en sekund, rör vid väven varsamt, innan den blir verklighet. Den sammanslagna
energin vilken uppstått ur hamnmorgonen, se vad den målar i luften! En självlysande
levande väv som viskar någonting innan den försvinner som frömjöl över glittrande
mönster, och blir verklighet.

Jag sitter nästan född staty, blodet flyter lila; mitt blod i alla oceaner, gifter mig men
med mig själv, som på bron i Natural Born Killers. Känslan är vacker, att vara ensam
kvar flyter ut över mina anteckningsblock, skriver mig en regnbåge och försöker
älska med tyst mun. När jag var nio svalde jag glas för att jag inte ville leva.

Högre högre, jag tänker högre, högt uppe på biblioteket: mina vänner de sa att de
skulle resa jorden runt och lämna en bit av mitt kranium i varje land, de sa att de
skulle resa statyer av is till min ära så jag fällde fler och fler tårar, försökte ge dem
en mening och till och med namn, uppdraget var mig för stort men det är dessa tårar


som blandats med bläcket någon kanske läser nu.


Struntar i ångest, jag skall bli en bödel som går under namnet världssamvete.
Min innersta svärta skall låta mitt blod levra sig till en konstant illumination kring
mitt huvud; en aura som sträcker ut en krokig hand och omfamnar även den allra
rostigaste av spiraltrappor, ibland förgäves. Smälter dem med mina ögons sälla ljus,
gjuter om eller befriar.


Ingen kommer att se mig igen för jag vill inte. Det finns inga meningar för mig.
Även mitt underbara bibliotek framstår ibland som ett inbördeskrig; min mening får
bli en känslans mening, jag skall ge min lekamen åt den som är hungrig och mitt
liv för principer jag bara kan känna. Min avbild kommer att finnas målad vid vita
bröstkorgar i hopp om att skingra bruset kring vanfödda själar.


Fritz är mitt namn och jag gör detta till en informativ början: jag säger inte att
det finns ett slut. På bibliotekets översta våning med utsikt över hamnen som jag
ännu inte riktigt lärt känna sitter jag i fåtöljen med benen i kors i mina brungröna
manchesterbyxor och i mitt ansikte ser det ut som om jag försöker få tiden att
stanna: bittercool bitterkall, så ser jag ut när jag inte är hemma.


Det är inte riktigt så enkelt. Måste skriva ned vad jag vill bli så att jag inte glömmer
det: omtänksam, vänlig, modig.


Har tränat på det sen jag var liten, till ninja på garagetak. Men hela tiden när jag var
liten så tyckte jag att det var kallt; frös medan min brinnande hänförelse gick genom
isen, andarna och hjältarna, allt detta hade jag missförstått, så jag hängde kvar under
isen. Hänger fortfarande kvar så vitt jag vet.

Avgrunden sprider sig som ett radiovågsvirus genom en luft vars summa inte längre
är konstant, jag sitter kvar i fåtöljen men vänder sida.

Det här är första dagen och den nya evigheten, det nya biblioteket, den enda
evigheten i mitt liv. Dess uppkomst är hemlig men den kliver i alla fall ut med ena
benet ur skuggorna när jag vill minnas den. Den finns inte när jag inte tänker. Jag får
bestämma, den skall frälsa mig; genom att placera isbitar strax över djävulstriangeln
när den andas för häftigt i mig och allt jäser över.

Under åstundande vandring: det som blev kvar av mig när jag insåg att det enda jag
behöver lära mig är att aldrig sluta ge upp, igen och igen och igen. Dit är jag på väg,
ur askan uppstod min privata evighet.

Närmare molnen än nu kan man nog inte sitta i den här staden.

I fåtöljen högst upp på biblioteket , det är där jag sitter och jag brinner min alldeles


för svarta eld. Jag är här för att hälla mjöl över elden. Kan inte hjälpa att du spottade
ut mig mamma, och som du kanske aldrig kommer läsa; så försökte jag en stund,
men jag tror ändå att detta innebär adieu, du kanske förstår att jag passar på att dö när
till och med den iskalla vinden är vacker.

Av Johann Von Fritz 08 mar 2013 14:49