"Nu lever jag utan självhat"

1990-talet:

Jag växte upp i en håla vid vackra Vättern med världens finaste familj. Jag har varit älskad och stöttad av min familj hela tiden, vi har alltid varit ett team trots att vi var och är väldigt olika gällande värderingar, intressen och egenskaper.

Jag växte upp i en familj där vi aldrig pratade om vikt och kropp så jag fick tidigt en okomplicerad relation till mat. Min mamma som är en mästerkock lagade alltid väldigt god och mycket mat som hade räckt till ett helt kompani. Och det var bara maten... godis dukades upp som ett smörgåsbord flera gånger i veckan och jag minns inga förmaningar. Mamma och pappa såg det som något mycket positivt att de hade fått en så matfrisk dotter. Vi var livsnjutare och reste ofta, samlades kring mat och pratade i munnen på varandra som en stor italiensk familj. Jag minns att vi pratade om skönhet och jag och mina syskon fick ofta höra hur söta/vackra vi var och mamma prydde oss i de allra vackraste klänningarna. Det ledde inte till en utseendefixering utan snarare en bekräftan hur värdefulla vi var. Även om jag var väldigt blyg som liten så växte jag upp med den vetskapen att "jag är söt, duktig, ambitiös och kan göra vad som helst med mitt liv" och det stärkte mig under hela min uppväxt. Följande text handlar om vad det innebär för mig att vara kvinna 2013.


2006:

Livet är på topp. Jag läser Filmvetenskap på Svenska Filminstitutet, bor i en mysig etta på Sankt Eriksplan och har många nyfunna fina vänner. Mina tankar går dock mest till min kropp, om när jag ska träna nästa gång och vad jag ska äta för nyttigt. Det gäller också att ha en strategi för att säga nej till vänner och familj som hetsar om fika, godis och pizza hela tiden. Från att knappt ägnat min kropp en tanke genom alla år så har allt kommit till mig på samma gång: jag är mullig och måste börja träna och sluta äta onyttigt. Jag känner ilska mot min mamma: Varför har hon lagat sådan mat som gör mig tjock och inte sagt nej till att äta så mycket godis? Varför har hon inte berättat om kroppsideal för mig, vad som är "fint" och inte? Varför är jag så lurad?

Genom åren hade jag både i grundskolan och gymnasiet hört kommentarer om min kropp men inte tagit in det just eftersom jag inte fattade. Herregud, jag var ju finast i världen eftersom det sa mamma och hon har alltid rätt. Plötsligt är det olika plumpa kommentarer från mina forna klasskamrater/vänner/bekanta/okända som har etsat sig fast i mitt minne. Det är inte många, jag minns kanske 10-15 kommentarer från olika personer men dessa har etsat sig fast. Jag har glömt mycket från min barndom men vilka personer som sa vad glömmer jag aldrig. De kommentarerna sporrade mig till att visa att "haha, där fick ni". Det dröjde alltså till att jag var cirka 20 år innan jag fastnade i de destruktiva tankarna kring mat, vikt och träning. Tankar som numera går lägre och lägre ner i åldrarna och det är inte längre ovanligt att 7-åriga flickor diskuterar och nojar över sin vikt.

Min "nyfunna upptäckt" över min kropp som inte såg ut som idealet började som något positivt. Jag började träna hade aldrig kunnat ana att det kunde vara så roligt att röra på sig, dumma skoljympa som hade förstört min bild av träning och jag började äta sallad och frukt istället för McDonalds-mat. Så långt var allt lugnt, jag mådde bra, var glad, var vackrare och var inte längre sjuk så ofta som innan. Jag kommer inte ihåg hur snabbt det gick och inte heller hur många kilo det handlar om har aldrig ägt en våg men jag måste ha gått ner minst 15 kg på ett halvår. Jag hade lätt kunnat vara med i en Aftonbladet-artikel á la "Så gjorde jag".

Folk omkring mig, både sådana jag kände och halvbekanta på fester berömde min vackra, smala kropp och ville veta hur jag hade gjort. Jag var i en situation jag aldrig befunnit mig i innan och fick mycket uppmärksamhet från killar. Jag var självfallet nöjd, jag hade ju visat "dom där" att jag kunde. Några hade oroliga blickar bland annat min familj men de såg ju att jag fortfarande var matfrisk och att jag tränade regelbundet men inte överdrivet. Jag var aldrig så smal att det blev äckligt, ni vet de fruktansvärda skvallermagasinomslagen där det står "för smal", "för tjock" och inringade bilder på olika kändisar. Mina revben stack ut litegrann men jag höll mig inom ramen för vad som ansågs var vackert och sunt. Jag var bara en smal person med väldigt elaka tankar om mig själv.

Det var också en jobbig uppmärksamhet, dels för att jag hade lurat mig själv och alltid trott att jag varit "normal" och smal men också för att viktnedgången hade varit så enkel och odramatisk, och inget att prata om. Jag har för övrigt aldrig varit överviktig utan låg snarare på gränsen till övervikt när det var som "värst". För att gå ner i vikt krävs det att du är envis och har lite självhat, då går det oerhört snabbt. Självhat, ja. Det var självhat som drev mig till att väga cirka 47-48 kilo och ha ett BMI på typ 17 vilket är lika med undervikt. Det är därför otäckt att magra kroppar applåderas när det i de allra flesta fall en del är underviktiga helt naturligt handlar om kontroll, självhat, bekräftelse och önskan att få passa in i idealet. Jämför exempelvis med personer som avstår från/eller dricker lite alkohol, de ifrågasätts medan en underviktig kropp anses som en topp-prestation á la vinna OS-guld. Det är ingen stor prestation att gå ner i vikt, så länge du inte är ordenligt överviktig.

Följande saker, som jag efter viktnedgången har uppnått, har varit betydligt svårare och tagit längre tid:


- Att få arbeta med mitt intresse/passion

- Att hitta mannen i mitt liv

- Att hitta vänner som ger mig oändligt mycket energi

- Att lyckas få ett förstahandskontrakt i Stockholm

- Att handskas med min blyghet och numera våga öppna munnen på lektioner/möten och våga säga något när jag vill. Alla de gånger jag kunde svaren men aldrig räckte upp handen i skolan...


2013:

Jag hade lätt kunnat bli en anorektiker, en hemsk sjukdom som hade kunnat förbruka många år av mitt liv. Jag har ett ganska stort kontrollbehov och det hade kunnat rinna över även på kroppen. Jag är också en väldigt känslig själ som lätt tar åt mig av andras klumpiga formuleringar.

Jag har väldigt vettiga människor omkring mig. Dessa personer har tillsammans med min egen kamp gjort att jag inte har ett självhat längre, varken till vem jag är som person, vad jag kan/inte kan eller till min kropp. Vändpunkten var när jag träffade min nuvarande fästman nyår 2007 men det var jag som hittade andra livsmål att tänka på än vikten. Det bästa jag vet är att umgås kring mat och jag är så glad att mat är något lustfyllt för mig igen utan pekpinnar och destruktiva inslag. Jag och mina vänner har väldigt många mål och intressen i livet, och våra diskussionsämnen rör sig aldrig kring vikt även om vi kan diskutera kroppsideal då och då. Men som Hannah i "Girls" säger under säsong ett: jag bestämde mig för att syssla med annat.

Jag är numera varken överviktig eller underviktig utan det som brukar kallas normalviktig. Jag går, omedvetet, upp och ner i vikt och märker att jag har väldigt lätt för båda delarna. Jag har precis börjat träna efter ett långt uppehåll och erkänner att det är mycket svårare att få in träningen som en naturlig del i ens vardag när det inte finns ett uns självhat kvar i mig längre. Jag vill vara den där människa som tränar för att vara riktigt vältränad, stark, pigg, glad och frisk, och det kommer nog men jag är inte riktigt där ännu. Jag kommer aldrig kunna eller vilja äga en våg, dels för min egen skull men även för eventuella framtida barns skull.

Det är inte lätt att vara normalviktig 2013, särskilt inte i storstäder. Du ska helst inte ha S/36 i storlekarna utan ha något med X innan. Mitt jobb är att skriva kritiskt granskande texter om framförallt film, ofta med ett genustänk. Jag skriver gärna om mode, filmstjärnor, utseende och skådespelare på röda mattan, i mina texter premieras skådespeleri/begåvning/personlighet före kvinnornas eventuella vikt eller övervikt. Jag ser det numera som min plikt att inte "åka dit" och gå ner en massa kilo för att passa in i en norm där jag egentligen inte vill vara. Så länge jag själv förstår att det är sjukt att 36 inte är smalt nog så är det ok. Men jag är samtidigt djupt sorgsen över vårt sjuka idealsamhälle där exempelvis Joan Rivers får sitta i Lettermans fåtölj och fritt håna Adeles vikt med avskyvärda "skämt". Det spelar ingen roll om du har en gudabenådad röst och är en av världens bäst säljande, duktigaste och coolaste sångerskor - det är din kropp som bedöms och hånas. Det måste vara jobbigt för Joan Rivers att se Adele, en person som, till skillnad från henne själv, är nöjd med sitt utseende och vägrar plastikkirurgi och bantning. Tack och lov för Adam Hill som sammanfattar allt det jag velat få fram med denna personliga text.

Ett annat exempel på vårt sjuka idealsamhälle är Jennifer Lawrence. Lawrence är Hollywoods och hela världens skådespelarälskling som nyligen vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Hon är förutom en av de bästa skådespelerskorna efter fantastiska insatser i "The Burning Plain", "Winters Bone", "The Hunger Games" och "Silver Linings Playbook" väldigt rolig och har en skön distans till sig själv och allt var Hollywood innebär. Lawrence, som uppskattningsvis drar en storlek 36 och ser löjligt bra ut, har tjockishånats på olika forum bland kommentarsfält, både i USA och här hemma. Det säger hur lite det krävs för att inte passa in och att nästan alla av oss inte gör det.

Och slutligen vill jag citera tjejerna som var mina största idoler under många, många år:

Girlpower!



Rebecca Unnerud - filmvetare, journalist och bloggare på www.djungeltrumman.se/rebecca

Av Rebecca Unnerud 06 mar 2013 13:13