Näthatets nationella bakgrund

Debatten om näthat mot kvinnor, men även andra debatter, påminner mig om solfläckar. De blossar upp, brinner med stor intensitet ett tag, säljer lösnummer, dör sen ut -- utan att man blivit klokare eller särskilt mycket förändrats. Om man får tro Google Trends är debatten om näthat över sedan en månad.

Skönt, då kan vi ta ett större grepp om saken. Jag tror inte att näthat kan skiljas från den större frågan om könens ska vi säga "knepiga" relation i Sverige. Låt oss höja oss några meter ovan marken och testa ett bortglömt perspektiv: det nationalpsykologiska.

I Sverige har vi haft en rätt löjlig debatt om "hen", ett ord som inkluderar både män och kvinnor. Eller gör oss alla till hönor. Fast till vardags ser jag inte inkludering, jag ser snarare att könen är synnerligen åtskilda och polariserade, nästan i ett slags könsapartheid. Kvinnor för sig i ena hörnet, männen i det andra. Sen kan vi säga "hen" hur mycket vi vill, det förändrar ingenting.

Jag menar nu inte polarisering efter den gamla modellen. Carl Jung talade om mannens kvinnliga sida anima och kvinnans manliga animus. I Sverige är dessa sekundära sidor mycket starka, nästan primära; kvinnor har lätt för att vara dominanta och männen har nära till mjukhet och underdånighet.

En mindre finkänslig vän uttryckte saken så här: "I Sverige är det kvinnorna som är tuppar och männen som är hönor."

Att män faller in i en mjuk, hövisk roll ser man varje dag. Att kvinnor, särskilt offentliga, tongivande kvinnor är allt annat än höviska, snarare tuffa och hårda, är också vardagsmat.

Inte helt överraskande skapar detta slitage och spänningar i längden. Ingen tycker det är roligt att bli kedjad vid de anklagades bänk. Hur ska man orka vara hövisk, alltså gammaldags manlig, när feminister och kvinnor generellt tillskriver en all världens ondska och ger en skulden för alla världens problem? Hallå, minns någon allt gott och vackert som den ridderliga mannen skapat, ofta för att hylla och hjälpa kvinnan?

Njavars, minns och minns. Svenska kvinnor tror inte på dalt, de är generösa med kritik men snåla med beröm. Vilket förstås irriterar män som sliter hårt för att fru och barn ska ha det drägligt. Citatet "Utan män skulle kvinnor fortfarande bo i gräshyddor" kommer förstås från en kvinna. Män skulle bara våga säga något sådant.

Själva grundläget i Sverige är alltså mycket speciellt, själva normaliteten är spänd. Det är helt annorlunda i mitt hemland Ungern där män och kvinnor är uppenbart kamrater, utan explosiva påfrestningar.

Nå, i sin strävan att vara höviska, lojala och stöttande har svenska män, dessa arma syndare, långtidsparkerat i biktstolen. År 2004 hävdade tidningen ETC att "alla män är potentiella våldtäktsmän". Eller man kanske menade "alla svenska män"? Jag har sett siffror på att det är cirka tio gånger så mycket våldtäkter i Sverige som i Ungern. Skulle någon hävdat att alla kvinnor är potentiella fnask hade det utbrutit inbördeskrig. Man att säga sådant om män - det går an. Det får man svälja.

Själv har jag en något mindre provokativ ? tes, nämligen att den svenska kvinnan, med underbara undantag, inte är självklart lojal och stöttande. Hon har tagit till sig rådet från husmodersboken: Håll mannen kort! Hos svenska kvinnor finns ingen självklar känsla av solidaritet, ingen "vi är i detta tillsammans", ingen "vi sitter i samma båt". Vem tackar mannen för att han håller upp dörren? Det är hans förbannade plikt och skyldighet.

Den svenska normaliteten är alltså extrem. Kampen mellan könen småputtrar ständigt i ett sexuellt skyttegravskrig och pajkastning. Mest stryk får förstås de heterosexuella männen, både av kvinnor och homosexuella. Jag kommer att tänka på en replik ur Rocky: "It aint about how hard you hit. Its about how hard you can GET HIT and still keep moving forward."

Framåt måste vi, men hur? Harmoniskt eller disharmoniskt, tillsammans sida vid sida eller i krig och maktkamp?

Och hur var det med näthatet?

Om vi räknar bort en lite minoritet verkligt onda karlar misstänker jag att näthat är mannens ointelligenta, oartikulerade, och smått förtvivlade försök att ge igen. En hämnd för alla påhopp han fått svälja. Ett klumpigt, definitivt inte längre höviskt, försök att hitta tillbaka till en primär manlighet. En disharmonisk "flame", en protest mot en obalanserad normalitet där bara skam, aldrig stolthet, hör mannen till.

Detta är förstås inte hela bilden men en viktig, försummad del av bilden. Vi kan inte hur länge som helst bara prata om männen och deras synder. Vi behöver också prata om deras dygder. Och om den märkliga könsobalansen i landet. Och om kvinnorna.

Av Ladislaus Horatius 06 mar 2013 06:00