Hettan, två

Hettan






den trettonde hettan

Ensamseglats
över haven gastar dödsföraktande hymner om forna tider,
om havets brus, om reptilens tunga, om slutet


som tycks vara ett löjeväckande skikt av lösa förnekanden;
en apa med ett underliv av glödande katakomber hetsar mig
listigt längs den bräckliga hinnan som öppnar sig likt ett blödande öga
och skär ett snitt i ditt ryggslut, söker trådfint hela din nakenhet
i en skelettets poesi under blodets hetta.


Insikten i besittning; den psykosomatiska lyriken. Frånvaron av enhet,
det ögonblickliga modersmordet instinkt
helt utan mening däri sin mening;
nej nej nej.
Och överallt benranglets poesi, härkomstens hetta.



den fjortonde hettan

Rödögd vidare ut i kannibalistiska korståg av negerhud och också barnen
med sina diamantkajaker och gallspenar, blodsprutande fontänorgasmer,
sinnebildens fruktlöshet, uttorkad livmoder, bitter värld till krönet
av allt det ovisst bukoliska, tillber sodomitens fruktan, Gomorras kön,
nekrofilt och fruktansvärt i sin blaserade uppriktighet, där under,
blänger blodtörstigt, berättar för mig om vilka som är glädjens flickor.

Och det ligger arketypisk is över hela sjön
kan se tvärsigenom den, vad jag ser
det ser främmande ut.

den femtonde hettan

Att jag ens i teorin skulle finna Rimbaud likformig
någon gång någonstans,
är mig till den graden nesligt;
skogarna frustande själsliga frost
intar ödsliga gorillakostymer;
transcendensen åhör med varligt kupad hand
deras anleten, fullständigt vansinniga.


Afrikas sol, min hand dalar alltjämt sorgset genom cirkusen
som är spillrorna av min själ utan karaktär utan gestalt,
skuggan över väggen bara ett clowngrin, sedermera vanäran;
träden åter träden,
med sina kvals pryda perception och ögonblicket
som något,
ögonblicket som något skälvande rasande.



den sextonde hettan

De nihilistiska nattmarorna som sveper in över sjöarna
skriar om subjekt och objekt likamedtecken klöver knekt?
Tycker mycket bättre om Beckett än mig själv.


Eller är alltet valhänta kaprifoler med en bismak av hjonen
hugger varandra i bitar blodet flyter i bäckfåror
kring krigsbarnens solkiga fötter, ljussken kring dem,
som lysande kometer med en sfär av massivt ursinne,
den religiösa migränen med sitt morgonljus
sprunget ur upp och ner.


Metamorfosen slipper, förhäxa mig bara för i helvete,
det lugubra ansiktsuttryckets döende läppar
av ångrad nåd består.


den sjuttonde hettan

Som jag älskar molen, där borta
kastas trädens andedräkt mot dig i ljusa färgschatteringar,
avikande linjer i sakralnyans.


Vishetens beklämmande vanvett, alldagligare än andetag,
trivialare än gestalt, den låtsade sirlighetens kanoniserande,
svekfulla urtidsideal, eldsprutande djävul så mörk i närheten
av pulserande impulser, honom gråter jag inför
som jag gråter inför mig själv.



den arttonde hettan den nittonde hettan
Bränner som eldvatten mina skepp mediterar över att våldföra Låt det flöda som de gripande vattenfallen
allt oskyldigt eftersom inget längre är oskyldigt. affekt låt dig förtrollas av isblå tjutande toner
i bergkällarens dova undertrakter besinningslöst illusorisk
Död åt naturen, feg men mordiska, det atavistiska bordet isterbukar kastar upp
syndens toxiska anlag. Gult, brunt, mörkt,
våldsamma demagogers sommardagar, livfulla vräker de sina struphuvuden, just bara världen lismande i självförvållelsens hetsiga malström.
kör sina begåvningars likbleka antimateria i den pirriga sanden, maktens rikedom,
våldets frihet tyder på en subtil tungkyss under fallande stjärnhimmel
ett avsked i flera faser en uppfläkt nationalist odlar sina celler
i bakomhetens varseblivning korporativa dimmor med rött
och ledsamt svart kamouflerar inte ens synapserna
i närvaro av mitt rotlösa argusöga.


den tjugonde hettan

De psykotiska vampyrerna, de fördömda jävla människorna i sina besudlade höljen
sniffar de på livsvisdomen som vore de bestar utan sinnen, de är bestar utan sinnen
register, puls utan sinne, böcker och sanningar; inga minnen.

den tjugoförsta hettan

Ett ljust vidrighetstöcken; virrig ål ut an el i kvantfysisk
förvirrad realitet, de mondänas impertinenta agoni, de skimrande
kallsuparnas beska symfoni, anatomin som blir till då den inte syns,
vajande kaja i vinden.


En karg och ödslig dal som med oro förnekas,
den liksom sväljer sin atmosfär och blir äkta:
den onödiga skedet, skenet
förlöst fetischskallen vårblomma, min doftande ros,


vill slita ut din ryggrad och bränna den på ett behagligt bål
på ett berg och lägga askan i ett litet skrin med ljusa toner
som jag med all enkelhet även samlar mina naglar i.


Tittar jag vilt mot månen och tatuerar din kropp över min kropp, det divina offrets oro,
men jag, jag bara sitter där, insuper svårmodet med järn i min själ,
dödsföraktet det vita föraktet, vit så att säga omöjlig,
det vita som skakar i grunden.



den tjugoandra hettan

Dina läppar är som nybryggda servisens
iskalla armar, grusar
de oroligas livliga illusioner, ansikten som rykande rabarberpajer,
rundar den egna axeln; skinnets livade lyckorus, raketer till universums
okända mitt, lovsånger för den mycket mycket lede gör sig oväntat bra
till den skrålande, mjukt violetta tonen som med massor av ben
tar fäste och går utan att flyga genom murar av klagorop
till symfonin av sprakande enbuskebrasor.


Där runtikring färglägger barbarerna sina bilder i skyn med den vilda ofantliga
friheten,
genom kameleonttungorna; rudimentära leoparder spänner linor från medvetande till
besinning,
befolkar de själlösa sympatiernas fränt klämtande klockor, vinden är trilsk, sjön ligger
klar och blank,
djuren tar livet av varandra, kaktusen slår ut i blom;


står vacklande och spottar på marken,
kylig men icke kall, av järn men icke av guld,


av feghet och just därför lite mod.

Snömodden harklar sig barskt och har ihjäl
en äldre madam med peruk, ljuvlig bröstcancer, Vladimir Majakovskij
besöker mig på riktigt, ärar mig sin kropp, i sömnen
den konkreta hallucinationen, de krassa mellanvärldarna
dansar som blå Kongokristaller i tempo med flådd erektion,
hundratals små pestillbegär under stekande solen
i takten med hjärtat.


den tjugotredje hettan

Själens rovfåglar knaprar bedrövat liderlighet,
vederkvickelsens låga stöpt i långsam urin, pulserande blodsoppa
i den magiska kittelns blekgråa motsats,
regniga dagar! O, nyckfulla kvinna!


Musa, bestraffare, intelligensen:
köldens sköte,
så vibrerande om man dödade sin hörsel kände man hur himmelen
gurglade och kastade upp; jag tror det,
sa nej nej
hela tiden nej nej?


Preparerade man den som den
som förväntat kunde man, enligt myten få höra den mest
sammetslena kastratrösten kåsera om den kyska spegeln
som speglade sig och speglade sig och speglade sig.


den tjugofjärde hettan

Gör ingen förnär inför köttmalens tomgång; villebrådets villebråd flyr på hästar,
flyr på tår, är lik tiden som flytt en kvinnas dova dödsskrål, de artificiella
tumörernas eufori;


och hjärtat klappar takten med gud utanför ett hus,


fruktar våra nariga läppar,
kristaller, o. kamel, broder kurtisan, asgam,
giftmördare ? pilska desperado, men passerar den osynliga gränsen
i djungeln, i havet, på natten.



den tjugofemte hettan

Glädjeruset i suset berör mig och jag smälter som en snösodlat
dina själar har jag besjungit i oroliga eufemismer,
snälla låt ditt hår växa till marken, ibland
har jag skådat elden i dess kärna
och du ser ut som Rembrandt när du ler.

den tjugosjätte hettan

Alla dessa strävsamma kval inför vitt: spökar
livstrådar vid horisonten som blodsugande gengångare ?
som avskyvärd sperma i fjärran östern, bevingade låtsasben
bringar mig i vanrykte ungefär som en mor med isgrymt barn
förblöder i potatissäck. En jävla gång. Ni känner till detta väsen,
mannen med det apokryfiska skägget?

Av Johann Von Fritz 04 mar 2013 12:40