Hettan

Hettan



den första hettan

Solens tårar stupar liksom trögflytande guld
över den könlösa silhuettens skändade energi;
urin, svart, utmed de genomfrusna kvinnobrösten
och en liten droppe på hennes smultron, så vackert.

Präriehunden ylar solitär sin ledsamma hymn om att inte riktigt förstå,
mot månen
på marken
tätt intill sitter du, upplyst endast över ansiktet
av viskande våldtäktsauror, dina tår
djupt begravda i den uråldriga jorden.

Som en skimrande köttig skenfrukt fälls de dunkla vingarna ut
i kättjans överdådiga atmosfär; ett purpureko
över hela den bländande stjärnan, ett purpureko
i det dimhöljda månvattnet där natten är som skummast.


den andra hettan

Tomhetens förtegenhet, banditen porslinsöga den skamliga
skenhelighetens förkovring i våldsbrottets struktur ?
elefantens störtande skarpsinne, den subversiva pedofilens kuk,
en nål söker små små hål och hjässans transcendens
skrikande degenererad orangutang vilse i infraröd inombordsöken.


Illavarslande diarrénymfer besöker i hallucinationens periferier,
här, där ett litet pappersark, kan om det vill visa korsväg;
de eviga eländets andaktsrum ? de bjärta krematorierna.


Himmelen becksvart i rader av deliciösa rundgångsmetaforer,
söker nattens hjärta sig till min kind.


den tredje hettan

Gasljus illuminerar rabiata kvinnosteg ett illvillighetens kalejdoskop
över himmelens blå, isprinsessans gloria; uppom hennes gravsjuka pannben
smälter orden; i avund i mod i äckel slickar jag vanföddheten, hennes fotsulor
med martyrens helgedom i beräkningarna.


Penetrerar hennes anus med händerna för att få reda på om hon är sann,
vidrör hennes mjuka hårsvall ristande av lust, hon är ett fornstort djur
en ozonvit salamander med fötter som ett självlysande sken,
en dödsdömd galax.


Mina territorier smälter in i hennes råa yttersta glöd, de hysteriska andetagen
suger ut hennes ögon, vänder henne ut och in hälsar på mig själv
mina händer möter mina händer
inuti en kropp.


Konstruerar kartor i hennes fradgande skinn, slänger resten
på avskrädeshögen där det hör hemma,
den oävna attraktionskraften är konstant.



där tjurar får skulden för krigen och blodet havererar
vänder på sig i vaggan i cykliska droppar
längs randen av en skälvande fruktan.

den fjärde hettan

Så brinner det korintsvarta hatet i knivmördarnas länder för en rygglös ogärningsman
och vålnad, förrädaren av de egna leden trollbinder ett moln av dödsskräck
och gallskrikande klädkammare skyler i elden under skammen
återstår enkom vrål utan känslor;

tankar färdas
genom mina känslors grumlade vatten
kring själens fettiga öar, sinnets
aorta, hålet finns inte mer.

Som att uppstiga mot solen i vitt, ren och rak inför döden,
som att födas i sten, som att kopulerar med evigheten,
och månen; idag är du i sanning själklar;

bedrar likväl hundhjärta med sepiabrinnande lättja
hånler åt halvgudars hafsverk, tisteldrottningens
iskristall, de dvärglikt skarpa gatorna
med sin tjocka blå, tunga rök;

12 13



den femte hettan

Hård och kulen som marmor, mina ideal är åderlåtna statyer
med atomkluvna tår som ser mig i gåtor i sten om vintern till;
ovan isen fosteraning, det blåfrusna fostret
som viskar mig barndomen som aldrig fanns,
jag visste det och svävar vidare.


Genom anrika tumult ty förvridna operadivor berövas fortplantningsförmåga,
och framför sin sång om sin sorg;
den mörka hedern.


Kaotiska uppror hos bergsfolk med getskägg, upproriska knivhugg,
en hermafrodisk nedstörtad mjältbrand med blodsmakens metall, som;


då stiger jag som rök mot horisonten igen


för att vråla lungorna blodiga igen,
då lämnar jag likt keruben i snön mitt blod i jordbävningen.


den sjätte hettan

I ett rum med väggar och tak av eld nödgas jag offentliggöra otron
min röst tycks behärskad av något hinsides, allt uppenbarar sig;


mot min vilja i luften på osynlig livsbiograf,
centimeterstora ansiktslösa företräder varje förhållande
där missnöjer varit kulmen och de stöter glödgade lansar i sidorna på mig.


Alltid bekänna det knivigaste
tills konfessionerna tangerar perspektivet
och instinkten blixtrar som
hammarslag mot hammarslag i tinningarna.


Vrider dig på marken i buddhistisk födslosmärta,
ihåligheten vrider tiden ur led i en metafysisk paroxysm.



den sjunde hettan

Och jag strävar

att falla huvudstupa för en kvinna
hon krossar, hånar, dödar
min skenbara saklighet inför känslans mysterium.

Som is i alla händelser mig suverän med cynismer, hon skall vara kort
och späd som juveler, svart hår och blixtrande ögon; hon är absolut från Japan
och mot vinden vänder eggen över ryggen.

den åttonde hettan

De känslobetonade helveteskvalen med sin obestridliga bouquet av skämd urin,
i väggar i brännmärkt muskulatur tindrar föreställningen
om den flådda apans dödsfantasi;


om hyndornas diaboliska klagan, om den könsliga
hänryckningens sjudande nyckfullhet som korta vassa
ormtungor i de förtappade blickarnas hetta,
missljud av instinktivt tandgnissel;


de uppfläkta vulvornas sataniska innanmäten,
fullständigt dunkla bakom soten.



Du hänger från ett rep kring halsen
i slutet av något du blinkar tindrande lysande stjärnfall
mot mitt bröst och jag sväljer dem med känslan av intet.

den nionde hettan

Minnesbilder från barndomstiden uppvaktar, snabbt, hårt,
iskallt i andanom;


mitt trasiga hjälplösa stinkande hjärta ?
separation ett senapsgasfärgat lejon ryter i mitt ansikte:
det är du som är spöket i ättens lever, cystan i kontexten.


Om det satte avtryck?


Lämnade otaliga ringar i mitt vatten, så åter;
riddaren av rosenmiraklet jag gråter och mina tårar är salta
mitt sinne som stöpt i lava på piedestal av ära och avund;
ser jag döden, kontur svävar i rymden, rosa, naken, nyklippt.


Dränerad idiotcykel, alltid full av upptåg,
alltid besvärad av ödet, som i det aldrig sinande pilkogret
skjuter du dina ords febriga hetta mot Jean Genet
mellan tuggorna i mörkret och smeker min lever som vore den av sammet.


18 19



den tionde hettan

Mitt eget postula förutspådde min död som aldrig inträffade i åratal som rosenröd
nickedocka med rosenblod med vargmun med eviga eviga blickar,
du är mig nära. Du är min enda vän ?
du är den enda hösten att tala om.


Beträder din skira is så varsamt, lämnar näpna spår i ditt anletes pudersnö,
en orkan av överblivna hyenaungars läten, de ljuslila sensibilitetstentaklerna
spänner upp sig från världsrymd till världsrymd
tills knutarna är så till materian dominerande sig själva
att de börjar om på nytt.


I sladdande snyftande ögonblick föder jag
en kritvit hund ur naveln, döper den till Mishima, dräper den försiktigt.


den elfte hettan

Du fläker upp din bakdel, o. blottar ljuvligt
rader av outtömliga vita puppor;


sveper dem med blicken som om de aldrig funnits
och det krusar min vakenhet ? denna demoniska kausalitetsagoni,
man tror sig besegrat den men tar fel,
man tror sig besegrat den men är schizofren.


Sover och de ryggradslösa dansar
som aldrig förr, förbindelserna löds samman
av våra blickars skälvande symposier sekunderna innan
förbrytelsen fullbordas;


ytspänningen kvinna ? man,
de jag går i döden för är få,


men de detta förunnat har i sanning skådat elden
som brinner alldeles blått i mig,
mordet, mina sambands storslagna väckelsemöte.



den tolfte hettan

Att för var sekund förtäras av skammen, att dagligen slå sina blå
i varierade tillstånd av livsförnekelse, att vanställs inför livet genom
spegelblick, tar mig för pannan och tar mig rätt att inte fullborda;
vita gula regnbågsfärgade trosor: turkosa arktisögon
i den dimhöljda tidsförskjutningen paralella dimensioner
som darrande nervtrådars onda anspelningar.


Ideal, spleen, en lättflytande prosa som den här;
stöter min penis i ett absurt, är inte alla? tillstånd av ickevara,
och möter sedan döden skrikande som en kvinna.


Det fanns aldrig något annat än tomhet och bitterhet.


Existensen tilldelades aldrig ett just tillfälle
ens i begynnelsen; själv kom jag i toaletten
och sedan dess har någon pissat,
menstruerat och spolat varje dag.

Av Johann Von Fritz 01 mar 2013 14:51