Nya betygssystemet gör elever chanslösa

Strax innan jul var jag riktigt less på skolan, eftersom jag starkt ogillar det nya betygssystemet. Därför beslöt jag mig för att ta saken i egna händer och slänga iväg ett mail till Jan Björklund, som är minister för skolpolitiken:


"Hej Jan!

Malin heter jag, och jag är en sjuttonårig tjej som bor i Huddinge kommun utanför Stockholm. Jag förstår om du tycker att du har viktigare saker att göra än att lyssna på en sjuttonårig flicka, men om jag får säga det själv så tycker jag faktiskt att det jag vill säga dig är viktigt. Det är nämligen så att min framtid ligger i dina händer. Inte bara dina händer - det förstår jag också - men jag måste säga att det ofta känns som att du kan påverka min framtid mer än vad jag kan själv. Jag vill prata lite om det nya betygssystemet, och jag inser att jag knappast är den enda som frågar er om detta, men det jag ber om är att du tar ett par minuter av din tid till att se det hela ur mitt perspektiv.

Jag läser andra året på Östra gymnasiet på samhällsprogrammet med inriktning estet, musik. Jag är alltså en av de många elever i första årskullen med nya betygssystemet i gymnasiet. Jag skulle, på sätt och vis, vilja kalla mig själv för offerlamm, för det är egentligen så jag ser på det. Hursomhelst är jag väldigt nöjd med mitt gymnasium, och jag tycker om majoriteten av mina lärare. Men - för det finns ett men - jag är extremt orolig för min framtid. Nu har jag äntligen kommit på vad jag tror att jag vill bli för min skull, och som många andra har jag stora drömmar. Och att drömma är ju bra, men nu är det så att jag konstant intalar mig själv att det inte ens är någon idé att drömma, för jag kommer ALDRIG lyckas med det jag vill. Jag drömmer om att bli musikalartist, och jag inser ju självklart själv hur svårt det är att bli det, och att väldigt få lyckas. Men, vad är det då som säger att just jag inte kan vara en utav dessa få?

Precis som många andra så har jag områden i skolan som är lite svårare än andra, eller som jag helt enkelt inte är lika intresserad av och därför inte kan lika mycket av eller om. Matematik har jag aldrig varit intresserad av, och därför kanske på sätt och vis haft lite svårare för eftersom intresse inte funnits. Men, jag har aldrig någonsin riskerat att bli underkänd, inte ens varit i närheten. Jag visste ju att gymnasiet skulle bli svårare, men som nuläget är så är det rentutav skrattretande. Jag ska förklara hur det ser ut för mig. Tre gånger i veckan har jag matte, och passen är 50-55 minuter långa. observera, att det inte är lektionerna i sig som jag vill ändra på Varje lektion startar med genomgång av något nytt, och sen har vi kanske maximalt 20 minuter att räkna. Då har jag alltså 3-5 sidor fulla med tal att räkna på dessa 20 minuter, och dessutom så måste jag förstå exakt vad jag håller på med. För, nästa lektion har vi ett nytt område att gå igenom, och därför ingen tid över för det gamla. Nu vet jag i och för sig inte om detta är bestämt eller beslutat av skolverket, men jag behöver en förändring. För, jag skulle behöva jobba hemma med matten nästintill varje dag för att hinna med. Problemet är dock, att det är svårt att jobba med något man inte hunnit greppa eller förstå. Dessutom vet jag att det oftast inte spelar någon roll hur mycket jag jobbar hemma, för jag har ändå ingen chans att förstå tillräckligt för att uppnå så högt betyg som jag vill på egen hand. Och, då är själva pluggandet i sig meningslöst, för om jag vill ha ett A så ska alla kriterier för A vara uppnådda i alla moment. Varenda liten detalj. Får jag alltså ett E inom ett område, så finner jag absolut ingen mening med att plugga mer sen. Får jag E, så kan jag aldrig uppnå högre än E i slutbetyg. Dessutom har jag ju heller ingen mening att göra omprov eller komplettera om jag är godkänd. Summan av kardemumman är att jag tappar all motivation till att plugga, så nu riskerar jag istället att kugga en kurs jag vet att jag egentligen kan och ska klara av. När jag dessutom förväntas kunna saker från grundskolan som då inte fanns med i min kursplan så är det väl egentligen inte konstigt att jag själv raserar och totalkraschar mina drömmar innan jag ens börjat drömma?

Och, det är här du kommer in. För, jag undrar vart logiken i att ALLA kriterier ska vara uppfyllda inom A för att jag ska få ett A? Får jag alla A, men ett område E så blir E mitt slutbetyg? Precis som de flesta andra har jag höga krav på mig i skolan för att jag ska ha en chans till en bra framtid, men som läget är nu mår jag på riktigt psykiskt dåligt. Ett minimalt snedsteg så faller jag pladask. Jag undrar hur det finns logik i det faktum att jag inte kan förbättra mig under terminen? E i ett område, så är det E jag får. Inga undantag. Får jag E första momentet, så behöver jag inte anstränga mig speciellt mycket i fortsättningen av kursen. Är det inte då vettigare att faktiskt ge oss en chans? Jag pratar då om ALLA som betygsätts. Är det inte bättre att se vad som faktiskt är rimligt för oss att uppnå innan ni skjuter ner oss när ni precis lärt oss flyga?

Snälla, ge mig i alla fall en mening i detta helvete rent ut sagt. Hjälp mig hitta en logik i att plugga, när jag vet att är totalt onödigt bortsett från att jag lär mig när det i slutändan ändå inte kommer kunna påverka mitt betyg.

Tacksam för svar, och tack på förhand.

Malin Hagberg"


Jag fick inget svar. Vad som dessutom kan vara intressant att tillägga är att jag hade prov för några veckor sedan. I brist på motivation hade jag inte pluggat, och gissa vad? Jag fick 5 rätt av 36. Jag fick F.

Av Malin Hagberg 25 feb 2013 06:00