Samhällets Styvbarn: En organisation i upplösning

När jag var med och började arbetet i Samhällets Styvbarn var vi en förening som var öppen för alla som blivit vanvårdade av svensk barnavård. För många innebär barndomens vanvård problem i vuxen ålder, misstro, brist på tillit, och inte minst misstro mot organisationer och föreningar.

Därav bildades en mängd föreningar med liknande innehåll. Inom till exempel föreningen Stulen Barndom fanns det problem, folk uteslöts och kampen för upprättelse bromsades en hel del på grund av motsättningar och allas behov av uppmärksamhet. Inom Samhällets Styvbarn fanns också motsättningar, men aldrig större än att de kunde redas ut. Kritik fanns också, men en förening som inte tål kritik och att ledningen blir ifrågasatt är inte en demokratisk förening.

Som ordförande i två år fick jag både sms och mail med mindre smickrande innehåll. Det skrevs också om mig på diverse webbsidor, öppet, och ibland var det väldigt otäcka saker. Men det är också något som man måste ta. En förening och dess styrelse kan aldrig vara älskade av alla även om syftet är gott.

Möjligheten ligger i att välja nya representanter, vilket är årsstämmans uppgift. Detta gjordes också för ett år sedan inom Samhällets Styvbarn, dock föregånget av en lång tids förtal och underminering från förbundssekreteraren, som reste land och rike runt och spred rykten om undertecknad som inte stämde. Efteråt har jag fått berättat för mig vad som hände på mötena. På så vis blev jag också meddelad, strax före årsmötet, att förtroendet för mig som ordförande var noll bland medlemmar i Samhällets Styvbarn. Till stöd hade förbundssekreteraren haft vissa av nyckelpersonerna inom styrelsen.

Förbundssekreteraren var som enda namn nominerad till ordförande för förbundet. Att sedan själva förarbetet till valet inte varit helt okej var en annan sak. Med kännedom om personen i fråga, hans behov av att ha kontroll, styra och utöva makt, förakt för oliktänkande och så kallade "mindre begåvade", ansåg jag inte personen skulle passa in. Jag vägrade helt enkelt delta i årsmötet och jag vägrade acceptera förslaget till ny ordförande.

Under året har mycket av det jag befarade skett. Medlemmarna inom Samhällets Styvbarn skall tuktas till snälla och underdåniga medlemmar som inte är kritiska mot styrelsen eller det sätt organisationen arbetar på. Därtill har också varnats för att ha samröre med undertecknad, läsa mina bloggar, etc. Kravet på att inte ha med mig att göra efterlevdes av styrelsen, där ingen vågade ta en diskussion eller svara på de mail och brev som jag skickade till dem.

På Facebook startades slutna grupper kring frågan, främst av människor som petats från Samhällets Styvbarns Facebooksida, eller som av olika skäl inte fick tillträde till verksamheten. Ilskan och förtreten var, och är, stor. Mail till ordföranden besvarades inte. Ordföranden menade att de var "icke-medlemmar" och att "stollar behöver man inte bry sig om". Det senare var ett uttryck som ofta användes. Men många av dem var medlemmar - och kritiska mot hur Samhällets Styvbarn utvecklades. Inget av det som skrevs på Facebook var offentligt utan låg i slutna forum. Ändå kunde ordföranden i förbundet flera gånger ta upp, vid styrelsemötena, att det skrevs illasinnade saker om Styvbarnsföreningen och honom på Facebook, detta trots att vare sig han eller andra i styrelsen var med på sidorna.

Man försökte också tidigt att utesluta mig eftersom jag faktiskt var kritisk, inte mot organisationen, utan mot hur valet av ordförande hade gått till och hur verksamheten sköttes. Vilket jag också skrev om.

Förbundssekreteraren senare ordförande skrev en blogg innan årsstämman 2012, där han hängde ut undertecknad, något som sedan följdes upp av de tre kvinnliga lokalföreningsordförandena. Allt i öppen dager. Det skulle, om jag drivit det hårt, ha kunnat klassas som förtal. Lägger jag därtill ordförandens resor under det här året där han ömsom varnat för mig, ömsom hotat medlemmar som uttryckt stöd för mig, så är det åtminstone rent moraliskt förkastligt.

I ett brev till en av mina vänner skriver ordföranden rent ut förtal och kränkningar. Jag fick brevet som kopia från min vän som blev så arg att han funderade på att lämna den organisation som hans bror varit med och startat. Jag tror att han sedan har gjort det.

Det största argumentet, förutom att styrelsen och ordförande ansåg att jag spred rykten om förbundet, var det som hände med organisationens mail. När jag slutade tog jag bort de mail som var ställda direkt till mig under tiden som ordförande. Uppgiften om min försyndelse har sedan varierat från 3 000 - 5 000 mail, vilket inte stämmer. Jag vägrade dessutom lämna ut min kontaktlista över nätverk som jag byggt upp under ett antal år. Vid ett styrelsemöte ansåg revisorerna att jag borde polisanmälas på grund av mailen, och jag hade önskat att de gjort det. Frågan om min uteslutning fanns med vid flertal tillfällen.

Det finns ytterligare händelser som drabbat andra, som jag lämnar därhän, men ingen av dem som uteslutits inklusive undertecknad har fått lämna sina redogörelser inför styrelsen.

Inför årets riksstämma nominerades undertecknad till ordförande för Samhällets Styvbarn. Det var ingen hemlighet. En ärlig kamp på riksstämman kändes bra och jag var motiverad.

Den 19 januari beslutade styrelsen att utesluta undertecknad samt ytterligare medlemmar, så kallade "kritiska röster". En av dem, en gammal trotjänare som varit med sedan starten av Samhällets Styvbarn - ja, besvärlig med frågor och ifrågasättanden, men inte mer än vad man som medlem har rätt till. Vi uteslöts för att vi "motarbetat förbundet på Facebook", "medverkat till att skada verksamheten" och varit kritiska mot vissa inom styrelsen.

Det märkliga i detta är att en av de öppet mycket kritiska rösterna i sammanhanget dock inte uteslöts utan fick inbetalningskort för 2013. För att förhindra framtida orosmoment föreslogs en tilläggsparagraf i stadgarna som säger att medlemmar ska uppträda "vänligt och solidariskt, kränkningar, förtal, ryktesspridning eller hotelser, liksom sexistiska, främlingsfientliga eller andra yttranden och handlingar som kränker mänskliga rättigheter, hör inte hemma i förbundet."

För att markera medlemmarnas plats i verksamheten skrevs en ny paragraf i stadgarna in, som ordagrant säger att medlemmar ska vara snälla och solidariska mot andra medlemmar, vilket framför allt handlar om förbundsledningen. I framtiden skall ledande funktioner innehas av det som Förbundsledningen kallar "stabila personer" som förstår att en förtroendefunktion inte är på livstid.

Med andra ord är det undertecknad det syftas på, och som klassas som "instabil".

Skrivningen i stadgarna om att medlemmar skall vara snälla och så vidare, är indirekt samma budskap som många styvbarn upplevt i barndomen. Att bli satt på plats och veta var man hör hemma. Samhällets Styvbarn använder samma metoder som ur den gamla vanvården, där man ska känna tacksamhet för att få vara med.

Eftersom jag är utesluten är det dock en fördel att jag idag öppet kan kritisera Riksförbundet. Faktum är ju att om man skall vara strateg skall man ha koll på sina motståndare. Att utesluta dem är inte det bästa sättet, eftersom de då är utanför alla möjligheter att bli styrda.

Jag är sorgsen över utvecklingen inom den organisation som startades av Kent Sänd för att tillvarata alla utsattas intressen och kamp för upprättelse, och där jag varit med från början. Upprättelsen är delvis nådd genom ersättningsfrågan. Övriga punkter som handlar om upprättelse har strukits av regeringen och finns inte med på Samhället Styvbarns agenda. Att sedan åtskilliga inte kommer att få ersättning för att deras lidanden inte varit stora nog är en sak som ordföranden får hantera under kommande år.

Själv går jag vidare, inte för att jag inte tycker om Samhällets Styvbarn utan för att jag inte tillåts verka inom förbundet - men också för att jag anser att vanvården inte upphörde 1980. Den fortsätter idag och imorgon. Det behövs unga krafter och nya ansikten, demokratiska och platta organisationer för att få med unga människor. I "Röster För Barn" finns de unga krafterna, och där är jag själv bara rådgivare. Jag hoppas att den verksamheten blir avstampet för en ung kamporganisation - inte en byråkratorienterad verksamhet som skall vara vänner med politiker och tjänstemän i deras officiella roller, inte en korridorverksamhet där ordförandes bästa merit är att han är vänlig och trevlig mot maktens utövare; en av politiker och tjänstemän respekterad person och ett bra ansikte utåt. Den bästa ordförande man kan ha, enligt förbundets organisationssekreterare. Samma person sa till mig under min tid som ordförande, att politikerna är inte våra fiender, de är våra medkämpar.

I så fall hade vi aldrig behövs slåss för ersättningsfrågan som vi gjorde.

Av Anne Skåner 14 feb 2013 06:00