Utbildningssystemet slår ner de svagaste redan vid tröskeln

Att studera utan en egen dator är omöjligt idag. På Komvux hade jag en klasskamrat som inte fixade sina studier eftersom han inte hade någon dator. Enligt beslut från rektorn bars datorerna ner i källaren. De var för gamla. Ja, kanske var de gamla, men de fungerade. Gymnasieeleverna fick lånelaptops av skolan, medan Komvux blev utan datorer helt. Om klasskamraten som hoppade av sa läraren bara "Han var väl inte studiemotiverad" och ryckte på axlarna.

Jag satt nästan ett helt år bredvid min klasskamrat och kan intyga att han var mycket studieinriktad. Det hände att han ringde eller messade kring skolarbetet på kvällar och helger, och vi hade ett väldigt bra samarbete. Men i en klass på nästan tjugofem elever med datorer, så tär det att vara den som sitter med papper och penna. Uppgifterna ska numera hämtas på skolornas webbportal och lämnas in där digitalt. Informationssök sker med datorer, arbeten skrivs ned med datorer och de som fortfarande hänvisar till uppslagsböcker och gratis datorer på biblioteken pratar mer än de vet om dagens utbildningssystem. Det är orimligt att ha en dator i en annan del av samhället än på den plats där undervisningen sker, det är uppenbart för den som är insatt i hur det fungerar.

Det fanns någon eldsjäl till lärare som försökte hjälpa min klasskamrat så gott det gick, men vad ska en lärare göra med en klass med så olika studiesituationer? Det blir svårhanterat och trögt. Kanske är det frustrationen som får lärarna att lägga anklagelsen om "icke studiemotiverad" på den ensamma elevens axlar. Men det är också mycket nonchalant mot en människas ansträngningar och förhoppningar att ta sig ur arbetslösheten och fattigdomens träsk.

Välfärdsamhället är gott för somliga, medan andra inte kan klara sig trots stora ansträngningar. Då återstår bara ett förnedrande försörjningsstöd.

En utbildning är en ekonomisk satsning med att ta studielån och sätta sig i skuld och få ett värre utgångsläge än när man började, om man inte klarar av studierna. Det är en stor risktagning i en redan mycket ansträngd ekonomi. Och som här slutade med en förnedrande kommentar och en axelryckning, och så var den eleven glömd och borta ur statistiken. Men hans nederlag, den enskilde människans ännu en gång knäckta självförtroende och ekonomi, är inte glömd. Den kommer att sitta som en reva i hjärtat på en redan trasig situation som permanentas av att utbildningssystemet ser ut som det gör. Ett utbildningssystem som stoppar de svagaste, och de som behöver utbildningen bäst redan på tröskeln till förhoppningarna om att en ljusare framtid skall öppnas med utbildningsdörren. En förhoppning om att utbildningen skall leda till en riktig anställning med en riktig lön som går att leva ett anständigt liv på. Idag med faser och steg i arbetslöshetsförsäkringen där en mycket stor andel går utan ersättning återstår bara försörjningsstöd som ligger på samma nivå som på åttiotalet. Förnedringen och hopplösheten sätter djupa spår och skapar en grupp förtvivlande människor som liknar trettiotalets depression.

Människor krymper där de skall växa, när utbildningspolitiken låser fast människor i utanförskapets träskland för gott.

Men för att återgå till vad som händer i skolsalen, i föreläsningssalarna där människor krymper i stället för växer under oförståelsens kommentarer och bemötande som slår mot de sämst ställda. Där utbildningspolitiken låser fast människor i utanförskapets träskland för gott. Det är exakt så här klassklyftorna inte bara syns, utan permanentas, så att människor aldrig kan arbeta sig upp från arbetslöshet, dålig utbildning och dålig självkänsla och medföljande urusel ekonomi. Rasism heter det när man stänger ute människor på grund av etnicitet. Men vad det heter när man stänger ute människor på grund av ekonomi? Jag saknar det ordet, det som skulle beskriva en hel grupps utsatthet!

Jämställdheten hotas när studierna hänger på att någon anhörig är med och betalar.

En elev kan vara mycket kompetent, mycket studieinriktad och motiverad och ändå duka under, därför att systemet bygger på att pengarna skall komma från något mer håll, annars går det inte. En elev behöver föräldrar som kompletterar CSN, eller kanske en partner som arbetar med en tillräckligt hög lön för att det skall fungera. Par där båda studerar, eller en är arbetslös medan den andre studerar, får det oerhört kärvt. Därtill bygger systemet på att studenten skall vara en A-människa med hög prestationsnivå, annars går det inte. De som inte klarar tentorna i rätt tid får inget CSN. De står utan inkomst helt eller delvis. Så vad händer med hela den gruppen människor som kanske på grund av svårigheter eller funktionshinder inte klarar den snabba takten utan är kvar på exempelvis grundvux i flera år, eller som hänger efter med tentorna? Då stryps mynten i plånboken direkt, och den högpresterande eleven skall vända slantar tills det inte går längre. Vad händer med människor som har ADHD, dyslexi eller är svagbegåvade? Vad händer med människor som är stresskänsliga och som inte har den ekonomiska tryggheten på annat ställe än CSN? De riskerar att slås ut mycket fort. Och ofta är det kvinnor eller ungdomar till ensamstående föräldrar som drabbas. I det Sverige där vi talar så mycket om jämställdhet, syns ojämlikheten redan i skolan.

Bredvid mig under en föreläsning sitter en ung tjej och säger att i julklapp önskade hon sig en gård i första hand, därefter en bil och sedan en häst. Kläderna är märkessportkläder. När fakturan på böckerna kommer ger hon den till sin pappa som gärna hjälper till. En annan ung tjej i gruppen pustar och utbrister att tjejen har tur. Hennes mamma kan inte betala och böckerna är så dyra att de äter upp en stor del av CSN-lånet. "Hade jag inte bott hemma hade jag inte fixat det", utbrister hon. En ny bok kostar cirka 700 kronor, en begagnad 500 kronor och på en som är så sönderläst och understruken att den är svårläst är priset nere på 400 spänn. Det är stora pengar för den som knappt har råd med 400 kronor till busskortet. På Blekinge Tekniska Högskola finns en satsning på fria tågresor för de studenter som åker med Kustpilen. En kanongrej för dem som kan utnyttja det. Fler sådana satsningar behövs om inte klassamhället återigen helt och hållet ska avgöra vem som har råd att studera och vem som inte har det.

Ett nytt studiestödssystem behövs som är reformerat både i tid och ekonomi, och därtill rejäla satsningar på billiga fungerande kommunikationer för studenter.

Ett rejält höjt CSN-bidrag är vad som hade gjort skillnad. En student behöver en trygg tillvaro med tillgång av adekvat studiematerial och bra mat för att klara de höga krav som ställs idag, när studietakten är hög och allt mer läggs ut på eget informationsinhämtande. Det behövs en reform som skapar ekonomiska förutsättningar även för dem som halkar efter och som behöver fler år än regelverket säger för sina studier. I annat fall gjuter vi ännu en gång ett klassamhälle där en stor grupp människor aldrig kommer in genom dörren till att bli självförsörjande, och det kommer samhället att förlora stort på!

Av Lohla-Marie De Bie 04 feb 2013 06:00