Om fylla - år, alltså

Jag sitter här och bläddrar i den nya årsalmanackan. Solens upp- och nedgång är alltid av allmänt intresse. Redan nu, den 17 januari, mindre än en månad efter det förskräckliga urtidsmörkret kring jul - har ljuset spottat upp sig och förlängt dagen med 45 minuter. Det tjocka grå moln som hängt över min hembygd och skymt solen det sista året, kan inte längre dölja att det blir ljusare för varje dag. Och kallare...

"Ska du kallare kallare när det blitt blitt", skulle mor Ella bollat in i diskussionen om hon inte fyllt 100 i somras och dessutom avlidit vid 92. Närminnet var slitet men de gamla klyschorna och ordlekarna från före kriget fanns där in i det sista. Då fanns tid för liv, samtal och umgänge, då på den tiden, innan TV och till och med radion stal vår fritid. Idag ser man ofta tre-fyra yngre medmänniskor i livligt samtal sida vid sida på baristans höga caféstolar. Den som närmar sig upptäcker strax att alla talar via sina smarta handsfree med helt andra, fjärran människor än vännerna vid bordet. Detta sagt inte som kritik, mera ett konstaterande: Vad vi nyligen såg som oartighet och ouppmärksamhet numera tillhör vardagens normer. Världen går framåt. Eller kanske den retarderar?

Nu halkade jag allt av dagens text: Fylleri, i betydelsen åldras, fylla jämna år. En sammanfattning:

20-åringen fyller vuxen. Får plötsligt rösta, helst på högern, dom är ballast. Och tar en sväng in på bolaget för att skaffa något lättdrucket så tjejen blir kramgo.

30-åringen fyller gubbe. Ungdomen tog plötsligt slut trots alla sportkläderna från XXL-butiken. Ett par barn har man hunnit alstra med tjejen, som ofta kallas "kärringen" numera.

40-åringen sitter ensam och nyskild i förortstvåan efter för många smygresor till grannfruns sängkammare. Den här helgen har han barnen och försöker därför diska och städa upp lite och panta alla tomglasen.

50-åringen står på livstrappans högsta topp, ett nytt förhållande med några halvvuxna bonusbarn i det överbelånade radhuset komplicerar dock julfirandet. Taxibilarna snurrar omkring, lastade med paketer av många slag mellan alla barnen i de förra familjerna i olika stadsdelar. Lite jäktigt men plastföräldrarna utbyter en konjagare i smyg vid varje stopp och fryntligheten och julefriden breder ut sig.

60-åringen har upptäckt att motion kan förlänga livets långa och tåligt burna lidande och flåsar miltals med sina gåstavar. Och pustar på gymmet. Somliga glömmer helt sitt åldrande, köper sportbil till arvingarnas förtrytelse eller kör motorcykel dom där tre-fyra veckorna när utetermometern visar plusgrader. Artros och demens har ännu inte ställt till några större bekymmer. Men dom som rekommenderar kardborrknäppning i stället för snörning på skorna, dom visste vad dom talade om. Det knirkar i ryggen och knäna.

70-åringen däremot har redan smakat på små doser av artrit och demens och en herr Alzheimer knackar på dörren. I form av förföriska lockrop från bankirer som lånar ut femtio-, ja kanske hundratusen mot rejäl ockerränta till en långresa till Thailand eller jorden runt. Med det gamla huset som säkerhet. Tja, varför inte resa upp skiten? Barnen kan försörja sig själva och står det noll i bouppteckningen så blir det inga arvstvister.

Vem fan vill fylla 70, förresten? Den sista medvetna födelsedagen kan det faktiskt handla om. Den vill man genomlida i splendid isolation, som tüsken säger. Försöka fatta vad som hände och varför tiden gick så fort. En enkel och värdig sorgeceremoni är vad jag önskar mig om jag skulle bli så urgammal. Tack förresten för allt skoj som råkat hända just mig, 70 eller inte. Eländet försöker jag glömma.

Av Lennart Lundwall 03 feb 2013 06:00