Allmän förskola från två års ålder gynnar inte barnen

En arbetsgrupp inom Socialdemokraterna föreslår allmän förskola från två års ålder TT 22/12. Man motiverar detta med att en stärkt arbetslinje motverkar barnfattigdom och att mer tid i förskolan skulle gynna barnets utveckling. Problemet är att förslaget bidrar till att föräldrar och barn får ännu mindre tid med varandra än vad de har idag, vilket är tvärtemot vad barn i Sverige behöver.

Stat och kommun spelar en väldigt stor roll i vardagen för människor i Sverige. Det offentliga fungerar delvis som en trygghetsgarant men också som en slags grindvakt som avgör hur mycket tid och utrymme som de små gemenskaperna och mellanmänskliga relationerna ges i våra liv. Välfärdsstatens höga skattetryck har under en lång period bidragit till att flytta ansvaret för barnen från föräldrarna till de offentliga.

Som en konsekvens av detta har förskolan gått ifrån att vara ett alternativ bland andra barnomsorgsformer till att bli det enda möjliga valet för de flesta familjer i Sverige. Visst finns det ett värde i en väl fungerande förskola. Men det borde dock vara självklart att en modell inte passar för alla och att just en enda modell inte i alla lägen är bäst för barnen. Det är politikernas uppgift att skapa förutsättningar för familjer att göra de val som passar dem bäst. Föräldraansvaret ska alltid vara centralt i familjepolitiken, och får aldrig åsidosättas i varken jämställdhetens eller arbetslinjens namn.

Tyvärr har dock familjepolitiken blivit ett slagfält för arbetslinjefundamentalister och radikalfeminister som påstår att pedagoger är bättre lämpade att uppfostra barn än vad föräldrar är. Det är hög tid att göra upp med detta synsätt! Istället ska barnperspektivet vara utgångspunkt för en välfungerande familjepolitik. För trots allt vackert tal från de socialliberala, gröna och socialistiska partierna så har detta perspektiv lyst med sin frånvaro i svensk familjepolitikunder lång tid. De liberal-socialistiska partierna tycks mest gapa efter att fler kvinnor ska "säga upp genuskontraktet" och börja arbeta mer.Det pratas om kvalitetstid istället för kvantitetstid och barnen får finna sig i att komma allt längre ner på prioriteringslistan.

Vi unga kristdemokrater vill istället att barnens behov ska sättas i första rummet. Det ansvar som det innebär att vara förälder kräver uppoffringar för både män och kvinnor - detta är både självklart och önskvärt.

Det är dags för en politik som ger familjerna större utrymme att utifrån sin situation prioritera mellan arbetsliv och familj. Vad som står överst på många barns önskelista är mer tid med mamma och pappa. För oss unga kristdemokrater är det en självklarhet att politiken ska skapa möjligheter till detta!

Av Jenny Weimers 25 jan 2013 06:00