Svensson på IKEA

Mellandagarna, den där välkomna och välbehövliga pausen från tämligen upphaussade helger. Mellandagsreor, ett orosmoln på Svenssons himmel, men han tänker "Vi behöver nog inget" och lutar sig behagfullt bakåt i sin fåtölj.

"IKEA" säger fru Svensson, med sin oemotståndligaste röst. Tankarna rusar genom Svensson huvud och som i ett försök att vinna tid, svarar han "Vad sa du älskling?" - "IKEA!"

Bor man i södra delen av Stockholm, så är det IKEA vid Kungens Kurva som gäller. Världens största Ikeavaruhus, 55 200 m² att promenera runt på. Tja, promenera är kanske för mycket sagt, när det snarare gäller att se upp, så att man inte blir nedkörd av kundvagnar, eller nedtrampad av barn som är så uppdämda av överskottsenergi att de far fram likt projektiler på ett slagfält. Svensson mumlar "må vara att det inte var näst största Ikeavaruhuset, som kom på tapeten, Shenyang i Kina med bara 47 000 m²".

Framför IKEA bevittnar Svensson havet av människor, där antingen en kvinna eller man greppat en kärra, tre, fyra barn, en mor eller svärmor i släptåg och som på given signal stormas entrén. Plogliknande formation tar varuhuset i besittning, en och annan svär över påkörda anklar och ben, nattsvarta blickar möter de värsta marodörerna. Knappt inne i varuhuset gör föräldrar tappra försök att lämna in sina telningar i lekrummet. Hundratals barn som samtidigt skall lägga sina skor och ytterkläder i en låda, föräldrar och barn förses med identisk stämpel. Mobilnummer lämnas om något av de små gudslånen längtar efter mamma och pappa. Halvvägs upp i rulltrappan börjar de första mobilerna ringa - Emma gråter, Kalle har slagit sig, Oskar bråkar och några incidenter till. När rulltrappan når sitt plan vänder ett antal småbarnsföräldrar och åker ner till bottenplanets lekrum igen, för att ganska snart konstatera att förväxling skett mellan barnens lådor.

Svensson kastar en blick på bottenvåningens kaos och krockar med ett par äldre damer och deras vagn med ett paket värmeljus. Efter en åthutning från damerna styr Svensson stegen efter sin fru, väl medveten om sin bristande orienteringsförmåga i detta virrvarr av människor på världens största jäkla IKEA. Hellre djupt inne och vilse i en skog, vilket skulle vara fasiken så mycket enklare och fridfullare. Alla de små barn som nu hämtats av föräldrar börjar ganska samstämmigt med alla andra småttingar skrika - "Korv, glass, pizza". Frustrerade föräldrar försöker förklara att det finns vid utgångkassorna och att de måste lugna sig.

Vem fan vill lugna sig, tänker Svensson och börjar hojta "Mat, mat, mat" när de så nära håller på att passera restaurangen.

Fru Svensson ger sin make en blick och möts av ett brett leende. Naturligtvis blir det mat och stående i flera tiotalsmeter långa köer finns det gott om tid att både bestämma sig och ångra sig ett antal gånger. Tusentals köttbullar skyfflas rutinmässigt upp på tallrikar i en aldrig sinande kö, hade inte Svensson vrålat fisk, så hade det blivit köttbullar. Ny kö för att betala, ett par tappade brickor lite längre fram som en överförtjust knatte sätter sig i och börjar kalasa på, tills mamma abrupt avbryter det hela. Ny kö, man måst ju ha dryck och till sist en stunds paus vid ett bord intill en gång. Där Svensson ganska snart blir tacklad av en kundvagn, när han skall skära i sin fiskfilé, som naturligtvis landar på brickan i all sin remouladsås.

IKEA-äventyret fortsätter våning för våning och äntligen så befinner sig Svensson på bottenvåningen med en labyrint av gångar framför sig. Ett helvetiskt virrvarr, där Svensson i fruns släptåg tvingas följa med pilar markerade gångvägar. Häftiga inbromsningar med vagnar, gamla tanter som tvärnitar och småpratar i blockerad gång. Inga flyktvägar, bara med näst intill hängivet tålamod, stapplar han fram, tills han ser kassorna. "Fyndet älskling, måste kolla fyndet", säger fru Svensson. I nöd och lust sa prästen!

Jaha... fyndet, en exkursion bland allsköns överblivna och smått skadade attiraljer.

Äntligen kassan, en obeskrivlig kö, där folk tycks ha all tid till sitt förfogande för allt från klagomål till sociala problem. Svensson betalar, för vad vet han inte, men i en sista desperationens tanke, så skit samma.

Väl hemma sjunker han ner i sin fåtölj; en djävla Poängfåtölj, fan ta Kamprad!

Av Nils Mohlin 09 jan 2013 06:00