En farlig terapeut

Vikten av att hitta bra terapi kan inte nog understrykas, och att man måste kontrollera så att den är professionell och legitimerad. Hos Socialstyrelsen kan man göra det.

I mina tidigare artiklar har jag beskrivit X vilda framfart, med den långvariga psykiska terror hon utsatte mig för som barn. Hennes tre egna barn har också mått oerhört illa av hennes "behandling".

Av det lilla som kommit mig till kännedom så har alla tre flytt hemmet vid mycket ung ålder. Den äldsta, Jasmine, flyttade till sin mormor vid 14 års ålder. Den andra, Robban, lyckades få plats på ett familjehem vid 16 års ålder. Och den yngsta, Jenny, blev varje helg lämnad helt ensam hemma från ungefär 12 års ålder.

Jasmine sade till mig vid något tillfälle: "Jag har ingen mamma. Möter jag henne på stan så säger jag till kompisen att det där var en kusin."

1994 råkade jag i en stor tidning få syn på en annons där det stod ungefär:

"Kurs i psykoterapi. Har du missbruksproblem? Eller sexuella problem? Välkommen till X samtalskontakt. Tel: xxx-xxxxxx."

Jag trodde knappt på vad jag såg. Hur långt kunde människan gå i sin galenskap? Och vilken ytterligare skada kunde hon ställa till med? Det stod att man kunde beställa hennes handbok om att "finna sitt inre jag". Genom en kusin lyckades jag få tag i den där handboken som var skriven i två delar. Utdrag från handboken:

"Se till att du har det lugnt omkring dig.....bla....sätt dig skönt tillrätta....och ta ur minnet upp ett smärtsamt moment från din barndom.......bla..blablabla....tänk nu och riktigt känn hur ont det gjorde.....

…..bla blablabla...gråt gärna så mycket du vill.....och sen känner du att du lämnar det bakom dig......att det är borta....aldrig har hänt...blabla.....ligg sen skönt och slappna av........blabla....osv...."

Vid den här tiden hade hon en "kille", en manlig vän som jag kallar Lasse, frågat om han fick ringa till mig. Som han sedan sa: "X verkar så konstig, hon minns inget från barndomen fram till 25 års ålder, säger hon. Tänkte att du kanske är nyckeln till lösningen för hennes del."

I början tyckte jag det var rimligt att någon mer fanns som kunde se hur hon betedde sig. Lasse berättade för mig att Jenny lämnades ensam varje helg. Och att han knappt såg de andra barnen.

Han berättade också att X annonserat om grupper hemma hos henne, ledda av henne, "Kurs i Psykoterapi". Att det kom människor dit varje onsdagskväll, vilsna som behövde hjälp. Lasse var mycket bekymrad över detta, eftersom han visste att X själv inte hade någon insikt och aldrig själv sökt någon terapi.

Jag uttryckte också min bestörtning över detta. Vi var båda överens om att hon kunde ställa till med en förfärlig skada på sköra människor som sökte sig dit, i tron om att nu äntligen få hjälp, och dessutom nästan gratis. Han sade att Psykoterapiföreningen flera gånger ringt till henne och frågat vad för slags terapi hon bedrev, vad hon hade för utbildning och så vidare, det vill säga ingen. Och att de hade informerat att "så där får man inte skriva" och att det dessutom inte fanns "kurser" i psykoterapi. Därefter ändrade hon namnet till "självhjälpsgrupp". Och annonserade ett par gånger till.

Efter några veckor ringde Lasse till mig igen för att berätta. Han ville också höra min berättelse så småningom. Jag frågade om hon hade kvar sin onsdagsgrupp. Han svarade: "Nä, det där fick hon ju lägga ner. Det kom ju inga dit till slut. Dom fattade väl hur hon var."

Lasse sa till mig: "Tessie, du måste ju göra nånting! Hon kan ju inte hålla på så här." Jag svarade så lugnt jag kunde: "Jag tar ansvar för mitt liv, hon får ansvara för vad hon gör." Lasse sa "Men VILL du inte hjälpa din egen syster? Du verkar ju vara så klok och du har ju MASSOR av insikter." Mhm?

Lasse pumpade mig på information, hur X hade haft det hemma, om det var någon som varit dum mot henne, och varför hennes egna barn inte ville träffa henne, och så vidare. Jag berättade att jag var ju 12 år yngre, men försökte komma ihåg vissa meningar som pappa skrikit till X, till exempel: "Jag ska kasta dej utför trapporna din jävla kossa!" Lasse blev förstummad. "Sa eran pappa så till X? Det kan ju inte stämma. Hon säger ju själv att inget speciellt hände."

"Så var det i alla fall", sa jag. Han frågade om de där självhjälpshandböckerna. "Varför ger hon ut sånt här skräp?"

"Det får du nog fråga henne om", sa jag. Och så vidare, och så vidare...

Jag fixade Familjerådgivning åt oss nere i N-staden. Minns att jag skakade i hela kroppen av skräck över att möta gärningsmannen kvinnan. Familjerådgivaren var mycket seriös och omtänksam om oss båda.

Tyvärr så spårade allting ur direkt. Så fort jag kom hem igen till min stad så ringde hon upp mig och skrek åt mig att "Men det där har ju aldrig hänt! Det är ju bara dina fantasier! Du har fantiserat ihop allting! JAG har läst böcker jag! Ta och läs lite grann så kanske du förstår lite grann om dej själv. Du är ju sjuk i huvet!" Och så vidare, i samma tröstlösa spår.

Jag skakade och darrade och bara grät och grät. Ringde upp den ambitiösa familjerådgivaren och berättade gråtande vad som hänt. Att hon på nytt hade börjat samma gamla trakasserier mot mig, fast vi båda var vuxna. Att hon ringde gång på gång och telefonhotade mig. Och att jag till en början inte kunde säga ifrån, utan ramlade in i samma gamla mönster av hjälplöshet.

Familjerådgivaren sa: "Tyvärr. Jag tror inte att det där någonsin kommer att fungera. Ni kommer aldrig att mötas. Jag har aldrig tidigare sett två syskon som har så olika förhållningssätt. Ni är ljusår ifrån varandra. Hon lever i en total förnekelse och det stämmer med att hon inte minns sina första 25 år i livet." Familjerådgivaren tog sig verkligen tid och jag fick ofta, ofta ringa på hennes telefontid. Det fanns heller ingen annan att tala med.

Tyvärr började även Lasse att trakassera mig på telefon. Det enda han upprepade var: "Inte ska ni gå till en sån där rådgivning. Dom är ju värdelösa. Tessie, kan du lyssna på mig nu? Kom ner hit till N-staden så ska jag hjälpa dig och X att börja prata med varandra. För det måste ju vara nåt fel på dig. Hon har väl inte GJORT dig nånting heller? Vad menar du att det skulle vara då? Nähä, det där har du fantiserat ihop! Vill du henne ILLA på nåt vis, va?" Och så vidare, i samma spår, och jag förstod ingenting.

Långt senare kom jag och min kusin på att han också troligen var skadad. Ibland när han ringde mig så var han Lasse 1. Och ibland Lasse 2. De två personligheterna förnekade gång på gång vad den ena sagt, och så vidare.

Jag fick veta att X blivit fullkomligt ursinnig när jag hade berättat för Lasse att bandet fanns. Lasse krävde av mig att jag skulle skicka ner bandet till honom. Både Lasse och X förnekade bestämt att bandet överhuvudtaget existerade.

Min kusin hjälpte mig mycket det där värsta året. Upprepade gånger ringde hon upp Lasse och sa: "Jag har ju hört bandet. Det är bland det mest otäcka jag hört i hela mitt liv. Hur kan det då inte finnas, menar du?" I alla fall så var det tre år av trakasserier från dom båda, mest på telefon. Och hotelserna: "Vi vet nog var du bor." Till slut kunde jag lugnt säga till dem varje gång att jag inte ville ha något med dom att göra och att dom gärna för min del fick dra åt helvete. Och lade på luren.

Till slut gav de opp. Lasse och X skildes. En sista gång hörde jag ifrån Lasse strax efter: "Ja, Tessie, hela tiden hade du rätt, jag borde ha lyssnat på dig."

Av Therese Andersson 27 dec 2012 00:00