Faran med bidragsberoende arbetsgivare

För ett par veckor sedan skrev jag en artikel om det meningslösa med anställningsstöd till långtidsarbetslösa när ledande politiker gör allt för att smutskasta och sprida fördomar om denna grupp. Jag utlovade då en ytterligare artikel om faran med att göra arbetsgivare bidragsberoende, som jag nu publicerar här.

I det senaste numret av tidningen Hotellrevyn har detta problem äntligen börjat belysas. I artikeln får man veta att i hotell- och restaurangbranschen har cirka 10 procent av personalen någon typ av anställningsstöd. I en bransch där det redan är ett stort problem att många anställningar är så kallat korta osäkra anställningar, späs detta på ännu mer när arbetsgivarna för att klara sin budget anställer folk som är bidragsberättigade. Risken är således stor att dessa anställningar upphör när den anställde inte längre är berättigad till bidraget och en ny anställd som är berättigad till bidrag tas in i stället. Av artikeln framgår inte hur många som har regelrätta praktikplatser inom denna bransch eftersom att det i dessa fall inte är något anställningsförhållande mellan arbetsgivaren och den som arbetar. För praktikanter betalar inte arbetsgivarna någon lön alls utan skattebetalarna står till 100 procent för försörjningen för praktikanten. Hotell- och restaurangfacket räknar med att lönesubventionen bara för denna bransch uppgår till mellan 1,4-2,3 miljarder av en total lönekostnad för branschen på cirka 30 miljarder. Av artikeln framgår det att en del framför allt mindre caféer och restauranger endast har anställda som är berättigade till olika typer av stöd.

Hur ser det då ut i andra branscher? Jag har bekanta i mitt stora nätverk som jobbat med olika varianter av anställningsstöd inom rut- och rotföretag, handel, logistik, taxi, tvätteribranschen och givetvis den ovan nämnda hotell- och restaurangbranschen. Inom handel och restaurang är dock praktikantlösningen vanligast, det vill säga att Arbetsförmedlingen håller med gratis personal som skattebetalarna står för försörjningen för till 100 procent.

De senaste åren har det som kallas för sociala företag börjat att etablera sig mer och mer runt om i landet. Den som startar ett socialt företag är berättigat till bidrag och mycket fördelaktiga lån från ESF Europeiska Socialfonden. Tanken med sociala företag är att de ska återinvestera vinsterna i verksamheten och att minst 30 procent av de anställda ska vara funktionshindrade som är berättigade till lönebidrag. Tyvärr går vi mot en utveckling där endast de som äger företaget inte är funktionshindrade och 30 procent av personalen är lönebidragare medan resten av de anställda är personer i fas 3, där arbetsgivaren inte bara får gratis personal som skattebetalarna betalar uppehället för utan dessutom ger arbetsgivaren ett bidrag på nästan 5 000 kronor i månaden per person. Av någon oförklarlig anledning så ser arbetsförmedlingen helt genom fingrarna när sociala företag använder "fas 3-are" som en del av personalstyrkan.

Det finns en djungel av olika bidrag en arbetsgivare kan få nystartsjobb ger bidrag motsvarande arbetsgivaravgiften gånger två SAS 85 procent av lönen, dock max 890 kronor per dag, FSAS, samma som SAS fast ett handledarstöd på 150 kronor per dag utöver det övriga bidraget, lönebidrag storleken beror på arbetarens grad av funktionshinder instegsjobb liknande regler som SAS men gäller bara nyanlända invandrare och OSA liknande regler som lönebidrag. Jag har säkert glömt någon variant av anställningsstöd, för som sagt - det är en djungel. Flera av dessa stöd kan avlösa varandra så att arbetsgivarna i många år belastar skattebetalarna med en stor del av lönekostnaden.

Förutom dessa stöd finns möjlighet att få praktikanter och fas 3. I dessa fall råder inget anställningsförhållande men arbetsgivaren får en gratis hjälpreda och kontrollen på om denna utnyttjas som om det vore en ordinarie personal är mycket bristfällig. När det gäller fas 3-aren får arbetsgivaren som sagt dessutom ett bidrag på nästan 5 000 kronor i månaden.

Många talar om att det i framtiden kommer att bli arbetskraftsbrist när vi får många vårdkrävande äldre. Vad händer om det blir arbetskraftbrist med de företag som vant sig vid så stora subventioner från staten? Hur många restauranger, rot- och rutföretag samt butiker kommer att se kraftigt minskade vinster när de måste stå för personalkostnaden själva? För inte lär staten fortsätta att betala ut bidrag om andra branscher behöver personal och arbetslösheten sjunker.

Nej, vi måste rensa i denna djungel. Jag anser att de gamla beredskapsjobben på sex månader med rätt till nya a-kassedagar återinförs. För ungdomar och invandrare ska beredskapsjobben vara på 12 månader så att de kommer in i trygghetssystemen. Lönebidrag och beredskapsjobb ska vara de enda subventionerade jobb som finns. När det gäller lönebidragsjobben måste det vara bättre kontroll på att de som får sådana anställningar verkligen har ett funktionshinder och när det gäller beredskapsjobben ska det vara AF som förmedlar. Om den som AF föreslår till ett beredskapsjobb inte duger åt arbetsgivaren får helt enkelt arbetsgivaren anställa någon annan men med full lön utan bidrag från skattebetalarna. Fas 3 måste avskaffas snarast möjligt - det finns starka indikationer på att denna åtgärd antingen lett till fusk från arbetsgivare som utnyttjar dessa som gratis personal eller att total meningslös hittepåverksamhet för att snika åt sig bidragen har startats. Vanlig praktik ska endast vara tillåten som del av en utbildning.

I längden kan vi inte ha företag i landet som är helt beroende av att skattebetalarna avlönar deras personal.

Av Susanna Svensson 19 dec 2012 06:00