Sverigedemokraternas ideologi saknar vetenskaplig grund

Häromdagen såg jag filmen, "A Royal Affair", med Mads Mikkelsen i en av huvudrollerna. Det är en sann historia som handlar om Danmarks konvertering från religiös till sekulär stat i Upplysningstidens Europa, alltså på 1700-talet. Det är kampen mellan två krafter i samhället där den ena vill fortsätta att basera lagar och förordningar på religionen, medan den andra vill låta naturvetenskapen och människans förnuft styra.

Om makthavare i Sverige idag, 2012, hävdar saker som inte går att bevisa vetenskapligt kan de säkert fortfarande få med sig många i samhället. Vidskeplighet finns absolut fortfarande, fördomar är ett slags vidskeplighet. Om till exempel ett riksdagsparti i Sverige idag, hävdar, trots att representanter för vetenskapen vid svenska universitet inte kan bekräfta det, att ”de flesta människor primärt identifierar sig med andra individer som påminner om en själv och att de flesta människor har lättare att visa solidaritet och empati med individer som man upplever är en del av samma gemenskap som man själv tillhör”, riskerar man att hamna i en sådan situation.

Häpnadsväckande nog är vi just där idag, var trettonde vuxen person som du möter på gatan idag säger sig sympatisera med Sverigedemokraterna, ett parti som tror på en ”nedärvd essens”, med just den innebörden som jag citerar i förra stycket.

Jag bad några professorer vid svenska universitet kommentera hur de ser på begreppet ”nedärvd essens” och på vad Sverigedemokraterna skriver i sitt "Principprogram" under rubriken ”Sverigedemokraterna och människan”.

Professor emeritus i genetik vid Lunds Universitet, Bengt Olle Bengtsson, svarade så här:

”Den del av SDs principprogram jag läst försöker uppenbart verka rationell och rimlig, helst vetenskapligt argumenterad. Då är det som sägs om att människan har en ’nedärvd essens’ mycket märkligt. Så vitt jag vet är tankar om essenser borta ur all seriös vetenskap sedan årtionden. Inom genetiken har jag aldrig sett ett sådant uttryck, åtminstone inte under efterkrigstiden.”

Professor i kulturantropologi vid Uppsala Universitet, Jan Åke Alvarsson, svarade på samma fråga från mig:

”Det var ett intressant sammelsurium av åsikter om människan som detta partiprogram visar upp. En del är givetvis helt korrekt, som att människan har ett behov av en grupp, en tillhörighet, att det finns ’anlag’ för att skapa kultur. Annat är däremot vinklat på ett försåtligt sätt, som att det skulle finnas ett behov av att ’identifiera sig med människor som påminner om en själv’ – detta är ju en fullständig misstolkning av kausaliteten, eftersom den grupp vi hamnar i när vi föds eller enkultureras in i blir ’vår’ oavsett hur individerna där ser ut.”

Professor i socialantropologi vid Stockholms Universitet, Gudrun Dahl, svarade också på min fråga:

”Jag skulle inte tro att det är sant att man genetiskt nödvändigtvis har en preferens för andra som är lika en själv rasligt, kulturellt och socialt: hur skulle det i så fall kunna bevisas vetenskapligt? Det skulle förmodligen inte ens vara gynnsamt ur evolutionär synpunkt om man t.ex. helst gifte sig med sina likar eftersom genblandning ger större adaptiv flexibilitet.”

Professor i internationell migration och etniska relationer, vid Stockholms Universitet, Erik Olsson:

"Jag vet inte om det går att slå fast att människan har ett nedärvt behov av att tillhöra en social gemenskap. Jag tror inte det. Men man kanske kan slå fast att människan existerar som en social varelse i total enskildhet kan hon inte vara människa för andra än sig själv och då formas hon också i hög grad av det sociala samspelet. Att detta skulle innebära att hon lättare visar solidaritet och empati för dem som påminner om en själv är ju i sig ett ganska intetsägande antagande. För det första vet jag inte om det har något stöd i vare sig vetenskap eller empirin. Jag vet inte om t ex högerhänta föredrar varandra framför vänsterhänta, rödhåriga varandra framför blonda, de som är långa, varandra före dem som är korta ... För det andra avgörs ju vad som uppfattas som lika och olika just i det sociala spelet. Det jag själv uppfattar mig som delas nödvändigtvis inte av andra utan det förhandlar vi fram eller blir tillsagda att tycka/tro. Dessutom har betydelsen av sådana egenskaper en tendens att förändras beroende på sammanhang. Tyvärr ingår ju rasismen i detta spel och försöker få medborgarna att tro att vissa egenskaper är omutliga och nedärvda samt att detta är av väsentlig betydelse för att ett samhälle ska fungera. Trams."

Det här är citat ur de fyra svar jag hittills fått på min fråga till sju professorer i ämnena genetik, social- och kulturantropologi respektive kognitiv neurovetenskap, om hur de från vetenskapligt perspektiv vill kommentera Sverigedemokraternas grundläggande ideologi, så som den beskrivs i partiets Principprogram. Ännu framstår den alltså som partiets eget påhitt, utan förankring i vetenskapen. Stycket ”Sverigedemokraterna och människan” i partiets Principprogram innehåller i själva verket flera uttryck för vad Sverigedemokraterna, i motsats till resten av samhället, ”tror” och ”menar” om hur människan fungerar. Sverigedemokraterna försöker, 250 år efter att naturvetenskapen började erövra mark från religiös tro och vidskepelse, vrida tillbaka klockan. Slugt undviker man en annars uppenbar anklagelse om rasism genom att hävda att alla folk är främlingsfientliga gentemot de som inte liknar dem själva och att det ligger i människans natur.

Personligen uppfattar jag att främlingsfientlighet är något som finns på alla nivåer i samhället och inte har det minsta att göra med hur man ser ut. Det är vi och ”de som bor i det andra hyreshuset”, vi och ”de som bor på andra sidan vägen”, vi och ”de som går i den andra skolan”, vi och ”de som bor i den andra byn”, vi och ”de som håller på det andra laget” etc, etc. Grunden till ”vi och de”-beteendet är antagligen det som professor Alvarsson ovan hänvisar till som människans behov av att tillhöra en grupp. Beviset för att det är så - och inte som Sverigedemokraterna tror, att vi ärver empati och solidaritet gentemot vissa men inte andra – är kanske, att man så fort man får vänner bland några av ”de andra”, inser att de är likadana som en själv.

Uppdateringar av artikeln kan komma.

Av Carl Olof Schlyter 10 dec 2012 13:43