Lyft din blick

Det är december och vi har firat första advent. Jag sitter och kurar ihop mig lite över kylan som så gärna vill ta sig in genom fönsterna som inte är helt täta. För att hålla det hårda och kalla ute tänder jag värmeljus i alla hörn, och låter den stora gula katten krypa upp i knät.

Det är stilla ute, och långt borta är stormarknadens stressiga julmusik som kommer någonstans från ovan.

Där jag nu sitter hade jag hoppats att saker blivit annorlunda, men det blev som det blev. Barns anklagan om varför jag gjort så och inte så, om sorg och besvikelser men också om lite glädje fyller mig i denna månad då alla ska visa kärlek och omtanke.

Kärleken och omtanken har blivit till en klyscha där alla på gatan går med mobilen i högsta hugg, blicken tittar tomt framåt utan faktiskt fokus, och omtanken om den bredvid landar i en liten knuff då stegen framför är för långsamma.

Jag finner fortfarande glädje i det spontana möten man upplever om man lyfter blicken, för är det inte i nuet som allt är viktigt? Sedan kan det kvitta om månaden är december eller mars. Ett av mina mest underbara möten var med en kvinna som gick med sin rollator en skön sommardag och stannade mig i farten när mina steg redan var förbi henne. Hon hade så mycket att berätta och hon avslutade med att säga till mig att aldrig göra mig av med den kärlek jag utstrålade. Jag har tänkt på henne många gånger när livet varit hårt och mina mungipor pekat neråt.

Som denna kväll, när anklagelserna regnat ner som underkylt regn, tänker jag på den lilla damen som skulle bli 90 år dagen efter, och jag tänker på hennes varma ord.

December månad och barnen vet snart inte varför julen firas. Önskelistorna är långa och den genuina medmänskligheten har gömt sig under snötäcket. Jag önskar vi kan bli mer närvarande och uppskatta stunden som är nu och som aldrig mer kommer igen.

Kanske låter mina ord töntiga och naiva, men inte värre än orden min 13-åring sa häromdagen när vi vandrade hem över åkern: "Jag tror inte världen finns om 100 år." Vart är vi på väg om inte nästa generation har en framtidstro?

Livet är vad det är med sorger och glädjeämnen. Vi lever, uthärdar och älskar i ett kaos som till sist hamnar i stillheten, så lyft blicken och se dig om, för du vet aldrig vad stunden kan ge av glädje, optimism och förbandsmaterial för själen som du kan ta med dig längre fram.

Av Birgitta Stiefler 06 dec 2012 06:00