En poet går i land

Blubb.

"Loss märseboliner och bramskot, hal upp i brassarna, fira märsefallen!" - eller något sådant, var de sista ord jag hörde innan jag föll i det iskalla vattnet och kände sjögräset girigt och utan pardon gripa tag om mina hjälplösa lemmar, innan jag såg tillvaron gå till botten med man och allt.

Nu sköljer vågorna över mina nerkylda ben och en irriterad krabba ilar tätt förbi mitt ansikte medan jag långsamt vaknar upp och inser att min förlisning är definitiv. Skeppet har gått till botten och den olycklige skepparens besättning likaså. "Ut och gör loss klyfvaren!" vrålade andre styrman innan han fick bommen i skallen och gaffelapan snattrande hoppade upp i masten, och jag sörjer dem vemodigt ur det tomrum som omger mig.

I det totala stiltje som brukar inträda efter en häftig storm ter sig nämligen allt till en början alldeles tyst, och min första tanke är att jag faktiskt inte länge är, eller finns alls. Att jag helt enkelt befinner mig på andra sidan det jordiska, har trillat av masten som en skjuten skeppspapegoja, kanske hamnat i Bermudatriangeln eller något annat otrevligt och lite skrämmande.

Det är slut med den gamle Poeten tänker jag. Han gjorde vad han kunde för att slå sig fram i den stenhårda konkurrensen på de sju haven. Bland hajar och illvilliga kaptener, lockade av stulet guld och drömmar om Eldorado eller ett oändligt Ullared förde han oförtrutet kampen för sin existens. Men nu är det alltså över och ljuset slocknar i slutet av den grusiga tunneln medan strupen blir allt torrare och luften blir allt tyngre att andas...

Men något gör att jag försöker resa mig. Med ett uppbådande av mina sista krafter tar jag mig upp på knä, och inser då att tystnaden faktiskt bara är ett resultat av att mina öron är fulla av vatten, så jag ruskar intensivt på huvudet. Medan tångräkor, sjögurkor och annat intressant trillar ut ur mitt huvud hör jag åter verklighetens bröl i fjärran och inser att allt kanske inte är förlorat ändå.

Armar och händer börjar återfå sin forna kraft och trevar sig fram i mörkret varvid jag till min fasa upptäcker att en stor bläckfisk satt sig fast på mitt huvud, och en förtvivlad kamp tar vid. "Ligg ut och gör loss", vrålar jag i falsett medan jag kastas omkring av det ursinniga djuret tills jag lyckas få grepp om hjässan på besten och drar för allt vad jag är värd.

Till svar viskar han hest ett "Brassa och toppa!" varefter det dödliga greppet lossar och jag faller utmattad på rygg med odjuret i ett stadigt grepp i mina båda händer. Jag gör allt för att hålla det på avstånd medan jag skräckslaget öppnar ögonen, beredd på att få se mitt helvete i ögonen på allvar...

Märkligt nog ser jag rakt ut genom mitt sovrumsfönster och inser efter en stunds inre arbete och stilla kontemplation att jag håller nattmössan i ett krampaktigt grepp med båda händerna. Sakta återfår jag vett nåja och sans och ser ner på mina blöta ben, samt inser att glaset med vatten jag brukar ha bredvid sängen fallit ner i densamma, varvid innehållet farit ut och blötat ner lakanen alldeles oerhört.

Medan förste styrman i dödsångest vrålade "Hissa bramstängerna" och "Räck lofvarts märsebrassar, klara vid märsefallen" och undergången kom allt närmare välte jag troligen vattenglaset med foten och illusionen blev total. När skeppet sjönk försökte jag förtvivlat vrida mig ur nattskjortesjögräsets grepp och kröp allt längre upp i nattmössan varvid jag fastnade och fick svårt att både se och andas vid uppvaknandet.

Fy, en sådan natt. Jag tror jag ska leta upp Kapten Morgan för en stunds terapi ikväll.

På darriga ben, ovana vid fastlandets solida grund vacklar jag inte så lite uppjagad ut i mässen. Hoppas kaffet inte har blivit fuktigt för jag behöver ett par rejäla koppar.

Afdelt manskap - i märsarna! Och ha en bra dag, landkrabbor.

Av Solsken 28 nov 2012 06:00