Obudgeterad soppkökspolitik utan agenda och växtkraft

I ett land där medborgarengagemanget förpassats till "Facebook och Twitter", och där politikens huvudsakliga uppgift är att etablera specifika soppkök till allt och alla, i sådan samhällsmiljö görs över hälften av befolkningen till vana soppätare.

Någon självrenande politik som ökar oberoendet av staten och samtidigt stärker hela landets konkurrenskraft för alla våra näringar, är för tillfället bara en ickefråga i Riksdagens korridorer.

Moderaten Per Schlingman pekar på: "borgerligheten bör inse värdet av en stark stat". Outtalat tangerar han upphovet för Alliansens krisskapande, då han i samma kontext understryker vikten av starka statliga instutitioner som kan hantera krissituationer.

Oron kan inte inte gälla hot utifrån, utan resultatet av en växande samhällskris som bygger på en strukturomvandling för det civila samhället i första hand. Alltså inte den svenska omvandling som är traditionell med ökad produktivitet.

Tyskland och Storbritannien, två av Europas största ekonomier, har öppet registrerat de inhemska farhågorna, genom att reducera de sociala processer som via bidrag ytterligare kan minska ländernas totala produktivitet och välfärd.

Dessa åtgärder är inget som är aktuellt för vårt land, utan i de flesta delar av landet är de jobbförstörande politiska krafterna starkare än de motsatta. Mest i ögonfallande är den kortsiktiga regionalpolitiska stödformen, som är underställd Migrationsverket. Den undantränger de transfereringar som skulle skapa en betydligt starkare marknadsmässig tillväxt i hela landet och som dessutom skulle skapat starkare välfärd på kortare tid.

Bara löneutgifterna för Migrationsverket bör ligga betydligt över 1,25 miljarder per år 3 300 anställda 2012*. Alla andra kringkostnader är och kommer förbli lika oöverskådliga som regionalpolitikens dito.

Man behöver inte vara nationalekonom för att inse varför landets flesta kommuner under decennier blivit brandskattade på kvalificerad arbetskraft. Det regionalpolitiska målet har varit att "människor skall ha rätt att leva var de vill i landet på en jämbördig välståndsnivå". Framgången för konceptet har varit överskådligt, då effekten när det gäller tillväxtmål i det närmaste varit obefintligt.

Däremot har samhällskostnaderna varit som allt annat; oöverskådliga. Att jämnt kunna fördela inkomster via transfereringar har alla regeringar klarat av, men belöningseffekter har därmed uteblivit då man sällan ute i landet upplevt sambandet mellan hög produktion och hög levnadsstandard. Undantaget är gruvindustrin. Oöverskådligt, undertecknad har medvetet bortsett från kommunalskatterna i sammanhanget.

Är det inte i denna haltande arbetsmarknadspolitiska miljö som bland andra statsminister Fredrik Reinfeldt åsyftat då han uttrycker: "Vår idé för Sverige är att fler i vårt land ska känna att här finns en plats för dem"?

Plats finns, men vilka nya lösningar och tillväxtmål finns för landets immigranter då de bosätter sig utanför storstadsregionerna? Så gott som inga, då inte ens den svensktalande landsortsbefolkningen med betydligt bättre skolunderbyggnad är efterfrågad. Alliansens kärna "arbetslinjen" syns inte fungera regionalt, då det gäller utlokalisering av potentiellt socialt kapital i annat fall än då det gäller anställningar till förläggningarna, resp tre-stegs transfereringar mellan stat, bidragstagare och lokala ICA-handlare.

Dessa misslyckade transfereningar skapar nu bristningsgränser för storstadsregionerna, då även de nytillkomna flyr från sitt "tillfälliga landsortsboende" och adderar tydligt arbetslöshetssiffrorna. Bara i Stockholm landets största arbetsmarknad, företräder de utrikesfödda 53 procent av de arbetslösa AF:s siffror från i somras.

Den ickefungerande "arbetslinjen" betyder i princip ett politiskt resonemang på högre nivå, vilket enbart skapar riktiga jobb för högskoleutbildade. Landets expansion av statliga instutitioner slukar redan de flesta utan direkta krav för samhällsnyttan.

"Soppkökspolitiken" avspeglar sig även tydligt i alla sänkta punktskatter för att stimulera nyetableringar och stasfinansierad högteknologisk forskning, vilket om man bara ser till siffrorna för kemi- och läkemedelsbranschen näppeligen fungerar. Handelsnettot för kemiindustrin låg 2011 på minussiffror.

Svensk forskning är numera en global akademi, som bara synes svensk då det gäller skattefinansieringen av högavlönade tjänstemän i branschen. Om någon i sin vildaste fantasi tror att den utdöende landsbyggden skall räddas av svensk industriell forskning med hjälp av outbildad utländsk arbetskraft bör följande siffror avfärda villfarelsen.

2005 nystartades 45 000 svenska företag, av dessa var bara cirka 50 forskningsrelaterade, med patentbaserade lösningar framtagna via högskola eller forskningsinstitut. Som belöning utgick nästkommande år cirka 27,5 miljader kronor**, som tack för "forskning" till universitet, högskolor och offentliga verk.

I dag försörjer vi nästan 25 000 högavlönade, trots att 4/5-delar av alla patentansökningar lämnas in av innovatörer utan högskoleanknytning? Bör Charlotte Brogren, generaldirektör för Vinnova bara oroa sig då de stora företagen inte längre ökar sina forskningsinvesteringar i Sverige? Borde hon inte oroa sig för skattebetalarnas tålamod och för sitt jobb i första hand?

Det är inte bara Alliansen som saknar insikt då det gäller forskning och dess resultat. Stefan Löfven s uttryckte i sitt sommartal att vi ska tillbaka till full sysselsättning, vägen dit, går genom utbildning, forskning, innovationer och samarbeten mellan näringsliv...

Av konkreta förslag eller någon oro för landsbyggden hördes inget, men desto mer gällande storstadsregionernas förlust av forsknings- och utvecklingsföretag.

Löfvens alldeles egen "soppkökspress", S-tidningarna, kräver av Pressnämnden ökat stöd för att överleva. För att få detta pressstöd måste en dagstidning ha minst 55 procent unikt material och en viss upplaga. Hur många svenska dagstidningar är unika för dess läsare? Det enda unika är att bevakningen av A-kassans nivåer, alltid är överställda kritisk granskning gällande forskning och regionalpolitik då det lokala styret innehas av medlöpare.

Statsminister Reinfeldt har varit i Burma, ett land med tvångsarbete, kanske det enda incitament som kan lösa svensk arbetsmarknad och infrastruktur samt bredda finansieringsvägarna för utveckling av hela landet.***

Tänk om - tänk nytt, konstruktivt! Eller är innebörden av entrepenörskapspolitik för komplicerat för soppkökspolitiker?




*Medianlönen för tjänstemän 20111 var 32 000 kronor i månaden.
**Siffrorna för svensk forskning är från dels "Vetenskapsrådets" redovisning 2010, samt debattartiklar i "Ny Teknik".
***Tvångsarbetet gäller givetvis enbart politikerna!

Av Leif E Ström 20 nov 2012 06:00