Söder Själar 42

22. s l u t s p e l fortsätter

Staden hörs så tydligt. Dess doft av överdåd och plötslig död gör henne nervös. Parasollet är så stilla och hon ser Lars frånvaro och Simons lugna andhämtning.
"Förlåt. Jag pratar så mycket. Allt är så hemskt. Vi kan nog inte riktigt förstå."
"Jo. Jag förstår. Icke desto mindre bör vi avvakta." Hon ser Lars uppmärksamma blick och Simons förväntansfulla hållning, men Lars sjunker tillbaka i frånvaro och Simon ler och säger - men mest på ret, verkar det som - tar han ingenting på allvar?: "Det är aldrig fel att visa omtanke."
"I nuvarande situation är det fel, käre Simon."
"Det kan aldrig vara fel."
Lars sträcker på sig i hela sin längd som för att understryka det auktoritativa. Simon ser med samma förväntan på honom; vad är det som är så roligt?
"Den situation vi nu står inför är unik; en man av sällsynt resning har gått bort; hans yngste son har alldeles nyligen mottagit det tragiska beskedet; jag är övertygad, helt övertygad om att han - om han verkligen önskar det - alldeles säkert själv tar initiativet till ett närmande; det har han från sin far; det är jag fast övertygad om; det vore att både göra våld på faderns minne - liksom på hans efterkommande - att vara framfusig. Initiativet är hans; måste vara hans."
Lena vill resa sig och jubla men samtidigt vet hon - där inne - att han bara pladdrar, men kan inte begripa för allt i världen varför. Man lägger sig inte i bara för att man försöker vara vänlig: "Jag tycker förfärligt synd om den unge mannen. Jag är övertygad om att han är i goda händer - varför skulle han inte vara det? - men kanske ligger det något i att bry sig om." Simon - ser hon - ser på henne med konspiratorisk min, men det skulle aldrig falla henne in att sjunka så djupt: "Men hänsyn är behjärtansvärt och nästan en barmhärtighetsgärning." Till sin förvåning ser hon Lars rygga tillbaka och Simons uppriktigt förtjusta förvåning över ordförandes oväntade reaktion.
"Jag sa ju det. Det är klart vi ska bry oss om."
Lena irriteras över Simons lättsinniga slutsatser men har händerna fulla av fladdrande boksidor och parasollet som skyddar mot solen väsnas så förfärligt.
"Är du här?"
Lars vänder sig om och ser förfärad att Magnus står med fylleögon vid dörren som brakar igen av draget någonstans ifrån.
"Sover inte du?", frågar han och Simon hostar.
"Sover?"
"Vi går in!"
"Jag behöver lite luft. Dina vänner?" Lars förbannar sin far som åter sätter käppar i hjulet och presenterar artigt en förfärad Lena som ser en sjuk, mycket sjuk man framför sig och Simon som mot sin vilja känner sympati för Lars. Visst är det sin egen far han ser och visst är det sina egna lögner han har hört Lars så vältaligt uttala.
"Är du Lars far?"
"Han själv", säger Magnus medan han stryker sig över huvudet, "han är min son, min ende son."
"Vi ska nog gå nu, pappa", och Lars minns inte när han kallade Magnus pappa senast - om han någonsin har gjort det.
"Pappa?", säger Magnus förvånad men hindras av Lars att tala vidare för han tar honom bestämt under armen och de går sin väg: "Det är nog bäst att vi tar itu med middagen nu."
"Middan?"
Resten av konversationen överröstas av prassel och fladder och Lena ser Simon tända ännu en cigarett.
"Du röker väldigt mycket!"
"Ja, vad kan man göra?" Han andas ut, lättad: "Han ljuger."
"Vem ljuger? Det är något alldeles oerhört att säga så!"
"Inte om det är sant. En lögn är ett påstående som är osant och den som säger det vet att det är osant och han säger det i akt och mening att vilseleda. Det är vad en lögn är. Det måste väl till och med du ha förstått att han ljuger."
"Till och med jag?" Lena fräser. "Till och med jag? Vad är det du säger?"
Simon skrattar urskuldande: "Jag menar bara att till och med du som är så hjärtegod måste ha insett att han ljuger; du som bara tänker gott om människor."
Lena fräser igen under parasollet som hånar henne: "Det finns gränser!" Simon ler inåtvänt, ser hon: Vad tänker han? Tänker han? Är han sann? Eller bara driver han med mig?
"Du sa själv att vi ljuger och svamlar. Jag trodde ..."
"Jag har inte sagt ..." Och så glömde hon vad hon sagt, exakt.
"Det var fint sagt."
Lena fingrar på glaset. Svalt. Skuggan av vinet söver; hans lugna röst övertygar; det som sker, skett, är för mycket.
"Jag vill bara ha lugn och ro."
"Vem vill inte det."
Hon ser att han menar det. Eller är bara artig. Eller bara rotörstande som hon och därför dövörad: "Jag ville inte dethär", säger hon till Björquist.
Simon ser ömt på henne - tycks det; hur kan han det? Han tänder ännu en, krängande undan vinden, andas ut en sky som en suck, ler: "Livet är inte ro. Inte stilla. Inte frid."
Hon ser att han är nöjd. Nöjd.
"Ska det vara det? Ska det behöva vara det? Han svarar inte, höjer en axel knappt märkbart, skjuter upp underläppen - knappt märkbart. "Måste vara det? Måste det?"
"Svåra frågor, Lena."
Åter ler han knappt märkbart: åh, dessa läppar, dessa läppar - vad ska man göra, vad kan man göra; röra vid dem? Åh, röra vid dem! En - fyllighet, sinnlig fyllighet, rörande friska. Åh, läppja, läppja dem! Parasollet fnissar irriterande. Lena fingrar på glaset - färdigläppjat, men för det till munnen och drar in doften av röda bär, mogna röda bär, sinnligt fruktig, fyllig av mandel, hasselnötter.
"Men jag tror", säger han med blicken stadigt fäst vid hennes, "att det bara är så. Vi måste finna oss i det. Nej inte finna oss i: bara fatta att det är så." Han gör en paus och ser mot altandörren: "Jag tror att jag måste lämna dig nu. Jag går och ser till honom. Det var roligt att se dig, Lena. Vi ses!"

Han går! Abrupt. "Eller är det jag som inte hänger med, hinner med?" Parasollet står stilla, boksidorna vilar. "Vila. Måste vila." Hon reser sig, men sätter sig igen: "Jag får ta det lugnt. En bit i taget." Hon lägger igen boken, trycker till ordentligt för att definitivt på tyst på den, stödjer sig mot den och reser sig på nytt. "Jag står." Världen håller sig i skinnet, ser hon; stilla och fin. Hon lägger ner boken och glaset i skinnväskan - "en urgammal historia från, jagvetintenär, före min tid, patinerad som en antikvitet", säger hon till parasollet i plast och linne.
Hon rycker på axlarna, varsnar att världen håller sig i skinnet och går sakta mot altandörren, känner solens hetta i ryggen skjuta på, ömt och bestämt: "Gå hem nu!"
"Ja, ja", säger hon vresigt.

Av Staffan Nilsson 13 nov 2012 12:11