Söder Själar 41

22. s l u t s p e l fortsätter

"En tupplur", bekräftar Lars som svettas, men det finns det sannerligen ingen anledning till, inte meteorologiskt sett och fortsätter förvirrat: "Jag hoppas att han inte, jag hoppas att han vaknar snart, för vi kom överens om att förbereda middagen tillsammans."
Lena ser att Simon betraktar Lars med samma förväntan som en entusiastisk publik inför en ståuppunderhållare - och hon kan inte förstå vad det är som är så roligt med den sortens humor, men får givetvis inte, alls inte fundera klart för Lars lutar sig förtroligt fram, lägger igen boken som tystnar, och säger: "Så jag skulle vara mycket tacksam för ett råd angående champinjonfyllda köttrulader: det är väl helt enkelt bara att bryna dem i stekpanna och eftersteka i ugn; så måste det väl vara? Han är mycket förtjust i champinjonfyllda rulader, som ska serveras med gröna ärter och pressad potatis."
Lena förstår att han pladdrar, han också och nickar till svar: "Det bli utmärkt så", men går givetvis inte in på vad för kött det rör sig om, hur svampen är förberedd eller något annat och på något egendomligt vis ser hon honom med Simons ögon, i alla fall tror hon att det är så han ser på denna man som inte liknar någonting annat. Men skrattar inte. Hon vill ge honom en vänlig klapp på kinden. Hon förstår att han hela tiden, med alla sina tokiga förslag bara har velat göra något för henne; det är hans världsfrånvända, aviga sätt att visa tillgivenhet - och nu ser hon att hon har haft rätt hela tiden: han har aldrig haft en mor och far.

"Det här är sannerligen inte rätta tillfället att skratta!", fräser hon till Simon som inte skrattat på lång stund och som urskuldande lyfter båda underarmarna och tar ett steg tillbaka. Han ber om ursäkt, men ser mer förvånad ut än uppriktigt ångerfull. Lars reser sig åter och korrigerar klädseln - alldeles i onödan - harklar sig och säger vänd till Simon: "Det är en tragisk händelse och vi vet inte alla gånger vad som händer med oss när vi ställs inför det oväntade, skrämmande och gåtfulla", men hejdar sig när han ser att Simon åter visar tecken på okontrollerbar glädje och Lena kommer till Simons räddning med en vädjan om att han måste ordna till parasollet - "en gång för alla".
"Är han din far?" Hon hör hur alldeles malplacerad frågan är och korrigerar sig: "Jag menar - din far, Lars, din far, om jag minns rätt, bor på västkusten?"
"Det är alldeles riktigt; närmare bestämt i Dalsland, där han har hus; ensamstående; jag har dessvärre alldeles för lite tid för honom; inte för att han behöver särskild tillsyn, utan bara för att, att umgås." Han försöker le, men Lena ser att han babblar igen. Vad vill han säga?
"Hur mår han?"
"Lite trött."
"Om det finns tillfälle så skulle det glädja mig att få hälsa på honom."
"Självfallet. Självfallet skulle han uppskatta det; jag har berättat för honom om min goda granne och jag är övertygad om att han också ser fram emot ett sammanträffande."
"Jag vill absolut inte tränga mig på. Alls inte. Jag förstår att ni har mycket att prata om."
"Åh, tänk inte på det, kära Lena. Tänk inte på det; han är mycket konstintresserad och blev mycket intresserad när jag beskrev - så gott jag kunde - din kosmiska gobeläng och din Hjertberg."
"Så trevligt." Naturligtvis ljuger han. Från början till slut. Det hörs ju. Sigrid Hjertén! Men det är trevligt. Tror jag att det är. Trevligt. Säger vänliga ord som inte betyder ett förbenade dugg. Med ens förstod hon Simon, tror hon, som inte bara skrattade åt honom utan också åt sig själv. Varför pratar vi inte med varandra? Varför vill vi göra intryck, bara intryck? Men varför skulle dendär unge mannen skratta åt sig själv? Han kan bara inte ha självinsikt, kan bara inte - och vad skulle det roliga bestå i? Hon ser att Lars rör på läpparna men hör inte vad han säger men observerar att Simon kväver en hostning. Så hon säger utan att veta om det passar sig: "Jag är verkligen mycket glad att du får tillfälle att umgås med din far."
Lars rätar på ryggen och Simon stramar upp sig - det är som om hon har satt punkt för något: "Och så är det ju söndag. En dag för umgänge. Inte sant."
Lars tvekar och säger: "Det är precis min åsikt."
Han stryker sig över pannan som om han torkade bort svettpärlor, men hon såg då alls inga. Själen svettas nog men varför?
"Det är skönt väder", säger hon övertygande och hon ser dem stirra tillbaka och mumla att visst är det så, visst.
"Trots all bedrövelse." Hon tror att hon har överskridit en gräns men kan inte begripa vilken: "Jag är verkligen mycket glad. För din och fars skull. Din far."
"Självfallet", svarar Lars förvirrat och fingrar på örsnibbarna som har egendomligt röda klämmärken - "måste vara klämmärken som efter mina alltför strama clips då på den tiden då jag gjorde mig vacker i Paris: det skulle vara clips då." Högt säger hon att det är många som besväras av allergier såhärårs och det ser ut som om Lars rodnar och Lena känner att hon förstår allt mindre av vad som försiggår.
"Jag menar: en folksjukdom är det! Alldeles säkert."
Simon tänder ännu en förfärlig, krängande hit och dit, andas djupa andetag och säger: "Vad ska det tjäna till? Vad?"
"Det är förskräckligt synd om den unge mannen. Och man måste inte tjäna på allting."
"Till. Tjäna till, sa jag: vad ska det tjäna till!"
Hon ser att han rör läpparna enerverande pedagogiskt igen och hon vill känna dem, känna på dem - bara helt lätt - som att stryka undan tobaksflagan som fular i ena gipan. Som han läst hennes tankar gör han det själv med ett långfinger som är sådär pubertalt ovårdat utan att fördenskull vara oskönt, bara självklart självsäkert - säkert mycket mjukt och varligt; det finns något i hans handlag som förråder det. Eller bara önskar att det är så. "Alldeles. Vad tjänar det till att gräva ner sig i sorg. Vidare måste man. Man måste det. För att inte göra tillvaron outhärdlig för sig själv. Och alldeles bestämt inte för sina nära och kära."
"Det är oanständigt", säger Lars och förtydligar skyndsamt att han självfallet menar att anständigheten fordrar att vi var och en går vidare i våra liv, men bevarar våra kära i högtidligt minne.
Simon sväljer och sväljer, andas djupa andetag. "Jag menar bara att vi inte bryr oss. Vad gör vi här? Varför står vi inte allihop utanför Wilhelms dörr och erbjuder oss hjälpa, ge stöd, ja inte vet jag."
"Vi ska inte tränga oss på; hans goda mor gör alldeles säkert vad hon kan; för att inte tala om hans syskon, varav en är legitimerad läkare: vi ska absolut inte tränga oss på. Självfallet inte."
Parasollet skrattar utmanande och Lena ser Simons läppar strama: så ser han alltså ut när han är arg:
"Vi ska visa att vi bryr oss!", säger han framåtlutad mot Lars och så nära att han känner hans bosscologne virvla förbi - inte för mycket, inte för lite; en diskret, ja anständig doft. I Lars Alms anständighet anar han sin fanatiske far. "Men vi kan inte. Eller hur? Det starka engagemanget tål vi inte. Vi gottar oss åt TV-såpan men när den blir verklig vill vi inte vara med. Vi kan inte. Vi bara kan inte."
Lars ser på honom och får igen dendär drömkänslan: "Jag uppskattar verkligen ditt engagemang. Självfallet. Men det finns något som heter hänsyn" och Lena ser att han ljudar och talar som till henne, som, slår det henne, som en vädjan att låta honom vara ifred. Hon känner att hon måste säga något - inte för att de bryr sig - men hon känner ett ansvar, ansvaret att - och så ser hon att det är en fåfäng dröm, inte en djupkänd ansvarskänsla, att spela en vital roll i deras liv.

"Jag är inte guru," hör hon sig säga, "men jag har upplevt nära och kära som dött för mig. Jag har varit med om det. Det är så man känner: att de dör för en, för mig, de dör för mig och det går inte att veta vad det riktigt betyder. De sviker? Jag sviks? Jag lämnas ensam? Eller kanske det allra hemskaste: man upptäcker att det inte berör en alls. Jo, jo, jag vet att man kan tänka så, nej känna så; man kan känna så! Det är förbjudet, jag vet att det är förbjudet, men likt förbenat kan man känna så. Ni vet inte ett förbenade dugg om mig. Jag vet väl att man ljuger, att man svamlar, att man tiger, att man spelar, att man hycklar och att man känner uppriktig sorg, känner djup saknad, äkta ömhet, kärlek, omtanke. Vi är så. Så är vi. Allt finns i oss, finns med oss: ljug, lögn, omtanke, hyckelhyckel, kärlek, likgiltighet, hat, sorg - men mest är vi bara förvirrade, hunsade av kodex, rädda för varandra, plågade av samvete. Vi är inte naturliga. Vi kväver känslan för den naturliga ordningen; för det som vi i våra hjärtan känner är rätt. Då sviker vi oss; vi sviker oss själva. Då förhärdar vi oss. Varje litet svek säger vi är så litet och obetydligt att det inte gör något - och så sviker vi igen, bara lite, och igen, bara lite, det är ett svek, men bara litet, och vi blir som alkoholisten som inte ser hur vi missbrukar utan låtsas som att allt är under kontroll. Vi dör för oss. En liten bit i taget. Och vi ser på: allt är under kontroll. Allt är under kontroll. Det är en sorts död som i små, små munsbitar äter upp det friska. Och vi ser på. Men vad vet jag?! Jag är ingen guru."

Hon skrattar nervöst när hon ser deras spända och uppmärksamma ögon med blickarna vända inåt, händer som slutits, tystnat, munnar sovande som musslor. Har de alls lyssnat? "Jag vet inte vad som flög i mig." Lena fingrar på glaset, vänder upp några boksidor, rättar till håret och känner den trygga doften från Simons cigarett.
slutspel fortsätter

Av Staffan Nilsson 07 nov 2012 15:29