Söder Själar 40

22. s l u t s p e l fortsätter

Lena märker att han säger det med kritisk ton: "Tror du inte på det."
Simon tiger och tänder en tredje cigarett - bara för att komma ifrån henne, måste vara det, han är illa berörd, han vill inte att jag lägger mig i.
"De är religiösa. De ser allt som gåvor eller straff."
"Du är bestämt en gåva." Hon ser att han ser plågad ut - vad har jag sagt? - nu igen. Han skruvar på sig - han vill säga något, men ler bara och säger blott att det måste hon fråga mor Eva och far Amos.
"Amos och Eva? Mycket bibliskt. Alldeles."
"Mycket."
Det finns inte mycket bibel över Simon ser hon - han är kanske inte en gåva; hon har verkligen trampat i det - igen.
"Vi var aldrig religiösa", säger hon avvaktande.
"Det är så olika."
"Jag undrar hur Wilhelm mår."
"Ja. Jag träffade aldrig mina farföräldrar. Mormor och morfar dog tidigt. Farfar och farmor blev gamla, men far min, Amos, bröt tidigt med dem. Konstigt nog var de båda två enda barnet."
"Ingen släkt? Det har inte jag heller. Mina svärföräldrar - du ska veta att jag var gift en gång för länge sedan, när jag var ung och vacker - dog tiotalet år efter kriget. En förfärlig olyckshändelse. Lucas och Victoria höll ut länge. De gjorde det. Men ändå så är det mer är fyrtio år sedan de gick bort. Fyrtiofem, till och med." Varför berättar hon allt detta?

"Han, Amos är bara femtiofem."
"Jag tyckte du sa att han är frisk och kry."
"Ja."
"Här i Stockholm?"
"Söråker. Utanför Sundsvall. Bördiga från Helsingborg."
Lena ser en storstadsbo - definitivt en storstadsbo - inte en urbaniserad landsortsbo: "Är de bönder? Föräldrarna?"
Besvärad svarar han att det är de. Utan tvekan säger han inte allt, utan tvekan, men varför rota mera - jag är ingen snok.
Nu slår han av askan. "Ingen nära mig har dött. Människor bara försvinner ur mitt liv. Jag antar att det är detsamma som döden."
"Försvinner?"
"Försvinner."
"Egendomligt."
"Har aldrig någon försvunnit ur ditt liv, Lena?"
"Inte försvunnit. Inte direkt. Inte på det viset." Hon ser att han är skeptisk. Javisst, gammal är jag, har varit länge; såklart har människor kommit och gått - men inte så att de har tappats bort; bara glidit, kanat ur livet, mitt liv, på ett alldeles naturligt vis, utan dramatik, utan gester, utan saknad; jag har inte saknat. Sörjt har jag mina döda. "Ursäkta?", säger hon när hans läppar rör sig på det där viset men orden inte når ända in.

"Hur väl känner du Wilhelm?", upprepar han mycket tydligt, lätt framåtlutad.
"Åh, den stackars unge mannen! Bara flyktigt, mycket flyktigt. Har träffat hans far. En ... väldig man. Jag beklagar verkligen att - han är inte så gammal, kan inte vara det, absolut inte - det är mycket beklagligt. Bara några och tjugo. Och du, Simon?"
Han rycker på axlarna: "Han håller sig mest för sig själv. Verkar det som. Väldigt ung. Verkar han vara. Hälsat har vi gjort, men inte pratat med varann." Hon ser den hemska cigaretten vars askpelare bara växer och till slut knäcks av vinden och försvinner från honom. Osörjd. Han rycker på axlarna: "Trevlig. Hurdan var han? Far hans?"
Lena letar i minnet: "Mycket trevlig. Mycket. Bestämd. Alldeles. Van att bestämma. Men vi har inte umgåtts. Inte alls. Nej. Inte på något vis. Jag känner honom inte så väl. Inte alls, för att säga sanningen. Men beklagligt. Mycket sorgligt." Hon förbannar pladdret, plockar med boksidorna som skräller som de där cymbalerna och stoppar in en ostyrig lock - lockar är det alldeles inte, inte numera och har aldrig varit det heller - in under knuten som hålls ihop av ett färggrant elastiskt band: det går inte att låta striporna fladdra i frihet, det går bara inte; inte för att det spelar någon roll längre, men det måste se någorlunda snyggt ut - för honom eller för jag vet inte vem.
"Mycket sorgligt."

Simon vänder sig om när terrassdörren öppnas och Lena ser att han grimaserar men det kan lika gärna vara för röken, men säker kan man inte vara.
Och så kommer han då: Varför kommer han!? Parasollet fladdrar energiskt. Han är hålögd. Det brukar han inte vara. Men rätt klädd. Avspänd i vit skjorta med halsduk istället för slips och i flanellbyxor sådär lättsinnigt skrynkliga. Vadärdethär? Vadärdethär?! Varför får jag aldrig vara i fred?!
"Goddag! Så trevligt! Att se er här. Det är exakt på dethär viset det ska vara. I Villan." Han vänder sig till var och en - Lena först givetvis - nämner deras namn och bugar en aning: "Vilken dag!" Lena vet inte om det är en suck eller ett glatt utrop. En suck! Definitivt en suck. Absolut.
"Har du problem, av något slag, med ventilationen?" frågar han vänligt.
"Jag ventilerar utmärkt, Lars", skrattar Simon, "Tack för meddelandet", definitivt lättad över ett samtalsämne som inte kan spåra ur.
"Med tanke på värmebalansen är det av största vikt att till- och frånluft fungerar; och inte minst med tanke på partikelhalten i inomhusluften; inom den närmaste tiden - jag har fått det väldigt billigt; jag har mina kontakter; det är viktigt att inte anstränga Villans ekonomi, inte sant Lena - inom snar framtid kommer vi att få en totalgenomgång av ventilationssystemet som inte har setts över på decennier; kan du komma ihåg när det skedde senast, kära Lena?"
Lena stirrar förstummad på honom: han vet inte. Hon skruvar sig, lägger handen på boken som för att gå ed: "Du bör kanske veta att vi har sorg i huset. Herr von Muhral har gått bort. Den äldre. Vi fick nyss beskedet. Av honom själv. Sonen. Han fick, kan du förstå det, han fick meddelandet i en, i en mobil telefon, här hos oss, Simon och mig. Det är mycket sorgligt. Mycket."
Lars Alm stelnar till, tar händerna ur byxfickorna och rättar till halsduken som redan är knuten så perfekt, så perfekt informellt och hon beundrar åter, för vilken gång i ordningen?, hans vackra och välmanikyrerade händer. Han harklar sig som inför ett uttalande: "Han är känd som en stor vetenskapsman, kärleksfull familjefar och god make; det är en stor förlust och våra tankar går till de anhöriga i första rummet men också till släkt, vänner och kollegor som har förlorat en kär fader, make, vän och medarbetare; så snart jag har underrättats officiellt kommer jag självfallet sända kondoleanser till hans kära maka och vår Wilhelm von Muhral, i egenskap av vän och representant för bostadsrättsföreningen Villan; självfallet."
Lena ser förskräckt på honom och på Simon som kväver en hostning men brister ut i ett förfärande opassande skratt och ursäktar sig med att det är spänningen, att han ännu inte hunnit hämta sig från beskedet och försäkrar med tårade ögon att han fullständigt håller med, fattas bara annat, att - och sedan babblar han något alldeles förskräckligt osammanhängande om Villans självklara plikt, livets oförutsägbarhet och oundvikliga slutmål med en röst som inte står att känna igen, men alldeles tydligt är ett försök att kväva ännu en opassande skrattsalva.
Lars sjunker ihop, ser hon och hon måste konstatera att hon inte begriper ett iota: Är det jag som är dåren eller är det dom?, men kommer - hoppas hon - till räddning: "Vi är tagna allihop. Det är klart att vi är det." Simon hostar igen och andas djupa andetag och irrar med blicken från det ena molnet till det andra.

Lars ignorerar honom och vänder sig till Lena: "Min far är på besök."
Simon andas djupa andetag och Lena tittar förvånad på Lars: "Din far?" Hon har, slår det henne, aldrig tänkt på honom som liten pojke, med mor och far - han har alltid varit vuxen man utan barndom: han har faktiskt aldrig berättat om sig själv!
"Ja."
"Din far."
Simon kan inte längre hålla sig: "Jag har också en far!", och brister ut i hejdlöst skratt som slutligen låter som jämmer - "Åhfyfan! Jag fattar inte: det tar kål på mig." Han ursäktar sig igen: "Det händer så mycket på en gång."
"Bara tillfälligt; han är bara tillfälligt - mycket trevligt - på en snabb visit i samband med affärer." Han försöker le och förklarar: "Han vilar just nu."
Simon skrattar hejdlöst: "Han vilar! Sylvass profil? Va? Åhfyfan!" Åter ursäktar han sig och Lena upptäcker att hon inte längre hör boksidorna bullra eller parasollet retas, bara Lars Alms besynnerliga ord som rör sig utanpå och Simon som har allt på utsidan.
"Vilar han?"
slutspel fortsätter

Av Staffan Nilsson 06 nov 2012 11:39