Skräpmänniskor och klottrare

Mitt lilla andningshål i den röriga ståkkålmsbygden, Sigtuna, staden med ett 1 enda trafikljus, ligger för tusende året stilla och lugn på sin Mälarstrand. Den som bygger sig ett hus på den norra stranden av en sjö vinner inte bara solens ljus starkt reflekterat tillbaka mot sin boning. Han känner även solvärmen studsa från vattenytan mot sin trädgård. Därför mognar vindruvor mot söderväggarna här i rikets äldsta stad.

Jag kör lugnt med min älskade farthållare vid min sida, makan sedan snart 49 år. Sådana gamlingar, tänker du. Äsch, säger jag, man kan väl gifta sig ung, 19-20 år, som vi gjorde... Nåväl, Billbyvägen mot Erikssund, känd busväg för motorcyklister, av vilka några mist livet eller blivit invalider där i terrängen genom åren, krokig, bra asfalt, sämre sikt.

Plötsligt, i en öppen glänta vid vägen: Någon förbannad Tjalle Tvärvigg med ärthjärna har dumpat sin gamla värmepanna och diverse överblivet byggmaterial i en skrikande ful stor hög mitt på ängen. Jag ser ett så flagrant övergrepp på mig själv, medmänniskor och ett vackert stycke natur att jag får någon slags ångest i maggropen. Kanske mest av min egen okontrollerade vrede som väller upp. Min rosenmund börjar yttra yviga tillvitelser och fördomsfulla inpass blandade med eder som makan, trots agnostisk livssyn, har svårt att utstå. Med överdriven bestämdhet vänder hon sig mot såväl min ton, röstvolym och ordval som den nya sophögen här i naturens sköte.

Jag muttrar att här drabbar oss en sorts klottrare, en grafittivandal, en oförskämt obildad barbar av den sort som levererar utan att ha fått en beställning. Denna människospillra som här dumpat sin värmepanna hade kunnat åka en mil till Brista eller Bro återvinningscentral och gratis bli av med sina grovsopor. Eftersom så inte skett kan man misstänka någon mindre seriös småföretagare. De måste betala en mindre summa för att dumpa på Brista återvinning. Istället väntar den slemme varelsen till dess att oktobermörkret döljer en sådan mörksens gärning. Jag tar det lika personligt som när jag ser nerklottrade husväggar och gångtunnlar i min hemstad eller får en hård knuff i folkvimlet. Någon gör intrång på mitt "lebensraum" och jag reagerar på det enda sätt jag kan; avlasta min vrede på tangenterna...

Professor och Dramatenchef Marie-Louise Ekman har yttrat sig mången gång till försvar för "konstformen" grafitti. Man kan absolut begära en smula samhällsansvar av en person i hennes ställning. Folk och tonåriga målarkluddar gör som hon säger och uppmuntrar dem att göra. Hon försvarar en leverans som sker utan beställning, alltså ett övergrepp på oss som inte beställt eländet. Ja, ja, jag vet att en handfull av vandalerna kan sitt hantverk och kan betraktas som konstnärer. Det är de andra, tag-kladdarna, de som kladdar ett par oläsliga tecken på varje husvägg, 95 procent av vandalerna, som måste sättas någon form av stenhård spaning på. Och lika stenhårda straff, androm till varnagel...

Fan, nu blev jag rent biblisk i mina fördömanden. Allt för en gammal värmepannas skull. På fel plats.

Coola ner dig, göbbe, akta den gamla pumpen.

Av Lennart Lundwall 04 nov 2012 06:00