Söder Själar 39

22. s l u t s p e l fortsätter

Simon nickar, Lena är förstummad, Wilhelm generad. "Nu fattas bara affärsmannen", mumlar Lena till parasollet som svarar med en axelryckning.
Simon och Wilhelm iakttar varandra och båda ser att de blivit fösta åt sidan och generas av att inse det och inse att den andre inser det - åh denna eländiga värld av insiktsförnekande! Denna eländiga tillvaro av tystnad! Lena ruskar på sig: "Är det inte trevligt med terrassen! Är det inte det! Är det inte underbart att vi kan träffas här! Allihop. Bara helt apropå! Är det inte det." Hon tystnar när hon märker att hon pladdrar - "men vad är det för fel på pladder? jag bara undrar?" Parasollet tiger.
"Jag glömde mina cigg."
"Ta en av mina. Om du törs ta en riktig en."
Lena ser Simon le med sina läppar: Varför gör han så?
Hon ser Wilhelm tveka, men bara liksom av artighet och lika artigt acceptera en av de där filterlösa som han tänder själv, krängande hit och dit i sin tunika - för det är det väl, en tunika? - undan för vindilarna som retsamt leker med tändarens blyga flamma och får parasollet att fnittra.
"Tack."
De betraktar varandra och Wilhelm känner ett lugn för en kort, kort stund innan hans mobil - varför tog han med sig den? - sliter iväg med honom och Lena förbannar apparaterna som rövar all enskildhet, som stjäl all frihet; det skulle aldrig falla henne in, verkligen inte, att frivilligt avhända sig avskildhet och integritet.
Wilhelm fiskar upp den ur backfickan på sina säckiga jeans - varför klääär dom sig så - med en förväntan, nej en förhoppning som vräker sig ur kroppen, syns lång väg; men Lena ser nog att han hejdar sig, liksom tvekar, pannan rynkas, ryggen stelnar, blicken irrar som om han inte vet riktigt säkert om han vill svara henne eller honom; eller så vet han inte vem det är. Hon ser att han stramar upp sig och svarar sakligt med hela namnet.
Under det korta ögonblick då alla är tysta - parasollet, boksidorna, Simon - ser han häpen rätt in i solen, stelnar som hypnotiserad och lockarna i sina obestämbara färger fladdrar irriterat till som nervösa ormtungor och tunikans guldfåll mörknar.
"Jodå, jag hör dig. Bara inte väntat att du, att du skulle", och så vänder han sig bort och parasollet - fördömt - lägger sordin på mötet med den okända, eller okände. Han går så långt bort det bara går, till grannföreningens spruckna fasad - det lilla som syns av den, det lilla av deras förfall som det låter oss se, kanske som de vill att vi ska se: sprickorna hånar oss och putsen flagar pö om pö ner på min, alltså vår, terrass.
Han blir stående där. Och följer sprickornas nyckfulla mönster - fast de är naturligtvis alldeles determinerade av fysikens lagar - för det måste väl vara fysikens? - och drar med tumnageln så att något därbakom blir synligt. Och så stoppar han ner mobilen. Och står där en stund till, bara kort, och så vänder han sig om. Och han vet inte - det syns lång väg - om han ska gå, bara gå, eller bli kvar; säga något eller bara bli själv.
"Man far är död. Jag får nog inget."
Simon stirrar på honom och han tänker att Wilhelms - han heter väl det? - hans far, inte min far är död!
"Jag beklagar", mumlar han och ser ner på detdär som nog är asfalt och Lena som distraheras av parasollet finner sig och säger ur skuggan:
"Det är svårt att förlora någon när man är ung."
"Han är åtti år. Var."
"Det är ingen ålder. Inte numera", men Lena hör att hon bara pladdrar - igen!
Wilhelm tiger. Lena ser att han inte säger allt. Det behöver han inte. Ingen säger allt. Vi tiger. Och det är väl bra, är det inte det?; vi kan inte säga allt - vi skulle bli odrägliga, kolossalt, och hon ser Wilhelms nedåtvända ansikte, hans unga ansikte som verkar fårat, nött. Och Simon som bara står och är i sig, och Wilhelm som tiger - och parasollet och boksidorna ljuder som bibelns cymbaler; hon vill få tyst på dem - hon vill fråga ut, trösta, lägga till rätta men inser - för det är väl insikt? - att hon inte längre har makt över tillvaron utanför sin enklav: de har sina egna liv, onåbara, obegripliga.

Lena ser att han rätar på ryggen, igen. Han ser på henne - ska hon säga något, ska hon säga att det går över - men han skyggar för solen, vänder ryggen till och ser på sprickorna.
Lena ser honom vända sig om, bestämt, och iakttar dem och väljer vem han ska vända sig till, tvekar, vänder sig till sprickorna men vänder sig tillbaka.
"Vad är det för skillnad på tecken och text?", frågar han Simon som förfärad rycker på axlarna: "Ja vad är det för skillnad på tecken och text."
Hon vill hålla om den stackars unge mannen. Det går bara inte.
Simons ögon är vidöppna och riktade ner på asfalten och han har händerna i byxfickorna och han har gjort sig så smal, så smal i ett idiotiskt försök att göra sig osynlig.
Wilhelm vänder sig mot dem igen: "Så är det. Vad kan jag göra åt det? Han är nog borta för alltid."
Simon ser upp på honom och Lena ser att han inte förstår någonting och vem gör det? Vem gör det som inte haft sorg.
Wilhelm fingrar efter mobilen men ångrar sig: han vill inte veta, inte säkert veta, inte få bekräftat, och vet att han inte kommer att säga något för han kommer att få frågor, många, ingående och inget får leda någon ut på spår som kan leda till spekulationer.
Lena ser honom ursäkta sig; han vill gå - "Självklart!", vill hon utropa med gester och empati och ömhet, framför allt ömhet, men hon varsnar att han liksom inte ser henne och känner lättnad, trots allt, befrielse - och ett styng av avundsjuka: han har en stund av intensiva känslor, existentiella känslor; när hade hon det?
Wilhelm går ut i det tysta trapphuset, tänker, irrar i tankarna, tänker, idéer zappar som hit som dit i en okontrollerbar verklighet - för allt detta är verkligt inser han: verkligt, kaotiskt verkligt.
"Vad sa hon?, tänker han: "Det låg en lapp, sa hon, min mor - hon sa att det låg en lapp, att någon hade lämnat efter sig en lapp, jag tror det var så hon sa: lämnat efter sig - som om det inte var han - någon, någon hade lämnat efter sig en lapp med tecknen GRAAL." Han tänker så klart det bara går: "Alberich, min far, Abbe, dog inte naturligt."
Genom altandörren ser han på den krampaktige Simon en kort, intensiv stund och vänder sig bort igen: hon sa inte texten eller ordet GRAAL.
Det är fyra timmar sedan Jonathan övergav honom och nu eller snart är han på väg till eller mot nya explorations: "hatar han mig så mycket, så mycket."

Lena märker att Simon andas ut när Wilhelm skruvar sig in i trapphuset. Han tänder en ny av de där hemska, undan för vinden, vänder sig om mot henne:
"Ett hårt slag."
Lena förstår att han pladdrar men säger: "Hur det än är så är det en förlust", men hon märker att det blir fel i alla fall, men vad säger man till en man, en mycket unga man som inte förstår.
"Exakt. Exakt så är det. En förlust."
Hon tänker att han pladdrar för att hålla fasan på avstånd. Men så gammal är han inte att döden skrämmer honom. Så gammal är han inte att han lever en dag i taget.
"Han kommer över det. Det gör vi alla." Men hon märker att rösten ljuger: hon menar inte vad hon säger; det går inte att komma över - man vänjer sig bara, så är det, man måste bara vänja sig, att vara kvar på denhär sidan medan de andra är över på den andra.
"Exakt. Exakt så är det." Hon ser att han glömmer att aska, att vinden griper tag i stoftet och skingrar det, att han slappnar av som om han nått en verklig insikt: "Herregud", tänker hon, "är det möjligt? Är det verkligen möjligt" Hon vill tillrättavisa parasollet som fladdrar ironiskt åt henne - men hon menar verkligen inget illa: han är bara, menar hon, en person som inte får några insikter, han kan helt enkelt inte vara det - men parasollet hånar henne igen.
"Kan du vara snäll och rikta, eller vad det heter, denhär förbenade skärmen: den vill inte hålla sig i skinnet."
Simon skyndar till och skruvar och justerar. Inte så mycket till hjälp. Men det gör inget. Det driver iväg obehagliga tankar och det är så behagligt att ha honom så nära, det finns något av en självklarhet, en behagfull självklarhet i hans kropp som lugnar och han mår väl av att använda sina händer, alldeles, det gör han.
"En anhörigs död kan lätt orsaka deplession."
"Depression."
Han korrigerar mig! Gud så pinsamt. Och han säger det med ögonen på glaset och utan ironi eller undertoner; bara vänligt undervisande. Tydligt. Kunde han inte bara låta det passera. Det har ju ingenting med Björqvist att göra, eller ... eller någonting annat: "Alldeles."
En felsägning bara. Eller som Lucas brukade skämta när tungan slant - det är roligt med sägfelningar: oj, hörde du - nu felade jag sa igen.
Hon kan inte låta bli att le och frågar: "Lever dina föräldrar?", men hon ångrar frågan när hon ser att Simon släpper taget om parasollet och vill ge sig av.
"Båda två. Friska och krya. Inte ens sextio. Båda två."
"Hälsa är en välsignelse. En gåva."
"Så tänker mina föräldrar också."
slutspel fortsätter

Av Staffan Nilsson 02 nov 2012 12:08