Söder Själar 38

22. s l u t s p e l

"LÄS INTE BÖCKER: LEV själv i stället! Hur kan man skriva något så infamt?!" Hon frågar parasollet som svarar med att fladdra lite - som ett ironiskt skratt, som en överlägsen fnysning, som ett hånfullt skylldigsjälvattduintebegriper. Det står inte skrivet så, det gör det inte, men det är tanken. "Att skriva en bok, en bok om det?!" Parasollet fladdrar muntert.
Lena lägger Bibliolyticon ifrån sig. Sidorna är ivriga i vinden: läs oss, läs oss.
"Mer än tjugo år gammal bok! Bok och bok, förresten, ett tjogtal aforismer - det är allt. Jag, tillårenmänniska, var kan jag se in i världen om inte i boken!"
"Svara mig på den du!", säger hon ilsket och daskar författarna.
Hon läppjar irriterad på kaffet som svalnat, nej kallnat, men smakar friskt med rätta beskan och nu kommer den där omöjliga rökaren - "vad ska jag göra?!" Parasollet vill lyfta av iver. "Får man aldrig vara ifred!", och Simon tänder sin hemska sak och ler med domdär läpparna: "varför göööör han så!?"
"Hej Lena! En sån härlig dag det blev!" Men hon märker att det bara är en fras. Det är inget fel i det: jag kan inte göra det, jag bara kan inte, men det är så trevligt, så trevligt; så varför tänker jag såhär? Är jag bara gammal och dum? Eller är det dendära fördömda boken?
"Välkommen."
Lena tänker att det är inte hennes sak att välkomna någon till allas gemensamma terrass - men jag är så dålig på trevligheter.
Till råga på allt håller han sig lite på håll för att inte röken ska störa: det finns verkligen, det är helt klart, något trevligt, genuint trevligt, hos denne - vad ska man säga, vad ska man kalla honom - omtänksamma, uppmärksamma, gudvet, vänliga - ja, vänliga, men ett så gammalmodigt ord går bara inte längre; men vad kan man säga.
"Tacktack - söndagar är för härliga. Är dom inte!"

"Söndag, måndag - vad spelar det för roll?" Varför säger jag så? Det är åren. Absolut. Det är åren, men vad ska man säga. Men det låter så dystert, så ledsamt, så trött och gammalt. Att ständigt bli påmind om utanför! själv! ooonyttig! varför måste man finna sig i det? Det är en mänsklig rättighet att lämnas i fred - och varför måste man, tvingas, se och lyssna på alla dessa nyttiga, aktiva, vänligt överseende - för nog märker jag att han ser mig som ett dement fossil: han liksom ljudar orden, rör sådär på sina läppar som om han talade till en döv. Dessa förbannade friska, fräscha, självklara män som bara är, är, är; han står där - så vackert, kanske inte vackert?; bara otvunget, bara ungt - och liksom tvingar, tvingar skröpligheten, min skröplighet ut ur huden, ut ur porernas djup, ut ur hjärnvindlingarnas gömslen.
"En god likör är precis det man behöver för att förgylla den brakande solen.", säger han till råga på allt. Hon ser på sitt nästan urdruckna glas som hon, ärligen, alldeles glömt av; det finns en liten, liten bottenskyla Grådask kvar, och det fanns verkligen inte mycket i glaset även om det kan se väldigt, väldigt, generöst ut; Björquists serie är väldigt generöst - det betyder inte att ... det gör det verkligen inte! ... och varje bildad människa ser att detta inte är ett likörglas!
"Jag ser fram mot den dan", säger han sådär intimt som om han har förstått allt, som om vi, han och jag är på samma våglängd; varför är alla dessa unga så inställsamma?
"Det är på gott och ont", och hon känner doften, den trygga doften av tobaksrök men ingenting stämmer: han är inte hennes far, så är det inte - varför gör han så! Dom begriper inte vad dom gör! Dom förstår inte, dom gör det inte. Han arbetar och sliter eller vad det är han gör - och det skulle vara något att bli av med, något att befrias från; men heeeerregud! att ha något för händerna, för huvud och hjärta, är inte det själva meningen med livet - är det verkligen något att befrias från!?
"Helt fri. Inga band. Vad mer kan man önska?"
Vad ska hon säga? Att band är glädje? Att frihet är nonsens. "Jag har det bra. Det har jag. Ingen talar om för mig."
"Vad du ska göra?"
"Alldeles så är det." Hon ser att han tvekar, som om cigaretten bara är på låtsas, som om t-skjorta och slarviga jeans inte är på allvar, som om inombords är kaotiskt, som om något finns på läpparna men inte kan ljudas om.
"Jag bestämmer över mig. Jag lever som jag vill. Där är vi lika du och jag."

Lena läser honom och ser att han ställer sig in. Han skakar tanklöst av askan som virvlar åt hennes håll och dumt - i alla fall i små, små fragment - lägger sig på hennes lackskor; alldeles för små för henne; hur har det kunnat bli så att skorna krymper? Och hon ser att flagorna liksom erfar att det är fel plats och virvlar iväg tillbaka till Simon som bara står där med ögon och läppar, domdär läpparna vänliga och givmilda och ögonen som ropar att jag ser dig.
"Så mycket i livet bestämmer vi inte", bara rinner det över hennes tunna, bleka läppar - varför har dom blivit så - kan jag kyssa någon ännu med värme som kan väcka känslor, lust, längtan - och varför säger jag inte bara att han har rätt; eller bara säger att, eller bara nickar, eller bara tyst. Vara vänlig.
"Mer än vi tror. Mer än vi tror"
"Jag tror inte att du är gift."
Simon skrattar, askar, lägger huvudet på sned och säger sådär självklart noggrant som om hon inte skulle begripa annars: "Jag har för många järn i elden. Familjen skulle bli lidande. Jag är i den fasen."
"Fasen?"
"Jag är inte redo att binda mig", säger han glatt - som en invit - med domdär läpparna som hon - fasa, fasa! - vill känna.
"Jag är fri. Jag måste …", sedan fattas orden. Lena hör parasollet fnittra och läppjar - varför läppja på Grådask som inte finns; nästan inte finns - säger att: "Vad är bra med fri?"

Hon ser detta hemska att han liksom överser, detta hemska att hon inte räknas, detta hemska att vara objekt, något underligt som man vrider och vänder på och sedan lämnar åt sidan och går till nästa som man vrider och vänder på. Är det jag? Som tänker så? Eller är det han?! Är det?!
"Jag menar verkligen fri. Inte ensam", säger han tanklöst - för visst är det ren tanklöshet, för inte pekar han väl finger, inte hånar han - och granskar cigaretten, liksom beräknar hur många bloss är kvar och liksom att det är det allra viktigaste, liksom förklarande för den som inte begriper, inte kan begripa; inte längre har den förmågan.
Lena försöker få tyst på parasollet.
"Det blåser rätt friskt."
"Det är inget att bry sig om!", säger han med en obegriplig skärpa.
Vad har jag sagt?, säger hon till Björquists, ett underbart glas! "Annars kan det bli alldeles hett här uppe, hur konstigt det än är; måste vara väggarna och denhär konstiga asfalten eller vad det är. Det är skönt, verkligen mycket skönt att det blåser, men solvärnet vill liksom ge sig iväg, jag vill slippa värsta gasset: jag är sån, har alltid varit det, redan som liten", och hon märker att hon pladdrar men vad ska hon göra mot dessa läppar, dendär påminnande tobaksröken, detdär alltihop.
"Självklart!", säger han defensivt och skruvar foten mot fimpen och sätter punkt och hon känner att hon måste säga något, men varför, och för vad: för att hålla honom kvar, för att se domdär läpparna, för att, för att - men hon har ingen klar bild av vad hon vill säga, vad hon vill vara: dethär är inte, alldeles inte förutsett: ingen kommer hit en söndagseftermiddag, inte såhärdags, inte vad hon minns. Tobaksflagorna finner sig i vindilarnas lek.
"Hur trivs du här? Jag menar att du har ju inte bott här så länge än, kan inte vara mer än, ja inte ens ett helt år."
Hon ser att han tänker och räknar och säger, förklarande: "Fyra månader. Fyra."
Varför säger han inget mer?

OchHerreGud nu kommer han!
Simon stoppar tändaren i byxfickan och varsnar att hans unga granne kliver ut på terrassen, typ vårdslöst, hur han typ stannar upp och inte är riktigt säker på att han vill bli kvar, men blir kvar, nickar på huvudet som inte liknar någonting, kanske något ilandflutet, bruntrött under gröna ögon som precis vaknat: "Hejsanhejsan."
slutspel fortsätter

Av Staffan Nilsson 02 nov 2012 10:57