Söder Själar 37

21. v i n d d r i f t fortsätter

Jonathan frigör sig från morgonrocken. Den känns för nära. Skruvar på sig: "Jag är inget speciellt. Allt möjligt. Men inget särskilt. Jag är ingen klippa. Ett flyttblock, kanske; det måste finnas såna också. Ett element i muren, en sten i den upproriskes hand, fumlande i skredet, ett block infruset i jökeln eller kristalliserar ur en lavaström. Blir till, lämnas, förvandlas."
"Jag kan vara jökel, lava, handen, vad du vill Jona, eller du min", säger Wilhelm innan Jonathan hunnit säga allt. Jonathan ser in i vännens varma, avlägsna blick och varsnar att det är omöjligt.
"Vi kunde vahettere göra det tillsammans, allt det som vi gör var för sig."
"Vi kunde." Det låter mest som en fråga i Wilhelms öron. Det värsta han vet: att få en fråga till svar. "Vi kunde." Obestämt, omöjligt att begripliggöra vad han säger, vill ha sagt. Om det nu inte bara är den väluppfostrades blanka nej.
"Två bumlingar som kantstöts tillsammans, kanske." Men Wilhelms ord når inte hela vägen fram. Jonathan drar tankfullt i håret som han har ordnat till en blankvass piska och slår den mot axeln. Som en irriterad kattfan, tänker Wilhelm. Jonathan reser sig för att fylla på kaffekopparna och hans vän förvånar sig åter över att han har bevarat kroppen så läckert gräddvit genom tropikerna. Bara hans händer har märkts av sol, dessa händer som vet vad de gör.
"Varför bangar du?"

Jonathan häpnar över påståendet: "Skulle jag vara rädd? För vad? Djungler, naturens och människors har jag genomkorsat, genomlevt; jag har bott bland iglar, anakondor, jaguarer, råttor, råttor, råttor, moskitmoln, knottsvärmar, myrhorder, skönheter med svarta ögon, skönheter med svarta själar, kalla tjuvar, svältande bönder, hämnande aidshoror, drogade horpojkar; i middagshettans ångande snår, i regn som slår tungt, hårt, domnande; plågad av moskiter, små, bitande, långbenta, svarta, svarta flugor, feberyrat i svartaste, absolut svartaste av heta nätter genomsur av äckelsur svett; trängts i stinkande städer, yra och utmattade, sjungande och kvidande, vitala och döende på en gång, trängts långa, evigt långa nätter med bitande alkisar i kväljande, bullrande stadsvrår, under pisstinkande broar, under kräkluktande filtar; rest på överfulla, heta, skrikande bussar, ätit sopor, kräkts, kräkts, kräkts, skitit svartgröngul sump; andats de ömhetsfattiga gatpojkarnas limandedräkt, nyckfulla fyllonas gammalspritandedräkt, slimmade, latfeta, överklasspojkarnas henneseyångor, bosscologne, skridande, gapande amerikanernas hamburgeros och högdragna liklukt, de fina damernas diskreta essenser och sett deras blaserade blickar, likgiltiga munvinklar, lyssnat på deras brist på tanke och hjärta - och jag har alltid klarat mig ut, varje gång, ur varje snårig situation, förstått faran, risken men aldrig känt rädsla, tack vare den gamla kinesiska visdomen - mycket äldre än den vise Sa’dis - att den vise mannen finner sig tillrätta varhelst han befinner sig, låter sig aldrig föras vilse, är alltid i sitt nu, sitt här; inte ett dugg intresserad att ändra; leva och låta leva till varje pris; lämnar dem att dö bara - i svältnojan, fattigfetman, förlora sig i rusdimman, förgiftas på soptippen, överdosera, dra ett sista limsniff, hosta upp tuberkellungan, riva caposismedaljongerna blodiga, luras i fetbanken av prydliga män i sina bästa år, bedras i skumma lokaler av kitschiga ockrare, mördas för en skitsumma, skitsak, dåras av frälsare med alla svar; var och en min bror, syster, älskare och älskarinna, guru, novis, offer, bödel, vän, ovän, ynkling, hjälte, utsugare, utsugen - och Wilhelm, Wilhelm han väntar, letar, längtar fäste. Lika hjälplös som en rotlös kelp. En man, ung man, mycket ung, vill ha ett fäste att bara vaja för tiden, inte svepas med. Så ung."

Högt och prövande säger han: "Vad skulle vi göra tillsammans?" Wilhelm som hoppas att frågan bara är retorisk, en startpunkt för en befriande utläggning, får höra: "Trygghet är illusion. Vi har inget annat att göra än att gå vidare. Träda in - vandra genom - gå vidare. Vi får inte stanna upp. Det dödar oss. Tar ifrån oss allt det som gör livet till vad det är."
Wilhelm stirrar på Jonathan som står lutad mot diskbänken; där finns både mjukt och hårt från vass piska till trygga fötter: "Nej? Bara nej, alltså?"
Jonathan ser frånvarande ner i kaffekoppens virvel.
"Varför kom du alls hit?"
Jonathan röjer ingenting.
"Det är cool Jona. Att du är här."

Jonathan ser in i Wilhelms klarvakna ögon: "Han var inte särskilt snygg. Jag är inte antiamerikan, sa jag till honom, jag ogillar inte amerikaner. Jag ogillar bara, skarpt ogillar USA:s utrikespolitik. Godtyckligt fängslade människor i koncentrationslägret på Guantanamobasen; skulle det vara rättssäkerhet, respekt för den enskilde. Jag är inte antisemit, jag är ju för fan jude själv; jag avskyr Sharons herrefolksbrutalitet. Det är allt. Svettränder under kostymen hade han, som avloppsdiken, ett sötsyrligt dis av död omger dom allihop; dom fattar inte hur dom ska klä sig. Dom är som domdär gamla kolonialbritterna för länge sedan, vet du: det som går bra hemma går bra överallt. Han var en dynghöger. En riktig dynghöger. Full av högerns tankesmörja. Insmord. Har du märkt det: det vimlar av dom här. I nordens idyll. Han var så så så långt från oss men ändå så så så nära. Jag känner igen honom från päronets partyn. Dynghöger full av högerns tankesmörja. Han var inte ens snygg!"
"Honom ger jag fan i!"

Jonathan sänker blicken: "Som jag sa. Jag är ingen särskild. Har ingen önskan att bli det. Det är inte jag. Helt enkelt. Inte jag. Inte Jonathan."
"Varför kom du hit?" Wilhelm hör att han låter gnatig, nästan gnatig, som Ulla. Han håller på att bli som hon: klängig med ständigt nya krav som gör tillvaron outhärdlig.
"Jag vill vara här hos dig. Ett tag. Kan vi inte bara låta det vara så." Han vet inte om det är en fråga eller en vädjan - en besvärjelse kanske: måtte det få förbli såhär tills vi är mätta och belåtna, men bara så länge. Nuet, bara nuet. Sedan, sedan finns inte.
"Hur är det då?"
Jonathan ser frågande in i Wilhelms ögon, dessa varma smaragder i klippan, i den varma klippan som han vill luta sig mot.
"Du sa att vi ska vahettere låta det vara som det är. Hur är det då?"
Jonathan känner ilskan bakom Wilhelms lugna röst: "Jag sa ju det."
"Sa du det?"
"Det gjorde jag."
"Du sa att du hade vahettere saknat mig. Jona. Där borta."
Wilhelm ser på sina händer som längtar att få känna varm, fast hud. Vad har han sagt? Han ser på Jonathans kaffemugg som för ögonblicket övergivits av händerna som han längtar efter.
"Varför borde jag inte säga att du är det bästa som har hänt mig. Varför borde jag stolt bara svälja att du säger nej. Varför borde jag rycka på axlarna och låtsas som ingenting. Och varför svider det? Varför känns du lika sval som sidenlakanet? Kall."
Ingen reaktion. En ny virvel i kaffekoppen får Jonathans hela uppmärksamhet. Åtminstone ser det så ut. "Jag får inte sugas ner", tänker Jonathan, "jag måste stå emot, jag måste göra mig ren. Nu är dags att ta farväl: plikten kallar, min ensamma plikt."
"Se på mig."
Jonathan dröjer med att flytta blicken, men ser sedan på Wilhelm i sin sidenkokong: "Jag reser snart igen," liksom avbryter han. "Ut på nya urban explorations, nya rural explorations. Jag ska till Thailand, Laos, Burma. Shanghai."
"Tills dess?"
Jonathan lyfter axlarna: "Snart. Jag reser snart. Det är något jag måste göra. Måste."
"Tills dess?"
Jonathan häller ut kaffet, vänder sig mot diskhon och diskar noga under rinnande vatten vars skval stänger ute allt annat. "Jag duschar", säger han slutligen och lämnar Wilhelm som fingrar på sidenet.

Av Staffan Nilsson 30 okt 2012 12:17