21. v i n d d r i f t
JONATHAN HÄNGER upp kökshandduken. Våt efter disken, en väldig hög Myrornas koppar, glas, tallrikar, bestick, skålar. Kaffet är klart. Han ropar på Wilhelm som kliver in i köket och ser sig storögd omkring: "Är det så diskbänken ser ut!", och tillägger: "Jag undrade just var min morgonrock tog vägen." Jonathan skrattar: "Passar mig precis. Vi kan dela på den. Du och jag. Å andra sidan klär dig siden. Vi sov under samma sidenlakan; du med ansiktet vänt mot mig och med armen vilande varmt över mitt bröst. Det är lycka. En poncho skulle sitta fint. Jag fixar en."
De betraktar varandra över kaffemuggarna. "Vad kommer att hända nu?", frågar Wilhelm förvirrat och märker att han styvnar efter Jonathans ord som gör honom generad - det brukar vara hans kvinnor, snarare unga flickor som säger sådana saker. Jonathan skrattar, ställer ner muggen och fattar sin väns händer: "Ingenting. Eller allt möjligt. Det är helt up to us. Bara vi bestämmer. Om vi vill bestämma. Eller så får vi se."
Wilhelm ser storögd på Jonathans öppna ansikte. "Det är konstigt. Med dig Jona är allt så enkelt men ändå så vahettere komplext." Han drar sig ur Jonathans händer och kramar kaffemuggen. "Jag menar bara att det borde få en fortsättning på något vis, att vi ska göra något annat. Också. Tillsammans."
Jonathan blir allvarlig och betraktar den renskurade diskbänken som har befriats från veckors avlagringar och ser på sin älskade vars lockar klibbar på huvudet som ilandfluten tång, vars sjögröna ögon iakttar honom letande efter tecken, vars skäggstubbomkransade läppar väntar på att få le lyckligt.
"Du anar inte vilka konstiga diskussioner jag har haft med amerikaner där borta. De pratar och pratar, tänker inte. Jag blev riktigt elak och retades med en kostymknutte i Mexico City som klarögd och tveklöst sa att det är rätt att bomba Afghanistan. There will be more, la han till bara så där totalt självklart. Och jag sa, javisst bomber löser alla problem! Han såg surt på mig och lite roat, så där som de gör när de tror sig förstå att de har med en okunnig icke-amerikan att göra, såg ut från takrestaurangen La Terraza på Hotel Majestic över Plaza de la Constitutión, lyfte lite föraktfullt på axlarna och sa att du förstår precis vad jag menar. Jag minns hur han slog ut med armarna över Zócalo så där som sitcomskådisarna gör: Det är världen; sån är den." Jonathan ser på Wilhelm som verkar vara någon annanstans.
"Ja det är klart. Om man bombar ihjäl oskyldiga människor för en god sak så är det OK. Det är väl så terrorister resonerar. När jag sa det gäspade han lite slött och klappade mig på axeln: You’re one of those commies, right? En sån skit."
"Sanningen är den; det är så, fy fan, att jag liknar honom alldeles förbannat mycket. Jag kom på det. Samma ljusa skinn, samma stolta ljusa tankar; vi som vet och vet bäst. Vi som är bäst. Vi som föraktar de andras brist på kunskap, kunskaper, deras vidskepelse, deras auktoritetsfanatism. Vi gör det, vi som trängs i inskränkthet, gömmer oss bakom katolicism, bakom pingst- och vadheterdomallihop-rörelser, judendom, vi som bugar för busharna och blairarna tills vi går av och inte kan räta på ryggen mer, vi som tiger när bushslickarna och blairslickarna papegojar lögnerna. Och vi, vi, just vi är ovetande, vidskepliga, krypande men vi har makten, vi har rikedomen och likgiltigheten, härligheten och gevären, moralen och attackhelikoptrarna. Nu om någonsin är det sant som det var sagt en gång att all politisk makt växer ur en gevärspipa. Han sa också, fatta, att de har ett så fult språk, ugly; det blir bara ugly tankar av ett ugly språk. Alla domdär, sa han och gjorde dendär såpagesten igen - hela världen - mår bättre om vi har kontrollen. Dom klarar sig inte själva; det blir bara fel då; dom har det bättre om vi vita styr än om dom gör det själva: världen är sån. Vit och vit? Som jag var han jude, men en av de slimmade, som avskydde palestinier - hade han träffat någon? Nej, nej - de har en ugly smell, och jag minns inte alla vidrigheter som han vräkte ur sig. Jo jag minns - men jag vill inte; jag minns alla vändningar från min morfar Moshe som berättade allt. På detdär självklara sätter sa han det, Iona: alla vet ju att det är så. Och jag sa att nu behandlar förintelsens barnbarn palestinierna som nazisterna gjorde med oss. Han himlade med ögonen och gestikulerade som en skådis. Några terrorister, som nazis kallade dem, hade gömt sig i Lezaky, byn där morfar föddes. Alltså måste svinen jämna den med marken. Männen sköts, kvinnorna fördes till lägren, några av barnen valdes ut för att uppfostras av tyskar för att bli riktiga tyskar i det nya tusenårsriket. Moshes judiska föräldrar var sekulariserade så ingen såg på Moshe att han var en Untermensch. Han klarade alla testen och skickades till en håla utanför Nürnberg där man försökte hamra in tyskheten i den tjeckiska grisungen som de kallade honom. Nazis brände, bulldozade kanske tusentals byar. Till och med en norsk fiskeby, Televåg var man på och jämnades med marken som hämnd för att människorna slogs för sin frihet. Fiskeflottan sprängdes, sänktes. Samma sak hände i hela naziockuperade Europa, i Grekland, Jugoslavien, Frankrike, Ungern, ja överallt drog de fram som vandaler."
Jonathan tystnar och känner Wilhelms blick: there must be more. "Allt kollade dom - läkarna som sorterade barnen: vilka ska gasas, vilka ska bli tyskar. Uppgiften för de vitrockade, rasrena läkarna och psykologerna var att skilja fåren från getterna: vilka som skulle skickas direkt till dödsläger, vilka som skulle arbeta i slavlägren, vilka av de unga, givetvis av godkänd ras, som skulle få en chans att ta sig ur den tjeckiska landsbygdens depravering och bli trogna bärare av Tredje Rikets, Framtidens anda."
Jonathan känner att Wilhelm inte lyssnar: "Moshe var mörkhårig, striphårig, alltså kryssade vitrocken för lissotrichi på listan över raskännetecken. Han mätte skallen bredd och längd och kryssade för långskallig, dolikocefal. Man mätte allting - kraniets längd och bredd, näsans längd, kamraten, öron, avståndet mellan ögonen, läpparna - allt var så, så vetenskapligt. Käkarna var i det närmaste ariska: han tillhörde ortogonaterna. Huden var definitivt vit, aningen mörk enligt Luschans glasbitar, men inte anmärkningsvärt. Moshes ögon var ljust bruna efter jämförelse med Martins emaljögon, ögonspringan tillfredsställande, näsan något platt men inte anmärkningsvärt. Något kort till växten för en tolvåring var han, men Herr Doktor gav ändå en nådig nick: rent antropologiskt fanns inga grava anmärkningar."
Jonathan ser på sin vän som väntar och väntar på det som ska följa: "Vad som också räknades var reaktionerna på neurologiska tester och barnets vanor och ovanor: lortaktighet, sängvätning, pruttande, nagelbitning, onani ledde till automatisk kassering, om det hände flera gånger, vid upprepade tillfällen. Ratade barn skickades till utrotningsläger."
Jonathan suckar: "Du måste förstå: jag driver omkring. Gästar. Iakttar. Tackar. Ajjö och good bye. Drar vidare. Och vidare i allt vidare cirklar."
Storögd ser Wilhelm på sin släte vän vars varmblanka bröstkorg kränger som en ormslå undan vråkens famntag och förbannar att han drog sig ur de varma, starka händerna som vet vad de gör.
"Såhär sa han, morfar", fortsätter Jonathan: "han föddes i Lezaky 1930. Han mindes inte så mycket från den tiden. Det är inte så konstigt kan man tycka men han sa att: Det är som om vidrigheterna har dödat minnet i mig och det oroar mig. Sorgset sa han det och fortsatte: Glömskan gör en dum. Man får inte glömma! Absolut inte glömma! Man ska förlåta; man ska förlåta. Om man kan. Då växer man. Så jag måste forska. Jag begriper vad som har hänt och det var avskyvärt, men det är som om jag inte har en personlig relation till det. Fast det drabbade mig! Är det inte märkligt? Är det sån man blir av brutalitet? Som barn? Eller är det naturens brutala sätt att tala om för den lilla: Överlev för faan! Överlev! Så sa han: det gäller oss alla, livet är ett helvete, överlev för fan!"
Det gamla skrälliga kylskåpet lägger en stinkande ljudfilt över Wilhelms andning men Jonathan hör att andetagen låter som suckar. "Och morfar fortsatte och berättade att som tolvåring såg jag SS-trupper, säkerhetspoliser och militärpoliser omringa byn - de var väl inemot 500 man, beväpnade till tänderna, välnärda, motorburna, maskingevär. De körde in tanks och övertäckta lastbilar från två håll. 500 man måste de vara mot oss. Vi var inte fler än femtio, högst. Obeväpnade och skräckslagna. Det var en onsdag eftermiddag, klockan två. Vi föstes ihop, boskap, av ilskna, hotfulla, beväpnade SS-män - de skrämde alla ur husen, jagade iväg Lezakys barn som gick i skolorna i grannbyarna och drog iväg med männen som arbetade i byns stolthet, stenbrottet och jag slets skrikande från min förtvivlade mamma av en spritstinkande ung soldat med ögon bleka som döden. Allt detdär har kommit tillbaka till mig. Fyrtiosju lezakybor lastades och kördes iväg till Pardubice medan halvgalna och helgalna soldater och officerare plundrade byn innan den brändes ner. Först till vintern året därpå, 1943 i december, bulldozades allt till marken. Där finns bara ett minnesmärke idag."
Jonathan undviker hans blick: "Det kan inte hjälpas."
"Vad kan inte?"
vinddrift fortsätter
Av Staffan Nilsson 29 okt 2012 13:37 |
Författare:
Staffan Nilsson
Publicerad: 29 okt 2012 13:37
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå